I Kanada är kvinnlig könsstympning förbjudet sedan 1997 men ännu har ingen fällts för brottet och det saknas också officiell statistik kring hur många i Kanada som är överlevare av könsstympning. Journalisten och filmaren Giselle Portenier upprördes av hur lite kunskap som fanns kring frågan i landet och är medgrundare till nätverket End FGM Canada som i dag uppmärksammar den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning med flera kampanjer.

– Det är en global fråga, säger hon till Tidningen Global.

Av Bella Frank

GLOBAL GRANSKAR: KVINNLIG KÖNSSTYMPNING | December är stympningssäsong i Tanzania. När skolorna stänger för lov är flickor i farozonen. Kvinnlig könsstympning förbjöds i Tanzania 1998 men i vissa lokalsamhällen i framför allt norra Tanzania är det fortfarande utbrett. När skollovet närmar sig startar förberedelserna för stympning av hundratals barn. Flickorna lockas med presenter och pengar, och traditionerna hänger tungt över dem. Om alla flickor och kvinnor i familjen eller släkten har könsstympats varför skulle inte det gälla även dem?

Men det finns motkrafter. Rhobi Samwelli som själv blev tvingad att genomgå kvinnlig könsstympning som trettonåring har sedan dess arbetat för att övergreppet ska upphöra. Hon har upprättat två hem för flickor som riskerar att utsättas. En del flyr hit själva, andra blir upphämtade på skolor när tiden för stympning närmar sig. Om hennes arbete och om flickorna som själva blir förkämpar mot kvinnlig könsstympning handlar Giselle Porteniers dokumentär In The Name Of Your Daughter från 2018.

– Det fredade boendet är en av våra strategier mot kvinnlig könsstympning. Här tar vi emot alla flickor, oavsett religion, säger Rhobi Samwelli i filmen. 

Genom att samarbeta med polis informeras föräldrarna som planerar könsstympning för sina döttrar att barnen kommer att omhändertas temporärt. Barnen kan när skolorna startar igen återförenas med sina familjer om detta anses säkert och om föräldrarna skriver under en garanti om att barnen inte kommer att stympas. Det fungerar inte alltid.

– Jag tar inte avstånd från dig mamma, bara skärandet, säger tolvåriga Rosie Makori och gråter när hon får träffa sin familj igen efter december månads slut.

Varken Rosie Makori eller Rhobi Samwelli litar på att mamman talar sanning när hon säger att hon inte kommer att låta stympa sin dotter och flickan får åka tillbaka till the Safe House. Men innan Rosie Makori kliver in i bilen säger hon till en annan flicka i samma ålder:

– Om du blir skuren så innebär det ett livslångt handikapp, de ger dig presenter men du kan dö, varnar hon.

Mänskliga rättigheter, och ett särskilt fokus på flickors och kvinnors rättigheter, har varit ett tema i Giselle Porteniers arbete under lång tid. Hon hade länge velat berätta om kvinnlig könsstympning men först 2015 hittade hon rätt idé vilket resulterade i In The Name Of Your Daughter.

– Jag insåg att det som saknades var flickornas röster, flickorna som riskerar att utsättas och flickorna som när de utbildas om kvinnlig könsstympning inte vill genomgå det, säger Giselle Portenier via en Zoomlänk från Kanada.

Arbetet med dokumentären innebar en fördjupad kunskap om kvinnlig könsstympning, liksom att det är mer utbrett än vad många känner till. Hon hänvisar till rapporten Explore Female Genital Mutilation/Cutting: A Call For A Global Response som räknar antalet länder där kvinnlig könsstympning utförs till 90, långt fler än de omkring 30 länder som oftast brukar anges av FN-organ. Enligt rapporten beror det på att tillgänglig data och statistik saknas från ett stort antal länder där det förekommer i någon utsträckning.

”Vår forskning har nu identifierat åtminstone 60 andra länder där kvinnlig könsstympning praktiseras och dokumenteras antingen genom indirekta uppskattningar, småskaliga studier, anekdotiska bevis och medierapportering” sammanfattar rapporten som organisationerna The End FGM European Network, US Network to End FGM/C och Equality Now står bakom. Rapporten pekar på att förutom i många länder i Afrika sker kvinnlig könsstympning också i länder i Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Europa och i USA.

– Det är en global fråga, säger Giselle Portenier som för några år sedan grundade End FGM Canada tillsammans med tre andra kvinnor då de tyckte att frågan var mer eller mindre osynlig i landet och kunskapen kring könsstympning var låg.

End FGM Canada arbetar för att stärka kunskapen kring och öka medvetandet om kvinnlig könsstympning, få kanadensiska myndigheter att ta frågan på allvar och att stärka stödet för de som genomgått könsstympning liksom skydda flickor som riskerar att utsättas. Arbetet gentemot myndigheterna gick inledningsvis trögt.

 
I End FGM Canadas nya kampanj mot kvinnlig könsstympning står Miss Klitty i fokus. Medordföranden i organisationen, Maryan Sheikh Abdikadir, som själv har överlevt kvinnlig könsstympning menar att ”Det är bara när vi kan prata om klitoris som vi kan börja prata om att rädda klitoris”. Illustration: Sofia Gutierrez

Miss Klitty gör entré

Sedan 2020 har organisationen inför den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning som årligen infaller den 6 februari bett städer och provinser i landet att ta ställning genom att göra en offentlig proklamation. Vissa städer vägrade. En av dessa var staden Regina, huvudstad i provinsen Saskatchewan. En tjänsteman från staden förklarade på telefon att Regina inte kunde göra en proklamation för ”vi kan inte ta ställning i den här frågan”.

– Det här var 2020 och jag höll på att falla omkull. Vi kritiserade dem på tv, och tidningar rapporterade om det och vi sade att detta är skandalöst, det är ett brott mot mänskliga rättigheter, säger Giselle Portenier och lägger till:

– Jag brukar säga att ”Regina vägrade hedra vaginan”.

Men Regina skulle komma att ändra sig. Efter mycket kommunikation med staden ändrade den inställning. I år var Regina den första staden att göra en proklamation. Även från landets premiärminister Justin Trudeau gick det trögt första året men 2021 gjorde han ett uttalande emot kvinnlig könsstympning i samband med den 6 februari.

– Vi förväntar att han gör det i år igen. Självklart är det mycket arbete som återstår men vi håller på att förändra det kanadensiska samhället och det blir vanligare att man pratar om kvinnlig könsstympning, säger hon.

Inför årets internationella dag mot könsstympning har End FGM Canada lanserat en helt ny kampanj i form av Miss Klitty. Miss Klitty är en vänlig, kaxig och självsäker karaktär som är löst baserad på medicinska illustrationer av en faktisk klitoris. Syftet med kampanjen – som består av flera tecknade bilder med information om vad kvinnlig könsstympning innebär – är att avmystifiera klitoris. Klitoris har i grupper och samhällen där kvinnlig könsstympning utförs ofta en mycket negativ konnotation. Kvinnlig könsstympning brukar delas upp i fyra olika kategorier: alla går ut på att skada clitoris på något sätt och i tre av formerna skärs delar eller hela den yttre delen av klitoris bort.

– I länder där kvinnlig könsstympning utförs kan klitoris ses som en orm, något syndigt och skamligt, en insekt eller djävulen, och när man sätter sådana ord på klitorisen, att den är ondskefull eller är en orm är steget att ta bort den inte så långt bort, säger Giselle Portenier.

Förbjudet men inga åtal

Ett av citaten från Miss Klitty-kampanjen lyder: ”Det är bara när vi kan prata om klitoris som vi kan börja prata om att rädda klitoris”. Det är taget direkt från Giselle Porteniers kollega och medordföranden för End FGM Canada, Maryan Sheikh Abdikadir. Hon är ursprungligen från Kenya och har själv överlevt könsstympning och jobbar med frågan i Kanada bland annat genom att sätta fokus på och uppvärdera klitorisen.

– Hon inledde ett samtal om klitoris för ett år sedan och möttes först av mycket motstånd. Men hon har fortsatt att prata om ”kintir” som är somaliska för klitoris och nu kallas hon Madam Kintir av folk i den kenyansk-somaliska diasporan, säger Giselle Portenier.

Mycket fokus ligger just nu på den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning men End FGM Canada har också påbörjat arbetet med det nya projekt Joining Hands som syftar till utbilda personal i olika sektorer som kan komma i kontakt med de som har genomgått kvinnlig könsstympning eller som möter flickor som befinner sig i riskzonen för att utsättas.

– Vi hoppas nå lärare, socialtjänst och vårdpersonal. Det är en interaktiv utbildning som kommer att finnas på nätet och vi hoppas att vi kommer att kunna nå tusentals personer på kort tid. Vi tror att det finns en stark efterfrågan på den här kunskapen för vi har många överlevare. Det saknas officiella siffror men vi uppskattar att vi har omkring 100 000 överlevare av kvinnlig könsstympning i Kanada, säger Giselle Portenier.

Kvinnlig könsstympning är förbjudet i Kanada sedan 1997. Det är också förbjudet att föra ut en flicka utanför Kanada för att utföra könsstympning på annan plats och den som döms för brottet riskerar upp till fjorton års fängelse. Men ännu har ingen ens åtalats för brottet. Det följer ett mönster i många länder i väst. I Storbritannien har kvinnlig könsstympning utgjort en egen brottsrubricering sedan 1985, men det dröjde till 2015 innan det första fallet nådde domstol. Ytterligare några åtal har väckts sedan dess och 2019 föll den första domen mot en mamma som dömdes för att ha könsstympat sin dotter.

Information och utbildning kring konsekvenserna av kvinnlig könsstympning ger effekt. Här förklarar den traditionella barnmorskan Awa vad könsstympning orsakar för problem när en kvinna ska föda: ”Kvinnor som inte har skurits föder sina barn lättare, med som är skurna handlar det bara om tur.” Foto: DFID – UK Department for International Development

Hopp om fler röster

Sverige blev 1982 det första landet i västvärlden att förbjuda kvinnlig könsstympning. Endast två fall har lett till fällande domar sedan dess, men i mitten av januari i år inleddes en rättegång i Skaraborg mot ett par som anklagas för att ha tagit med sina döttrar till Egypten för att låta dem könsstympas där. Frankrike har ingen specific brottsrubricering mot kvinnlig könsstympning utan använder landets lagar mot misshandel och våld mot barn för att beivra brottet.

Och landet har varit mer framgångsrikt i att åtala personer som har varit inblandade i kvinnlig könsstympning än andra jämförbara länder. Den franska människorättsadvokaten Linda Weil-Curiel som har ingått i nästan alla de omkring 40 åtal i landet som har rört könsstympning menar att rättsfallen är viktiga: Det måste vara tydligt att den som utför könsstympning eller för ut en flicka utomlands för könsstympning kommer att ställas inför rätta.

Giselle Portenier är inne på samma linje. Hon tror att så länge åtal och domar uteblir i Kanada finns det risk att samhället inte sänder en tillräckligt kraftig signal om att det är oacceptabelt. Hon hoppas att allt fler i Kanada – myndigheter, civilsamhällesorganisationer och allmänheten – ska börja ta frågan på allvar. Och att fler flickor skyddas. Men för att få ett verkligt genombrott hoppas hon på att fler överlevare i Kanada ska låta sig inspireras av Maryan Sheikh Abdikadirs arbete:

– Vårt största utmaning är att vi har väldigt få överlevare som talar om det offentligt. Det är vår största utmaning, att engagera och stärka överlevare, säger Giselle Portenier.

”Var inte rädda”

I hennes dokumentärfilm In The Name Of Your Daughter är det just en överlevare – Rhobi Samwelli –som talar för flickorna som riskerar att möta samma öde som hon gjorde som trettonåring. Det är hennes förmåga att tala både med de unga flickorna om vad könsstympning egentligen innebär och med familjerna som gör att hundratals flickor räddas från stympning varje gång skolorna får lov.

En del av familjerna är motvilliga men många låter sig övertalas. Sedan 1996 har andelen flickor som könsstympas i Tanzania sjunkit från 18 procent till 10 procent. Allt fler fall rapporteras till polisen vilket WHO tillskriver kampanjer från aktivister och icke-statliga organisationer. Rhobi Samwellis arbete räddar inte bara flickor från könsstympning utan skapar också nya förkämpar mot kvinnlig könsstympning. Giselle Portenier avslutar filmen med att följa två av flickorna som inte kunde återvända till sina familjer, Rosie Makori och Neema Chacha, när de går till skolan i närheten av Safe House. De berättar för skolflickorna där om kvinnlig könsstympning och om att de inte behöver gå med på det, att det finns en annan väg.

– Om någon i skolan hör att de ska bli skurna, snälla var modiga. Var inte rädda, dörrarna till Safe House står öppna. Gå dit och rädda er själva, säger tolvåriga Rosie Makori.

Giselle Portenier är filmare och journalist och medgrundare till End FGM Canada. Foto: End FGM Canada