KONFLIKT:

Bloody Sunday-familjernas femtioåriga kamp för rättvisa

Det har gått ett halvsekel sedan Bloody Sunday i Derry i Nordirland och kampen för rättvisa pågår fortfarande. Foto: Giuseppe Milo

KONFLIKT

Dela på facebook
Dela på twitter

Bloody Sunday-familjernas femtioåriga kamp för rättvisa

Det har gått ett halvsekel sedan Bloody Sunday i Derry i Nordirland. Såren som drogs upp när brittiska fallskärmsjägare sköt obeväpnade demonstranter, flera av dem i ryggen, flera av dem barn, har aldrig läkt. I flera decennier tvingades anhöriga kämpa för att få till stånd en oberoende utredning, och fortfarande pågår kampen för att få till stånd åtal och domar. Något som riskerar att stoppas helt om den brittiske premiärministern Boris Johnson får igenom ett kommande lagförslag om förhindra ytterligare utredningar av brott relaterade till the Troubles.

Av Bella Frank

NORDIRLAND | Framför den legendariska gavelväggen i Derry, Nordirland, står Kate Nash. På den vitmålade väggen har texten ”You are now entering free Derry” temporärt bytts ut till ”There is no British Justice” – det finns ingen brittisk rättvisa. Kate Nash var 23 år på Bloody Sunday. Hennes lillebror William Nash var 19 år och var en av de 13 som sköts ihjäl den dagen. Han träffades med ett skott i bröstet vid en barrikad vid Rossville Street. Hans pappa Alexander Nash såg honom vid barrikaden och tog sig fram till hans döda kropp och sköts även han, men överlevde.

– Min pappa mindes inte mycket från den dagen. Det han mindes var – och det gör mig upprörd fortfarande – var att William drogs iväg från honom av soldater och placerades i ett pansarfordon, säger Kate Nash när hon deltar i minnessamtalet Bloody Sunday 50 Years On: The Long March for Justice.

Kate Nash berättar att hennes pappa aldrig kom över sonens död, att armén gjorde räder mot familjens hem i många år efteråt och att familjen utmålades som kriminella IRA-supportrar.

– De använde propaganda och lögner för att få det att framstå som om vi inte var värda rättvisa, men alla har rätt till rättvisa, säger Kate Nash.

En byggnad står i brand i the Bogside i Derry efter Bloody Sunday, i februari 1972. Foto: AP Photo/Michel Laurent

Protest mot internering

Det var just för att kräva rättvisa som demonstranterna samlades på Bishops Field i det högt belägna katolska och nationalistiska arbetarklassområdet Creggan den 30 januari 1972. De trotsade ett rådande demonstrationsförbud för att kräva att internering utan rättegång skulle upphöra – internering hade införts ett halvår tidigare och riktades under de första arton månaderna nästan uteslutande mot den katolska delen av befolkningen. Demonstrationen var en del i en bredare medborgarrättsrörelse som hade inspirerats av svarta amerikaners kamp på 1960-talet. 

Katoliker i Nordirland diskriminerades på arbetsmarknaden och arbetslösheten bland Derrys katolska män var hög, många hushåll försörjdes av kvinnor som jobbade på Derrys skjortfabrik. Katolska familjer diskriminerades dessutom kraftigt på bostadsmarknaden och politiskt något som var särskilt uppenbart i Derry som trots att staden bestod av en majoritet katoliker och nationalister ändå kontrollerades av unionister genom kraftigt manipulerade valkretsar.

Strax före klockan 15 avgick demonstrationen ner mot Bogside, ett annat katolskt arbetarklassområde. Många var finklädda. Stämningen var god men allvarstyngd. Några sjöng. En dryg timme senare skulle allt ha bytts till kaos, panik och skräck.

En av banderollerna under demonstrationen som anordnades av medborgarrättsrörelsen Northern Ireland Civil Rights Association. Banderollen användes för att täcka döda kroppar med och blockfläckar syns fortfarande. Foto: Robin Kirk

En politisk manifestation

Oroväckande signaler hade inte saknats. Derrybor har senare berättat om de brittiska fallskärmsjägarnas aggressiva och hotfulla attityd mot civila redan tidigt på dagen – ett vapen riktat mot en gravid kvinnas mage, fotbollsspelande barn som trakasserades. Risken för någon slags sammandrabbning var överhängande – kravaller skedde nästan på daglig basis men var begränsade till stenar, vattenkanoner, gummikulor och tårgas och demonstrationsarrangörerna hade betonat vikten av att undvika sådana sammanstötningar. Fokus skulle ligga på det politiska budskapet och man hade ändrat demonstrationsvägen i det syftet. Istället för att gå mot centrum skulle demonstrationen avslutas vid Free Derry Corner.

Försäkringar hade också kommit från båda grenarna av IRA, officiella IRA och provisoriska IRA, om att inga väpnade medlemmar skulle finnas på plats, ett budskap som också hade förmedlats till polisen RUC. Olika uppgifter tyder på att den brittiska armén hade egna planer. General Robert Ford hade tre veckor tidigare i ett hemligt PM rekommenderat hårdare metoder: ”Det minsta våldet som är nödvändigt för att uppnå återupprättandet av lag och ordning är att skjuta utvalda ledare bland DYH [Derry Young Hooligans, arméns namn på de som regelbundet deltog i kravallerna för att hålla den brittiska armén ute från the Bogside och Creggan], efter att tydliga varningar har getts.”

Veckan innan hade soldater från fallskärmsregementet deltagit i att brutalt slå ner en medborgarrättsmarsch vid ett interneringsläger vid Magilligan beach en bit utanför Derry. Och redan ett halvår tidigare hade fallskärmsjägarna varit inblandade i dödsskjutningen av elva obeväpnade civila i Ballymurphymassakern i Belfast i samband med att internering utan rättegång infördes.


Bernadette Devlin [nu McAliskey] var en av talarna vid Free Derry Corner. Ett par år tidigare hade hon blivit vald till parlamentsledamot och efter att skotten tystnade var det hon som ringde sjukhuset och fick information om vilka som hade avlidit. Foto: Scanpix

Med skarp ammunition

När demonstrationen närmade sig centrum gick merparten vidare till Free Derry Corner för att lyssna på de tal som skulle hållas av bland andra Bernadette Devlin [nu McAliskey], Eamonn McCann, men också den engelske socialisten Archibald Fenner Brockway, som hade valts in till det brittiska överhuset åtta år tidigare. 

Några yngre demonstranter avvek mot Williams Street där den brittiska armén hade spärrat av gatan för att förhindra demonstrationståget från att försöka ta sig till city. Kravaller bröt ut. Stenkastning besvarades med gummikulor och tårgas. Men strax efter 16 – 16.10 för att vara exakt – byttes det mer dova ljudet från avlossade gummikulor och tårgasgranater till ett skarpare när fallskärmsjägarna i Parachute Regiment 1 avlossade sina höghastighetsvapen. 

Tre minuter tidigare hade fallskärmsjägarna beordrats in. Fallskärmsjägarnas befälhavare Derek Wilford hade fått order om att endast ett kompani skulle skickas in över barrikaden, och på fot. Han hade också fått en order om att soldaterna inte skulle följa efter demonstranterna eller ta sig längre in i området Bogside. Derek Wilford bröt mot ordern och skickade in ett andra kompani som i en pansarbil tog sig längre in i området vilket innebar att det inte längre fanns någon åtskillnad mellan de som hade deltagit i kravaller och de övriga demonstranterna.

En väggmålning av Bogside Artist’s om hur den döende 17-åringen Jackie Duddy bärs bort med prästen Edward Daly som håller i en nedblodad vit näsduk i förgrunden. Målningen baseras på bilder som har blivit synonyma med Bloody Sunday. Foto: Ray

”Jag vill inte dö ensam”

Folk sprang för att ta skydd inne på en parkering vid bostadshusen Rossville Flats. En av dessa var prästen Edward Daly. Vid hans sida sprang en ung pojke. ”Han skrattade åt mig. Han tyckte det var lustigt att se mig springa. Jag är ingen atlet jag” berättade Edward Daly senare. Ögonblicket efter hörs ett skott, Edward Daly hör pojken stöna och ser honom falla till marken. Pojken som alldeles nyss hade skrattat åt en springande präst var 17-åriga John ”Jackie” Duddy. En kula träffade honom i axeln. Den fortsatte in i hans kropp och skadade båda lungorna, luftstrupen, matstrupen och halspulsådern. 

Flera män försökte bära tonåringen till säkerhet. Prästen Edward Daly som just hade gett Jackie Duddy den sista smörjelsen höll upp en blodindränkt vit näsduk. Detta förevigades av en fotograf vars bild blev synonym med Bloody Sunday. Jackie Duddy dog inom loppet av några minuter. Han blev Bloody Sundays första dödsoffer och det första av sex barn under arton år att dödas. 13 personer sköts ihjäl direkt. John Johnston, den äldsta som sköts under dagen, träffades i benet och axeln. Han dog ett halvår senare och räknas som Bloody Sundays fjortonde offer. 

Den sista att dödas var Bernard ”Barney” McGuigan som sköts när han försökte hjälpa den döende 31-åriga Patrick ”Paddy” Doherty.

– Jag vill inte dö ensam. Jesus, Mary och Josef hjälp mig, skrek Paddy Doherty efter att ha skjutits bakifrån när han försökte krypa till säkerhet. Kulan träffade i hans högra skinka, men fortsatte genom hans kropp och slet sönder hans aorta. Han höll på att blöda ihjäl.

Barney McGuigan hörde Dohertys desperata rop på hjälp, och stod inte ut. Han höll upp en vit näsduk medan han gick mot Doherty. Två skott hördes varav det andra träffade Barney McGuigan i bakhuvudet. Han dog omedelbart. 

Brittiska soldater griper folk under Bloody Sunday. Foto: TT

Skrattade och skämtade

När skottlossningen tystnade efter omkring tio minuter och över hundra avlossade skott försökte Derrys katolska och nationalistiska befolkning förstå vad som hade hänt. Hur många var döda? Var det två, tre eller fyra? Skadade, döende och redan döda kroppar fördes till Altnagalvins sjukhus. Vid sjukhuset samlades anhöriga som letade efter sina nära och kära. Vid sjukhuset fanns också poliser, soldater, präster och flera demonstrationsarrangörer. En av dem var Ivan Cooper, ledamot av det lokala parlamentet med en protestantisk arbetarklassbakgrund. Som medarrangör till demonstrationen såg han sig som medskyldig till att så många förlorat sina liv. Där vid sjukhuset bevittnade han också hur soldaterna behandlade de döda när de anlände i arméns pansarbilar: ”Soldaterna bar kropparna i armar och ben. Ingen bår användes” sade han efteråt och fortsatte: ”Soldaterna skämtade med varandra och skrattade och pratade om dagens händelser medan de bar kropparna. De var upprymda och de gav ett intryck av att de hade slagit ut en IRA-enhet i Bogside”.

Omedelbar mörkläggning

Ungefär samtidigt visades BBC:s första nationella nyhetssändning från Derry. Korrespondenten Peter Stewart rapporterade att fallskärmsjägarna hade mötts av en ”eldstrid” från terrorister. 29 år senare medgav han under Savilleutredningen att hans rapportering hade baserats på känslor snarare än fakta.

Samma kväll intervjuades fallskärmsjägarnas befälhavare Derek Wilford på ITV. På frågan om kritiken från boende att armén hade använt övervåld svarade han: ”Vad är våld när du blir beskjuten? Du skjuter tillbaka.” Han förklarade att inte hade någon som helst oro över vad som hade hänt. Hans soldater hade bara försvarat sig. Innan alla de dödade ens hade hunnit bli identifierade av sina familjer hade den brittiska mörkläggningen inletts.

 En av de 13 som dödades på Bloody Sunday bärs till den sista vilan efter begravning i St Marys kyrka i Creggan den 2 februari 1972. Foto: AP Photo/ File

Rekryteringsgrund för IRA

Bloody Sunday sargade medborgarrättsrörelsen. Många unga valde att istället låta sig rekryteras till den väpnade kampen. En av dessa var Tony Doherty som var nio år då hans pappa Paddy Doherty dödades. Tony Doherty gick med i IRA och han har sagt att hans resa dit inleddes på Bloody Sunday. Han satt i fängelse under delar av 1980-talet, frigavs och började istället organisera sig tillsammans med andra anhöriga för att 1992 grunda the Bloody Sunday Justice Campaign som har tre krav, att häva den tidigare rapporten om Bloody Sunday, the Widgery Report som friskrev armén och ersätta den med en ny och oberoende utredning, att de skjutna skulle erkännas som helt oskyldiga, och att de ansvariga ska åtalas. 1998 lyckades kampanjen få den brittiska regeringen att tillsätta en oberoende utredning – Savilleutredningen. 

Under ett möte 2003 i närheten av det monument som har upprättats till minne av Bloody Sunday kommenterade Tony Doherty Savilleutredningen med en lågmäld men beslutsam röst:

– Jag är hoppfull om att fakta kommer fram, men sedan är det upp till en panel bestående av tre personer att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas. Den första utredningen var en skandal som sopade allt under mattan. Den brittiska regeringen har försökt hålla fast vid den linjen under 25 års tid men det blir alltmer ohållbart

Soldat F och det enda åtalet

Det skulle ta ytterligare sju år innan utredningen var klar. Alla som hade dödats under Bloody Sunday blev rentvådda, och den brittiska linjen om vad som hade utspelat sig i Derry smulades sönder. Utredningen följdes av en ursäkt från dåvarande premiärministern David Cameron. Vad gällde Tony Dohertys pappa, Paddy Doherty, konstaterade Savilleutredningen, att han hade varit obeväpnad och att han hade skjutits bakifrån av soldat F.

Soldat F är den enda soldaten att åtalas för mord under Bloody Sunday. 2019 väcktes åtal emot honom för två mord, liksom för ytterligare fem mordförsök. Men inte för mordet på Paddy Doherty då åklagarmyndigheten ansåg att det saknades bevis. 

– Beslutet i dag betyder att offer för statligt våld i princip har fått höra att rättvisa inte kan uppnås inom den norra staten [Nordirland].

– Ingen familj borde tvingas att kämpa i 50 år för att nå sanning och rättvisa, sade Tony Doherty till the Derry Journal då. 

Nya utredningar kan förbjudas 

Och det finns frågetecken kring det åtal mot soldat F som faktiskt väcktes. I somras var det på väg att läggas ner men beslutet sköts upp och inget slutligt avgörande har ännu tagits. Ytterligare hinder finns i den brittiska regeringens planer på vad som i praktiken skulle innebära en amnesti. För ett halvår sedan meddelade den brittiska premiärministern Boris Johnson att regeringen planerar att förbjuda vidare utredningar och åtal mot tidigare militärer och paramilitärer för brott som begicks under den nordirländska konflikten, the Troubles. Syftet, enligt Johnson, är att dra ett streck över konflikten. 

Planerna har snarast enat olika politiska partier och grupperingar i Nordirland i sitt motstånd. Många är de anhöriga som ännu inte fått sin sak prövad – den nordirländska polisens avdelning för gamla fall har omkring 1 200 olösta mord från the Troubles på sitt bord. Sammanlagt dödades 3 720 som ett resultat av konflikten och var dag utgör årsdagen för någon av dessa människors död. Det speciella med Bloody Sunday var att det var brittiska soldater i uniform som representerade den brittiska staten som stod för det dödliga våldet den dagen.

”Inte redo ge upp”

För de anhöriga och för många katoliker och nationalister i Derry går kampen för att minnas och för att få upprättelse vidare. I dag söndag ska människor samlas på nytt i Creggan för att gå samma väg som den där januaridagen för 50 år sedan. För Kate Nash, vars bror William Nash dödades, har årsdagen stor betydelse:

– Det innebär långsiktighet. Folk runt om i världen kan se att vi inte är redo att ge upp, säger hon till the Belfast Telegraph och fortsätter:

– Jag vill bara ha jämlikhet för alla offren, och jag menar över hela Nordirland – jämlikhet och möjligheten att få tillgång till rätten, domstolar och att ditt fall blir oberoende granskat.

Väggmålning av Bloody Sundays dödsoffer. Foto: Finn Terman Frederiksen

Bloody Sunday-monumentet i Derry. Foto: Finn Terman Frederiksen

Fakta: Bloody Sunday

Bloody Sunday i Derry inträffade när brittiska fallskärmsjägare sköt demonstranter som protesterade mot internering utan rättegång den 30 januari 1972.

17-åriga John ”Jackie” Duddy var den första som sköts under den huvudsakliga skottlossningen som inleddes 16.10 och  var den första att dö.

Därefter sköts Michael Kelly i magen också han var 17 år. Därefter sköts: Hugh Gilmour, 17 år, William Nash, 19 år,  John Young, 17 år,  Michael McDaid, 20 år, Kevin McElhinney 17 år,  James ”Jim” Wray, 22 år, William McKinney, 26 år, Gerard ”Gerry” McKinney, 35 år, Gerard ”Gerry” Donaghy, 17 år, Patrick Doherty, 31 år, Bernard ”Barney” McGuigan, 41 år, och John Johnston, som var den äldsta som sköts den dagen och dog några månader senare, och räknas som Bloody Sundays fjortonde offer. Han sköts strax innan klockan 16, innan den huvudsakliga skottlossningen inleddes, och han sköts när han försökte hjälpa 15-åriga Damien ”Bubbles” Donaghy som var den första att skjutas, han överlevde dock.

Prästen Edward Daly håller upp sin nedblodade vita näsduk när 17-åriga Jackie Duddy bärs bort. Foto: John Bierman

Femton personer skadades, flera skottskadades allvarligt som Peggy Deery, den enda kvinnan som sköts. Hon träffades i låret och var inlagd  på sjukhus i många månader efteråt. 

18-åriga Alana Burke blev påkörd av en brittisk pansarbil vilket krossade hennes bäcken. 

1998 tillsattes den offentliga och oberoende Savilleutredningen. Den inleddes i mars 2000 och sammanlagt gjordes 2 500 redogörelser varav 922 personer gav vittnesmål på plats. 

Utredningen kom till stånd efter en långvarig kampanj från anhöriga till de som dödades eller skadades under Bloody Sunday.

Savilleutredningen kom bland annat fram till att ingen av soldaterna avlossade sina vapen ”som svar på attacker eller hot om attacker av spik- eller brandbomber.” En annan slutsats var att de redogörelser som soldater gav var mindre trovärdiga då alla utom en hävdade att de hade skjutit på beväpnade män eller ”bombmän”. ”Många av dessa soldater har medvetet gett falska redogörelser för att försöka rättfärdiga sitt skjutande”, sade Saville i samband med att utredningen var klar 2010.

Nationalister är en beteckning på de som vill se en återförening med Irland, men endast genom konstitutionella metoder. Majoriteten är katoliker.

Unionister är en beteckning på de som vill vara kvar i den brittiska unionen och motsätter sig ett återförenat Irland. Huvudsakligen protestanter.

Källor: On Bloody Sunday: A New History Of The Day And Its Aftermath – By The People Who Were There av Julieann Campbell, Bloody Sunday: A Fifty-Year Fight for Justice av Ian Hernon, Bloody Sunday – Truths, Lies and The Saville Inquiry av Douglas Murray, Those Are Real Bullets, Aren’t They? av Peter Pringle och Philip Jacobson, samt intervju med Tony Doherty i Derry av artikelförfattaren 2003.

Relaterade artiklar:

Dela på facebook
Dela på twitter