Coronapandemins härjningar i Ecuador blottlägger ojämlikheten i världens mest ojämlika världsdel. I staden Guayaquil ser desperata människor inte någon annan möjlighet än att lämna döda kroppar på gatorna.

Av Christin Sandberg

ECUADOR Universitetsläraren Adriana Rodriguéz sitter i karantän i Ecuadors huvudstad Quito där hon till vardags undervisar i mänskliga rättigheter på Simon Bolivar universitetet. Hela hennes familj finns i Guayaquil, där hon växte upp, och flera av dem har drabbats att coronapandemin.

– Jag sitter och följer nyhetssändningarna. Hela min familj är i Guayaquil och jag är personligen väldigt berörd av situationen, säger hon när vi hörs på telefon.

Adriana Rodriguéz. Foto: Privat

Hon berättar att trots att flera av hennes släktingar har drabbats av coronaviruset har ingen velat söka vård på sjukhus.

– Det finns inget förtroende för sjukvården, säger hon.

Hon beskriver situation i landet och speciellt i Guayaquil som kaotisk och regeringens agerande som försumligt.

– Människor väljer att stanna kvar hemma när de blir sjuka, även allvarligt sjuka, eftersom de som kommer in på sjukhuset anonymiseras och inte får ha kontakt med anhöriga. Samma gäller de anhöriga som inte får någon information om sina släktingars tillstånd och heller aldrig får se de familjemedlemmar som dör, säger Rodriguéz.

Xavier Moreira är sociolog, politisk aktivist och bosatt i Guayaquil.

När jag når honom på telefon har han precis varit och handlat mat, något som tagit honom sex timmar. Och då började han köa klockan sex på morgonen.

Han är påtagligt upprörd över situationen i sin hemstad.

Xavier Moreira. Foto: Privat

– Regeringen skyller den snabba spridningen på folket, att människor brister i disciplin och inte respekterar den sociala distanseringen, säger han.

– Men här bor en betydande del av befolkningen i slumområden. Det kan bo upp mot 8, 10 eller till och med 16 personer på ett utrymme på 24 kvadratmeter. En del saknar el och vatten.

Det är 30 – 35 grader varmt i Guayaquil den här perioden och husen i slummen har zinktak.

– Det är inte möjligt att bevara en död kropp hemma under de förutsättningar som råder, och tills någon kan komma och hämta den. Det är en ren överlevnadsinstinkt att man flyttar ut kroppen på gatan, säger Xavier Moreira.

Det är med fasa i rösten han beskriver myndigheternas svar på den fruktansvärda situation som uppstått.

– De lokala myndigheterna har spärrat av särskilda gator där döda kroppar kan lämnas. De har anskaffat kistor gjorda av papp, ska åka runt och samla ihop kroppar och har sagt att de förbereder en eller flera massgravplatser.

Moreira menar att alla måste ha en chans att ta sig igenom krisen, både frisk och sjuk. Men då krävs att alla har tillräckligt att äta.

Han berättar att priset på flera basvaror, såsom lök, tomater och ris har stigit till orimliga nivåer.

– Men det är inte så att småbrukarna i första ledet får mer betalt för sina grödor, utan det är mellanhänderna som driver upp och tjänar på de höjda priserna, berättar han.

De som drabbas är de som har det sämst ställt. Guayaquil är den stad i Ecuador som har störst andel av befolkningen som lever i fattigdom.

Det som underlättar situationen något för människor är alla solidaritetsnätverk som försöker sprida information och organisera donationer och mathjälp.

– Vi har också läkare och sjuksköterskor som organiserar ambulerande vård med bland annat syrgastuber för att människor ska kunna få vård under de allra mest kritiska stunderna, säger Moreira.

Adriana Rodriguéz säger att den här krisen synliggör Guayaquils rätta ansikte.

– Det är ett ekonomiskt centrum i Ecuador men ojämlikheten i staden, liksom i stora delar av Latinamerika, är extrem. Utbredningen av pandemin visar tydligt de strukturella problem som staden brottas med, säger hon.

De med pengar har råd att begrava en anhörig. De utan ekonomiska resurser har inget annat val än att lägga ut kroppen på gatan i avvaktan på att någon ska hämta upp den.

Sjukvårdssystemet är dåligt uppbyggt. Enligt Xavier Moreira hade sjukvården kapacitet att ta emot 0,16 procent av befolkningen. På en månad har betydligt fler än så insjuknat av coronaviruset.

Den offentliga sjukvården har inte underhållits och den privata har inte heller räckt till. Adriana Rodriguéz berättar att så sent som för ett par år sedan lades ett sjukhus specialiserat på lungsjukdomar ner i Guayaquil.

– Vice presidenten har gått ut offentligt och bett om ursäkt. Men sitter du i regeringen kan du bara inte begå misstag som kostar tusentals människoliv. Det är förkastligt, säger hon.

Att Ecuador har drabbats så hårt förklaras bland annat med att landet reagerade sent med att informera och vidta åtgärder för att förebygga smittspridningen. En annan förklaring finns i de täta förbindelserna med Spanien. Över 400 000 ecuadorianer finns registrerade som boende i Spanien. Det första fallet av coronavirus som registrerats var en kvinna som kommit därifrån.

Enligt Rodriguéz är januari och februari semesterperioder och många ecuadorianer reser till Europa.

– Det första fallet rörde Quito och här infördes karantänreglerna snabbare än i Guayaquil. Men även där var det många från medel- och överklassen som kommit tillbaka från en resa i Europa, och de varken satte sig själva i karantän eller undvek att umgås i stora grupper och de lokala myndigheterna reagerade inte, säger hon.

Nu är karantänsregler införda, men restriktioner i möjligheterna att gå ut innebär samtidigt att många människor inte längre kan tjäna sitt uppehälle tillräckligt för att ha råd att köpa mat.

– Att sätta människor i karantän och inte tillåta att ekonomiska aktiviteter går vidare i ett land som Ecuador, kan bara fungera om människor kan känna sig trygga med att de har sina basbehov tillfredsställda, det vill säga om regeringen samtidigt utlovar och distribuerar mat till alla som behöver, säger Adriana Rodriguéz.

Hon tillägger att samtidigt har regeringen, till skillnad från exempelvis Italien och många andra länder, gått ut med att de avser att fortsätta betala på sina utlandsskulder.

– Det är höjden av försumlighet att höra vår regering säga att de tänker fortsätta betala på en utlandsskuld samtidigt som människor lämnas att ruttna i hemmen och de överlevande saknar mat, säger både Adriana Rodriguéz och Xavier Moreira.