Av Daniela Portocarrero

Tolv dagar in i en boliviansk karantän av typen auktoritär militär kontroll ringer mormor från Stockholm. Hon berättar att det ligger döda kroppar på gatorna i Ecuador som befolkningen inte vet vad de ska göra av.  

Jag lyssnar men tar inte in nyheten, tillåter mig själv att avfärda digerdödsscenariot som socialistiska fake news. Två dagar senare sitter jag (med ett alldeles för varmt munskydd) på ett brittiskt evakueringsflyg parkerat på Guayaquils flygplats i Ecuador, i väntan på att rädda fler européer. 

Vi lämnade La Paz och dess system av utegångsförbud – man får enbart gå till affären en gång i veckan mellan 7 och 12 på morgonen den dagen ditt id-kort visar rätt siffra – runt klockan sju i morse. I går klockan 16 fick jag ett mejl med en länk till ett brittiskt evakueringsplan och 20 minuter senare fick jag ett annat mejl som bekräftade min plats. En kollega som tagit en paus i solen missade sannolikt chansen med kanske tre minuter.

Jag packade klart min resväska som stått halvt packad sedan mitt senaste försök att komma med ett plan för nästan tre veckor sedan, berättade för min roomie och mina belgiska grannar att jag skulle försöka lämna landet igen och spenderade sedan kvällen på grannarnas vardagsrumsgolv i hetsiga diskussioner och vaga framtidsprognoser.

En rapport från Oxford economics som kom ut tidigare i veckan placerade Bolivia högst upp på deras analys av de allra sårbaraste länderna för covid-19-pandemin. Detta baserades bland annat på deras bristande sjukvårdssystem och landets ekonomi, däribland deras export av råmaterial, där Bolivia, likt så många andra länder som är rika på mineraler och andra naturresurser, är direkt beroende av den globala marknaden.

Nykolonialism i sin renaste form är när industrialiserade länder låser fast fattigare länder i en export av råvaror till deras framgångsrika industrier, något som visar sig tydligt när världens sköraste ekonomier kämpar med att inte gå under.

Kanske var det Bolivias otroliga sårbarhet som ledde till att den provisoriska presidenten Jeanine Áñez satte hela landet i en karantän kontrollerad av polis och militär efter bara en handfull konfirmerade fall av corona. Protesterna mot hennes hårda förhållningssätt hade precis fått luft under vingarna när jag lämnade landet. Det är nämligen så att runt 70 procent av landets befolkning jobbar i den informella sektorn och i regel skaffar sitt levebröd dag för dag, för att inte nämna småbönderna som inte får arbeta på sina fält.

Hur många skördar kommer att gå förlorade? Och är det säkert att de sociala och ekonomiska effekterna av karantänen inte drabbar många hårdare än viruset i sig?Jag fick tillsammans med ett hundratal européer lämna Bolivia i dag. Restriktionerna lyftes för tillfället åt oss för att vi skulle ha möjligheten att avbryta våra utlandsäventyr och åka hem till våra ofta så trygga hemländer med gröna skogar.

Samtidigt, vid gränsen mot Chile, nekade Bolivias regering 150 bolivianer att återvända hem. På ett hostel där vi hämtade en svensk turist på vägen till flygplatsen satt flera bolivianer som tidigare anlänt från utlandet inspärrade på rummen under poliskontroll. De fick inte lämna rummen, trots att det gått två veckor.

Nu lyfte planet precis från Guayaquils flygplats, jag undrar om det sitter turister ombord som har sett de döda kropparna på stadens gator. Det talas om att de brändes öppet i brist på bårhus. Jag undrar om turisterna kommer att glömma det de har sett, glömma länderna som bara var intressanta när de var en lycklig tillflyktsort och om de kommer landa hemma i en mätt suck. Jag hoppas dock att några tar med sig bilderna hem, förstår sambanden mellan fattiga och rika länder och inser att det finns ett humanitärt ansvar som saknar landsgränser.

Ögonöppnande perspektiv bör inte underskattas, tas de in av tillräckligt många kan de snart landa som krav i världens regeringshus. Vi behöver landa i en global solidaritet.