ÅTERBLICK

På ordkrigsfronten intet nytt

Ukrainsk militär under en övning i ett Joint Forces Operation-kontrollerat område i Donetsk-regionen, östra Ukraina, 10 februari 2022. Foto: TT/AP Photo/Vadim Ghirda

ÅTERBLICK

Dela på facebook
Dela på twitter

På ordkrigsfronten intet nytt

I flera sekel har Ukraina och Ryssland bestridit varandra på slagfält, om territorium, politiska statsskick – och om historieskrivningen.

I dagens svällande konflikt med östra Ukraina och Krimhalvön i potten har båda sidor hämtat ammunition ur historiska uppgörelser, dokument och politiska beslut – samtidigt som risken för regelrätta militära bataljer förblir överhängande.

Av Klas Lundström

UKRAINA/RYSSLANDI den svällande politiska och militära konflikten i östra Ukraina som nu har trappats upp ytterligare, har makten och kontrollen över det historiska narrativet stått i centrum.

I sitt tal i Moskva inför erkännandet av utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk framhöll Rysslands president Vladimir Putin vikten av ”fredsbevarande truppinsatser” och försvarade framflyttade ryska trupper in i vad som enligt internationell lag är ukrainskt territorium.

– Låt oss först fastslå att det moderna Ukraina helt stöptes av Ryssland, mer precist av bolsjevikerna, sa Putin och tillade att så skedde snart efter 1917 års revolution, rapporterar Newsweek.

Att den dåvarande bolsjevikledaren Vladimir Lenin ”gav mark till Ukraina” var ”ett misstag”, menade Putin och förlängde således inte bara konflikten i stort, utan även kriget om historieskrivningen.

Nationalistiska narrativ

I konfliktens bakgrund finns mycket som andas nutid – Natos flirt med Ukraina som retar Ryssland, frihandelsavtal, strategiska vidkommanden – men överlag handlar det om territorium.

Och vem som anser sig sitta på rätten att lägga just dessa marker under sina fötter.

”Det rysk-ukrainska förhållandet var och kännetecknas alltjämt av en uppenbar asymmetri, en hegemoni av Ryssland över Ukraina”, konstaterar den schweiziske historikern Andreas Kappeler i en essä för Journal of Eurasian Studies, publicerad bara månader efter 2014 års ryska invasion av östra Ukraina och Krimhalvön.

Ryssland å sin sida, menar han, använder den ortodoxa kyrkan, det ryska språkets traditionella dominans, inhemska historiker och politiker som Putin som instrument för att påtvinga Ukraina ”en imperialistisk berättelse”. Dessa får stöd av en betydande del ukrainare som Kappeler menar håller fast vid bilden om ”en gemensam ryskledd öst-ortodox-slavisk värld”.

”Andra ukrainska historiker och politiker använder det ukrainska språket och det ukrainska historiska narrativet med dess nationella myter om frihet och om Ukrainas närhet till Europa i kampen mot den ryska hegemonin”, skriver Andreas Kappeler.

Frågan om rätt och fel vilar mot internationell lag och juridiska dokument. Och långt före militäralliansen Nato etablerade sig i forna sovjetiska satellitstater och innan ryska trupper anlände till dagens konfliktzoner i östra Ukraina och på Krimhalvön rådde andra geopolitiska spänningar långt söderöver på kontinenten.

Och då liksom nu var tonläget högt, krigslarm mullrade och mycket stod på spel.

Någonstans i Europa 1710

Det är den 5 april 1710 och Europa är i förändring och bitvis i upplösning efter decennier av krig mellan olika storfurstendömen. Det svenska stormaktsbygget smulas sönder under fältherren och konungen Karl XII:s fötter.

Karl XII:s karoliner led bittra förluster i Poltava där den ryske tsaren Peter I avgick med en fältseger som fick långtgående konsekvenser för det svenska kontinentimperiet som i och med Poltava rejält förkunnade sin ankomst som europeisk ledare att räkna med såväl politiskt som på slagfältet.

Samtidigt som tusentals svenska fångar förnedrades i Moskva och medan ukrainska byar brändes och plundrades av ryska arméförband för att svälta ut återstoden av den svenska armén slog sig Karl XII ner tillsammans med den ukrainska kosackledaren och hetmanen, befälhavaren, Filip Orlik för att bryta bröd och diskutera en oviss geopolitisk framtid.

Och innan Karl XII begav sig av söderut, för att finna en kurort och tid till vila i Ottomanska Imperiet, blev den svenske monarken vittne till ett historiskt dokument, nämligen Filip Orliks författning, även kallad ”Benderyförfattningen”.

Ett för sin tid radikalt utbrytardokument vars nagel petade den ryske tsaren rakt i ögat och i vilket ukrainska kosacker krävde självständighet och där ukrainska kristna patriarker deklarerade sin trohet till Konstantinopel istället för Moskva.

Orlikförfattningen – ett antiryskt projekt

I Orlikförfattningen, som välsignades av Karl XII och som av historiker sedermera har betraktats som Ukrainas första författning (långt före de första motsvarigheterna i Frankrike, Sverige och USA) fanns starka antisemitiska inslag, men dess huvudmål var att freda stora områden av dagens Ukraina mot polska och ryska intressen.

Författningen byggde på idén om ”maktdelningsprincipen” och bottnar i den franske filosofen Charles-Louis de Secondat Montesquieus maktteorier och som utgår ifrån att den offentliga makten i en stat författningsmässigt fördelas på olika maktpoler, bland annat för att motverka maktmissbruk, en modell som många parlamentariska demokratier alltjämt använder.

Men en ukrainsk författning med kungliga svenska vittnen ändrade ändå inga geopolitiska tendenser. I Sverige hade ukrainarna en allierad, men längre österut expanderade det ryska furstendömet sina territorier såväl västerut som längre österut, in i Sibirien.

Filip Orlik tvingades gå i exil i Sverige 1715 och slog sig ner i Kristianstad där han utsattes för ett mordförsök som vissa historiker tillskriver ryska agenter. Efter några år i Sverige fortsatte Orlik sin politiska turné runtom i Europa – bland annat i Polen, Frankrike, Sachsen, Storbritannien, Hannover och Vatikanen – i försök att vinna erkännande för Ukrainas självständighet från Moskva. 1742 avled Orlik och hans grav är numera försvunnen.

Minnesmonument, invasioner och ”gåvor”

Våren 2010, på 300-årsdagen av författningens tillkomst, upprättades ett minnesmonument i Bender, i dagens Moldavien, där dokumentet skrevs.

Fyra år senare annekterade Ryssland delar av östra Ukraina och Krimhalvön – den senare en politisk knäcknöt och en geografisk knutpunkt som enligt Orlikförfattningens skrivning borde vara föremål för en ”antirysk allians mellan Ukraina och Krimkhanatet”. Men 1783 störtades khanatet av ryska styrkor och återbördades inte till Ukraina förrän 1954, på order av diktator Josef Stalins efterträdare: Nikita Chrusjtjov, tillkännagivet i dagstidningen Pravda.

Men varför skedde ens detta? frågar sig den amerikanske historikern Lewis Siegelbaum i en artikel om sovjetisk historia på universitetets hemsida:

”Var det, som beskrevs vid den tiden och i decennier därefter, en ’gåva’ till Ukraina? Om så är fallet, vad motiverade en sådan generositet? Krim, den karga halvön som sticker ut i Svarta havet, hade trots allt inte blivit territoriellt sammanhängande med Ukraina bara sådär helt plötsligt. Dessutom var dess kulturella band med Ukraina inte alls lika starka som med Ryssland.”

Enligt 1959 års folkräkning, understryker han, utgjorde åtta av tio invånare av Krimhalvöns totala miljonpopulation ”etniska ryssar”.

”När det gäller ekonomiska ’gemenskaper’ var Krims huvudsakliga industri rekreation och turism som drog kundkretsar från hela Sovjetunionen”, skriver Lewis Siegelbaum.

Kriget om historien fortsätter

Sovjetledaren Chrusjtjovs ”gåva” har gäckat historiker ända sedan dess. Och alltså kritiserats öppet av dagens ryske president Vladimir Putin som i och med sitt politiska agerande i östra Ukraina och på Krimhalvön endast ”ställer saker och ting tillrätta.”

Medan konflikten riskerar att övergå i regelrätt krig mellan ryska, ukrainska och olika legoknektsförband med svurna lojaliteter till respektive sidor lever ”kriget om minnet” vidare i politiska talarstolar, på kultursidor och på historikers arbetsbord.

Enligt historikern Andreas Kappeler spelar båda sidor ut olika kort som kastar ytterligare fotogen på den glödande konflikten i och med nationalistiskt motiverade narrativ som splittrar snarare än enar parterna. Det gäller inte heller bara Krimhalvön och ryskspråkiga delar av östra Ukraina, utan även omständigheter under andra världskriget och svältkatastrofen i Holodomor 1932–1933, där ukrainare håller Stalin ansvarig för en miljon människors död.

”Samtliga återspeglar kampen om Ukrainas geopolitiska och kulturella inriktning som är av avgörande betydelse för den framtida utvecklingen av det postsovjetiska vidderna och av Östeuropa”, skriver Andreas Kappeler.

James Wertsch, internationell analytiker och professor i globala studier vid Washington University, menar att kampen om narrativet liksom kärnvapenkapprustningen under kalla kriget bara reser murarna och insatserna utan att någon ände på konflikten syns i fjärran. Ju mer Putin trycker på för en invasion, desto mer cementerad blir den ukrainska nationalismen, varpå den ryska Natokritiken upprepas i allt högre tonarter.

”Var lämnar detta oss i dag och vad kan man göra för att undvika de katastrofala konsekvenserna av en rysk invasion av Ukraina? frågade han sig i en essä för South China Morning Post den 29 december 2021.

Till att börja med måste vi erkänna kraften hos djupt rotade nationella berättelser när det gäller att forma de två nationernas beteende, menar han och summerar ordkriget om rätt narrativ:

”I detta nya sammanhang ser det för Putin ut som ett legitimt svar på ett hot för Ukraina ut som hänsynslös expansionism.

”Och i Ukrainas ögon, tillägger James Wertsch, ”ett historiskt eko från år 1240 då mongol-tatarer invaderade Kiev”.

Relaterade artiklar:

Dela på facebook
Dela på twitter
Stäng X

Du har kommit till Tidningen Global´s arkiv med äldre artiklar.

Besök tidningenglobal.se för att läsa aktuella nyheter från hela världen.