Inför väst hoppas Lukasjenko verka opartisk, inför Putin hoppas han framstå som en lojal allierad. Jonglerandet av dessa båda roller har misslyckats och priset kan innebära en förlust för Belarus suveränitet. Det skriver den belarusiske journalisten Igor Ilyash i denna essä.

Av Igor Ilyash

ESSÄ | Belarus president, Alexander Lukasjenko, må vara envis i att låtsas som om att hans land inte har någon roll i Rysslands invasion av Ukraina men hans beslut att dansa efter Moskvas pipa är något han själv har valt. Det var i slutet av november förra året som Lukasjenko först meddelade att han skulle ställa sig på Rysslands sida om det skulle bli krig med Ukraina. Under flera månader har hans regim konsekvent eskalerat retoriken kring läget vid den södra gränsen, vilket har släppt lös hysterin och upprepat stödet för Vladimir Putins invasion. 

Även om Belarus regering i åratal har haft en nära, om än underordnad, relation med Moskva har man försökt att balansera det med väst för att få ut finansiella och politiska förmåner från båda sidorna. Men presidentvalet i Belarus 2020 och dess blodiga eftermäle har skakat om Lukasjenkoregimens legitimitet, och har isolerat den från västliga institutioner på grund av valfusk och polisrepression – vilket har tvingat Lukasjenko att allt mer vända sig till Putin för stöd. 

För bara arton månader sedan sökte Belarus dialog över östra Ukraina, inklusive en fredsbevarande roll. Men sedan i slutet av förra året har hotet om krig i Ukraina blivit en utmärkt avledning från regimens svårigheter och gett den möjlighet att bygga upp sin offentliga image. Men nu när händelserna fullständigt börjar spåra ut kan kriget bli den bakgrund i vilken Belarus suveränitet slutligen ges till upp till Ryssland. 

På morgonen den 24 februari började ryska trupper att invadera Ukraina, också via Belarus. Lukasjenko har därmed brutit mot ett av sina mest omtalade löften: i åratal har han försäkrat Ukraina att man aldrig skulle bli attackerade från Belarus. 

Kartan över de nuvarande fientligheterna visar Rysslands fördel av att kunna attackera Ukraina från den belarusiska gränsen. Tack vare Lukasjenko hotar ryska trupper nu Kiev i ett läge när styrkor som gick in i landet direkt från Ryssland eller Krim har fastnat på vägen till huvudstaden. Belarus har blivit en kanal för markinvasionen av Ukraina, liksom för raket- och luftattacker, medan skadade ryska soldater skickas till sjukhus i Homelregionen i Belarus för vård. Den här typen av roll har en relativt entydig tolkning: enligt FN:s generalförsamlings resolution 3314 från december 1974 anses agerandet från en stat, som tillåter att dess territorium används för en aggressionshandling mot ett tredje land, också utgöra en militär aggression. 

Lukasjenkos teater 

Medan Lukasjenko inledningsvis var frispråkig i sitt stöd för invasionen har hans tonfall under de senaste dagarna okaraktäristiskt nog blivit mindre kraftfullt. Under månaden som ledde fram till invasionen talade den belarusiska presidenten i princip om kriget varje gång han höll tal. Ibland var hans retorik betydligt hårdare och aggressivare än den ryska ledningens. Han inspekterade militära installationer, förespråkade missilattacker mot Ukraina och antydde till och med användandet av trupper. Han lovade också att kriget skulle pågå ”i högst tre eller fyra dagar” och hotade att trupper skulle nå Engelska kanalen. 

Men när invasionen har närmat sig har Lukasjenko ägnat sig åt att besöka sjukhus och att åka skidor medan han har uppmanat till ett slut på konflikten. Han har också erbjudit sig att stå värd för fredssamtal. Lukasjenko anklagar förstås fortfarande den ukrainska ledningen för att ha startat kriget. Han har förolämpat den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskyj, stött Kremls agerande och uppmanat Ukraina att fullt ut acceptera Rysslands villkor för fred. Men samtidigt har han försökt att framställa sig själv som en duva som vill förhindra slakt. 

– Huvudsaken är att folk inte ska dö, sade han till journalister efter att ha åkt skidor den 26 februari, på invasionens tredje dag. 

Den belarusiske presidenten går alltså en politisk balansgång. Han kan inte vara helt tyst men verkar inte vilja bli inblandad i konflikten och säger att det inte finns några belarusiska trupper i Ukraina. Men han lägger också till: ”om Belarus och Ryssland behöver det kommer [trupper] att [gå in i Ukraina].” Han har också motsagt sig själv genom att hävda att det inte har gjorts några militära operationer in i Ukraina från Belarus territorium, samtidigt som han i samma tal medgav att missilattacker utförs från Belarus. 

När han talade till pressen låtsades Lukasjenko vara förvånad över att Belarus anses medverka i invasionen och tillskrev det påståendet det internationella samfundet. Men under ett möte med de beularusiska säkerhetscheferna som han kallade till i krigets första timmar använde Lukasjenko en fras som helt och hållet förklarar dessa motsägelser: ”Vi får på inga villkor dras in i skit, inte heller bli förrädare”. 

Kort sagt, Lukasjenko vill inte dras in i ett fullskaligt krig, men han kan inte heller i Putins ögon bli en förrädare. Båda alternativen vore katastrofala för honom. 

Hot om splittring 

Lukasjenkos beteende under krigets första dagar går att förklara: han har fortfarande en uppfattning om det belarusiska samhällets sinnesstämning. Den belarusiska regimens propagandamaskin har länge basunerat ut slagordet ”låt det aldrig bli krig igen”. Den har gjort det in absurdum, till dess att det blev en hörnsten i statsideologin. Folk som har stött Lukasjenko, eller som åtminstone har varit likgiltiga inför det rådande systemet har rättfärdigat allt genom att hänvisa till den här idén. Lukasjenkosupportrar har brukat säga ”Ja, vi lever i fattigdom och våra rättigheter respekteras inte. Men våra soldater dör inte i andra folks krig”.

Här måste man förstå att attityden till kriget bland belarusier och ryssar är märkbart olika. Enligt olika opinionsundersökningar säger mellan hälften och två tredjedelar av de ryska respondenterna att de stöder kriget med Ukraina på ett eller annat sätt. Samtidigt visar en undersökning bland belarusier av Chatham House att 11–12 procent av respondenterna stöttar landets deltagande i kriget och bara 5 procent stöttar att belarusiska trupper skickas till Ukraina. Och det är mot bakgrund av ett svagt stöd: samma undersökning tyder på att 27 procent av respondenterna stöder den nuvarande regimen.

Så den stora majoriteten av belarusierna anser att tanken på att knyta Belarus till kriget är helt oacceptabel, Belarus medverkan skulle därför inte bara splittra diktaturens väljarkår – det skulle i slutändan kunna provocera fram en splittring inom regimen som sådan. Lukasjenko är väl medveten om den här risken. Det är omöjligt för honom att framstå som en angripare eller medverka i en väpnad konflikt. 

Det ser ut som att Lukasjenko hade hoppats att den ryska eskaleringen skulle begränsas till att utpressa Ukraina, snarare än att övergå i väpnad konflikt. Och att om läget övergick till krig skulle det endast anses vara en ”speciell operation” (som den ryska sidan kallar det) och Ukraina skulle falla snabbt och utan större blodspillan. 

Lukasjenko skulle ha varit fullkomligt nöjd med att konstant balansera på gränsen till krig. Kanske skulle det vara en ideal form av existens för den belarusiska regimen i dess nuvarande tillstånd, vilket förklarar varför myndigheterna spred militär hysteri med sådan entusiasm sent i januari och tidigt i februari trots att ett riktigt krig inte verkar ha ingått i Lukasjenkos planer. 

Macrons dödsdömda försök

Efter Rysslands invasion av Ukraina från belarusiskt territorium har vissa analytiker frågat: kan Belarus nu anses vara en suverän makt överhuvudtaget? Är Lukasjenko kapabel att ta oberoende beslut eller står han totalt under Putins kontroll? Lukasjenko har själv upprepade gånger gett skäl till denna oro, genom att hänvisa till Kremls åsikter när han offentligt kommenterar på en eller annan grundläggande fråga – oavsett om det handlar om utplacering av ryska trupper i Belarus eller medverkan i kriget. Under ett besök i Moskva den 18 februari lovade han till och med att konsultera sin ”äldre bror” (Ryssland) om sin politiska framtid.

Samtidigt har Frankrikes president Emmanuel Macron i ett telefonsamtal den 26 februari krävt tillbakadragandet av ryska trupper från Belarus, och uppmanar Minsk att överge underkastelsen gentemot Moskva och att sluta bistå i kriget mot Ukraina. I ett annat läge skulle Lukasjenko ha dragit nytta av en sådan uppmärksamhet från väst för att spela på deras konfrontation med Ryssland för att nå eftergifter i frågan om sanktioner mot Belarus. Det är precis vad som hände 2014–2015 när Lukasjenko skickligt distanserade sig från Kremls agerande i Krim och Donbas, och sedan försonades med Europa. 

Men nu är Lukasjenko fullständigt beroende av Kremls stöd och kan inte ensidigt fly undan den här konflikten. Alla försök att frångå Moskvas linje skulle av Putin uppfattas som en kniv i ryggen – och Lukasjenkoregimens existens skulle förlora all mening för den ryske presidenten. Macrons försök var dömt att misslyckas från första början. 

Lukasjenkos öde är nu hopplöst sammanbundet med Putins. Jämte Putin är han också måltavla för aldrig tidigare skådade sanktioner från väst. Men sanktioner och isolering är inte de största hoten som Lukasjenko står inför. 

Antikrigsrörelsens inflytande

I slutet av förra veckan uppstod rykten att Belarus snart skulle inta en aktiv roll i den ryska aggressionen. På eftermiddagen den 27 februari rapporterade tankesmedjan the Ukrainian Center for Defense Strategies att Lukasjenko skulle ta ett omedelbart beslut huruvida belarusiska trupper skulle användas för att invadera Ukraina. Uppkomsten av sådana alarmerande nyheter sammanföll med Belarus antikrigsprotester som hade utlysts tidigare av den landsflyktiga oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja. Folk började samlas vid vallokaler där de skulle avlägga röster i en folkomröstning om grundlagen som skulle tillåta Ryssland att förvara kärnvapen i Belarus och protesterna spred sig till centrala Minsk. Tusentals skanderade ”nej till krig”,  ”ära till Ukraina” och höll förolämpande tal mot Putin. Åtminstone 800 personer greps och åtal mot flera demonstranter har väckts. Men dessa var de första betydande protesterna i Belarus sedan tidigt 2021. Efter ett och ett halvt år av total politisk terror, visar protesterna tydligt djupet av motståndet mot kriget och Belarus roll i det. 

Hur stark antikrigsrörelsen i Belarus kommer att bli beror på hur långt Lukasjenko går i det här kriget. Oppositionsledare har uppmanat belarusierna att gå ut på gatorna på nytt, liksom blockera järnvägsspår för att stoppa ryska trupper från att förflyttas. Tichanovskaja har sagt att nästa steg bör vara att förbereda en antikrigsstrejk bland Belarus arbetare. Pavel Latushka, en annan oppositionsledare, har uppmanat belarusisk militär manskap att inte följa ”brottsliga order” och att belarusiska värnpliktiga ska undvika värnplikten eller beväpna sig för att bekämpa den ”galna diktatorn”.

Ett sista försök 

Det var mot den här bakgrunden som Lukasjenko gjorde ett hopplöst försök att ändra sin roll i konflikten genom att stå värd för samtal mellan Ryssland och Ukraina den 27 februari. Själva initiativet såg ut som en dålig imitation av en förhandlingsprocess. Först och främst, det var uppenbart att Homel, en plats som används som bas för ryska trupper, inte var bästa platsen för förhandlingar. För det andra, den ryska sidan informerade Ukraina att de redan hade anlänt och väntade på samtalen – ett försök att utmåla den ukrainska delegationen som att man inte kommit till förhandlingarna och därmed ha satt igång kriget. Den ukrainska ledningen svarade med att det inte fanns någon överenskommelse om att träffas i Homel: de var missnöjda med platsen och ansåg att Rysslands villkor (kravet på att lägga ner vapnen) var oacceptabla. 

När det stod klart att ukrainarna inte skulle komma till Homel och den ryska delegationen var på väg att återvända till Moskva ringde Lukasjenko Zelenskyj, som han hade förolämpat bara några timmar tidigare. I slutändan kom de överens om att mötet skulle äga rum ändå – men inte i Homel utan nära gränsen mellan Belarus och Ukraina, i närheten av Pripjatfloden. Enligt hans presstjänst övertygade Lukasjenko Putin att inte kalla hem den ryska delegationen och ändå genomföra mötet. 

Samtalen ledde som väntat inte till någonting. Men Lukasjenkos beteende kring den här händelsen är rätt anmärkningsvärd. Lukasjenko verkar längta efter att återgå till en tid när han framgångsrikt kunde porträttera sig själv som en fredsmäklare på den internationella scenen. Men det är för sent, han är redan involverad i den här konflikten. Det finns faktiskt ett verkligt hot om att den belarusiska armén inom kort kommer att göra gemensam sak med den ryska invasionen. Den 28 februari, samma dag som fredssamtalen hölls, rapporterade den ukrainska militären att belarusiska trupper hade börjat grupperas vid gränsen mellan de två länderna. Och flera ukrainska medier har rapporterat att belarusiska trupper har identifierats i närheten av staden Thernihiv i norra Ukraina. 

Med det sagt, det som skedde under förhandlingarna är viktigt. Under samtalet den 27 februari mellan Zelenskyj och Lukasjenko gavs följande garantier till den ukrainska sidan: medan delegationerna reste till Belarus och medan förhandlingarna pågick skulle alla ryska plan, helikoptrar och missiler förlagda till belarusiskt territorium stanna på marken. Både Zelenskyjs och Lukasjenkos presstjänster nämnde dessa löften. Men garantierna bröts. Den kvällen rapporterades det att nya attacker med ryska Iskandermissiler mot de ukrainska städerna Zjytomyr och Tjernihiv hade skett från belarusiskt territorium.

Vissa kommer att se på Lukasjenkos agerande som förräderi. Men är mer sannolikt att det handlar om en situation där den belarusiske presidenten inte har någon kontroll över hur den ryska militären som är stationerad på belarusiskt territorium agerar. Det är priset som Lukasjenko betalar för att ha klamrat sig fast vid makten: en förlust av sin suveränitet och att bli indragen i ett krig. 

Översättning: Bella Frank

Igor Ilyash är en belarusisk journalist som jobbar för tv-kanalen Belsat. Har har tidigare arbetat för tidningen Belarusians and the Market och den belarusiska avdelningen för Radio Liberty, och har publicerat i rysk och ukrainsk press. Tillsammans med Katsyaryna Andreeva är han medförfattare till Belarusian Donbas – en studie av belarusiska medborgares roll i konflikten i östra Ukraina. Denna artikel har tidigare publicerats på sajten Open Democracy.