Av Daniela Portocarrero

Mitt bland paniken, munskydden, handspriten och adrenalinet som driver livsgnistan framåt finner vi politiker som äntligen reagerar sådär panikslaget som gröna Greta Thunberg kräver i sina tal. Våra samhällen blir omskakade. Ekonomin blir magiskt nedprioriterad och vips ser vi stängda flygplatser, digitala möten och inställda lyxresor med stora fotavtryck. Smutsiga städer ser åter en blå himmel och gatorna töms på bilar. Har vi tur så går vissa globala transport- och flygbolag i konkurs. Provocerande? Ja. Och långsiktstänkande. Ur kriser föds möjligheter.

Här ger ett virus oss en ofrivillig tankeställare. Det gäller den där friheten vi är så vana vid, passet som släpper förbi oss vid gränserna. Globalt sett har nog aldrig så många människor varit frihetsberövade på detta sättet, jag har då aldrig levt utan möjligheten att kunna återvända hem till min trygga barndomsby. Att sätta sig själv i andras skor får nu en helt ny betydelse, trots att perspektivet aldrig kan mäta sig med verkligheten för någon av världens miljontals statslösa. Vi som är på resande fot får bara en rysning av hur det känns att inte kunna åka hem, troligtvis är det bara en tidsfråga innan vår verklighet är återställd. Verkligheten för den där mannen som fötts i Kakumas flyktingläger i Kenya däremot, utan nationalitet, utan möjligheten att se gränspersonalen i ögonen medan en stämpel trycks mot ett papper framför honom för att sedan hälsas välkommen, han blir kvar.

En satellitbild över Kina visar hur luftföroreningarna har minskat i landet. Färre bilar kör på gatorna, fossila bränslen bränns i en betydligt saktare takt då kolkraftverk tvingas hålla sina anställda hemma. Nasa hävdar att vissa utsläpp ser ut att ha minskat med 30 procent. Hur kommer det sig att våra politiker klarar av att göra dessa åtgärder när våra medmänniskor påverkas framför våra ögon men inte när det gäller framtiden vi är på väg emot? Forskare har ju länge larmat oss om den där framtiden där jordens temperatur höjs till den gräns där havet slukar våra kuster och tvingar miljontals människor på flykt. Det sägs att vi inför kriser hamnar i ett stadie av förnekelse, att blunda för det otäcka, för det som inte går att greppa. Är det där vi är nu? Den senaste flyktingkrisen var kaotisk. Det är svårt att inbilla sig några murar som klarar av att hålla 200 miljoner desperata klimatflyktingar kvar på fel sida. 

Våra samhällen möts också av andra tankeställare. De som nu tvingas hålla sig instängda i sina tysta ettor kanske upplever tomhet (eller fröjd!), medan de äldre som helt plötsligt får hjälp av unga med de sysslor de dagligen kämpar med bemöts av en varm solidaritet. Finns det luckor i våra sociala sammanhang som behöver fyllas månntro?

Allt det där som var omöjligt för några månader sedan sker bakom allt vimmel av panik idag. Det är svårt att urskilja då den kollektiva stressen färgar dagen och enbart tillåter oss att ta in de sociala mediernas siffra efter siffra av insjuknade fall. Men vissa flygplatser står ju tomma. Himlen på många platser är blåare än den någonsin varit. Företag tvingas att diskutera digitala möjligheter och omstrukturerar sina annars så välargumenterade anledningar till att flyga, till några desperata varför inte. Familjemedlemmarnas hälsa är viktigare än landets ekonomi. 

Det är 2020 års tankeställare för att ställa om på riktigt.