Sveriges riksdag röstade den 28 februari med bred majoritet för att skicka vapenmateriel i form av Saabtillverkade pansarskott till Ukraina, att använda i sin pågående väpnade konflikt med Ryssland. Svensk vapenexport ska enligt direktiven vara restriktiv och inte inkludera länder som befinner sig i väpnade konflikter.

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström ser en fara i att likhetstecken från och med nu ”kan dras mellan solidaritet och militarism”.

Av Klas Lundström

SVERIGE | Kommer beslutet i Sveriges riksdag den 28 februari om att stödja Ukraina som väpnad part i sitt pågående krig mot Ryssland att rita om svensk vapenexport på sikt och Sveriges roll och politiska självbild som stat som främst eftersträvar fred och säkerhet medelst icke-konfrontativa medel?

Tidningen Global frågar Agnes Hellström, ordförande för Svenska Freds. 

Är det en risk att Ukrainabeslutet i riksdagen med vapenexport till landet blir prejudicerande – och ett beslut som framtida ledare kan peka på inför framtida avvägningar inför eventuellt stöd till stridande part i konflikter? 

– Ja, det är en av riskerna med beslutet som vi har lyft. Även om svensk vapenexport länge och i stor omfattning sålts till länder i väpnad konflikt – och även görs i dag – bryter det mot svensk praxis att stödja en annan stat med vapen på det här sättet. Sverige brukar inte använda vapenexport som politiskt verktyg för att påverka utvecklingen i andra länder såsom till exempelvis en exportör som USA regelbundet gör.

– Beslutet kommer oundvikligen att öppna dörren för vilka andra konflikter Sverige bör skicka vapen till. Det går inte att veta hur prejudikatet kommer att användas i framtiden och av vem, men riskerna är mycket stora. 

Det är Saabtillverkade pansarskott som nu skickas till Ukraina i och med riksdagsbeslutet ­– vad säger det och beslutet i sig om svensk vapenindustris inflytande över Sveriges försvarspolitik? 

– Vi vet att vapenindustrin har en stark lobbyapparat med mycket nära kontakter med staten. Denna debatt har på många sätt landat i att sätta likhetstecken mellan solidaritet och militarism, något som vapenindustrin självklart tjänar på. Efterfrågan på deras produkter drivs av rädsla. Den avgörande frågan är dock om ökningar av försvarsanslagen. Ett sådant beslut kommer innebära stora vinster för vapenföretagen på bekostnad av andra satsningar i samhället.

– Svenska Freds har länge drivit på för en större debatt om vad som prioriteras ned när militära satsningar får ytterligare miljarder. Är det de välbehövliga investeringarna i vården som uteblir? De sociala insatserna för unga för att förhindra gängbrottslighet eller är det förbyggande insatser mot klimatförändringarna? 

Vad betyder den breda uppgörelsen för fredsfrågor och fredsarbetets plats i svensk politik på lång sikt – finns det en fara i beslutet och att det kan leda till större tilltro till väpnade lösningar på komplexa politiska konflikter?

– Att många reagerar med rädsla och vill göra något, är en helt förståelig reaktion i ett sådant här läge. Enligt den militaristiska logik som är normen i dag sätts likhetstecken mellan att ”göra något” och att agera militärt. Uppgörelsen är en militarismens triumf.

– Det finns dock många exempel på hur aktörer gått in i väpnade konflikter med en övertygelse om att det är en snabb och effektiv insats, för att decennier senare lämna utan långsiktig eller hållbar lösning. Den militära insatsen i Afghanistan borde om inte annat ha lärt oss att den militära ”lösningen” inte alltid håller vad den lovar.