Mongoliet tvingades ge upp kontrollen över sina naturresurser. En av världens största guld- och koppargruvor, Oyu Tolgoi, blev verklighet genom orkestrerade regeringsförhandlingar på bekostnad av det mongoliska folket. Det visar en ny rapport, Undermining Mongolia, från Centrum för forskning om multinationella företag (Somo) och den mongoliska ideella organisationen Oyu Tolgoi (OT) Watch.

Av Christin Sandberg

Gruvprojektet Oyu Tolgoi har i Mongoliet bidragit till statsskulder, miljöförstöring och förlorad demokratisk kontroll över landets naturresurser. Det är slutsatsen rapportförfattarna drar efter att ha tagit del av läckta dokument som visar hur det brittisk-australiensiska gruvföretaget Rio Tinto och kanadensiska Turquoise Hill Resources tillsammans med den amerikanska ambassaden, Internationella valutafonden och Världsbanken lyckades styra den mongoliska regeringen till att erbjuda generösa incitament för de multinationella gruvföretagen att investera i landet.

Och det är bara början. Gruvföretagen står i dag på rad för att ta del av landets eftertraktade naturresurser.

Men hur var det möjligt?

När Mongoliet blev självständigt 1990 förlorade landet viktiga ekonomiska bidrag från Sovjetunionen, och valde att inte alliera sig varken med Kina eller Ryssland. Mongoliet vände sig istället till IMF och Världsbanken för hjälp.

Nyliberala reformer

I utbyte mot finansiellt stöd pressades landet att införa en rad nyliberala reformer och ett strukturanpassningsprogram med långtgående åtstramningsåtgärder, såsom nedskärningar i den offentliga sektorn och överlåtande av offentlig kontroll till privata företag.

År 1995 var 95 procent av landets offentliga tillgångar i privat ägo. Som en del av de nyliberala reformerna skyndades lagar om att möjliggöra utländska investeringar och en gruvlag fram.

Snart därefter började multinationella gruvföretag söka sig till Mongoliet. Avgörande blev undertecknandet av Oyu Tolgoi-investeringsavtalet (Otia) 2009, vilket föregicks av sex års förhandlingar.

Starka påtryckningar

Avtalet har alltid setts som legitimt eftersom det undertecknades av regeringen, men rapportförfattarna menar att Mongoliet tvingades till det. Dels genom påtryckningar, dels på grund av den usla ekonomiska konjunkturen som rådde. Den globala finanskrisen 2008 hade slagit mycket hårt mot Mongoliets ekonomi. Dessutom var det demokratiska systemet ännu ungt och institutionerna svaga.

Alltsedan dess har avtalet ifrågasatts, både av parlamentariker och civilsamhällesorganisationer. Så sent som 2019 krävde en grupp i parlamentet att avtalet ska ses över med det mongoliska folkets intresse för ögonen.

Det är dock ingen lätt situation att vända. Sedan avtalet undertecknades är 90 procent av landets export, enligt uppgifter från IMF, relaterade till gruvindustrin. Dessutom är Oyu Tolgoi-gruvans kopparreserv, som har en uppskattad livslängd på mellan 60 och 120 år, en mycket efterfrågad resurs i världen.

Hotar biologisk mångfald

Men faktum kvarstår att gruvindustrin har förödande konsekvenser för miljön och det sociala livet. Gruvindustrin kräver extremt mycket vatten och gruvan är belägen i en öken med mycket liten vattentillgång. Det innebär stora ingrepp på naturen, eftersom man måste borra och pumpa upp grundvatten.

Anläggningarna ligger i naturskyddade områden och har redan orsakat oreparerbara skador på den biologiska mångfalden och hotar att utrota vissa arter.

Industrin inverkar dessutom negativt på den lokala boskapsskötseln och lokala herdar har under flera år klagat på hur deras betesmarker störs av aktiviteten och alla människor som rör sig på de tidigare traditionella betesmarkerna.

– De multinationella företagens globalt legitimerade plundring måste stoppas. ”God samhällsstyrning” och rättsstatsprincipen måste skyddas från företagsintressen och vinstsökande företag och omdefinieras mot mål för en välmående planet till förmån för allas bästa, säger Rhodante Ahlers, en av rapportförfattarna från Somo.