REPORTAGE:
Drömmen om klasslös sömn
REPORTAGE
- PUBLICERAD 2022-01-03
Massiv kritik mot att Tony Blair adlas
Tony Blair kan snart titulera sig Sir Tony Blair. Men drottning Elizabeth II:s beslut att adla den tidigare premiärministern har snabbt mött intensiv kritik från de som anser att Blair istället för att knäböja inför drottningen i London bör halas inför domare i Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Klas Lundström
STORBRITANNIEN | Bland drottning Elizabeth II:s sista bestyr innan år 2021 lades till handlingarna var att sammanställa en lista med tänkta personer att adla. Med på listan fanns Tony Blair. Den tidigare premiärministern och reformatorn av Labourpartiet och dess ”New Labour”-era (senare kopierad av ”Nya Moderaterna”) såg det som ”en ära” – men drottningens val har inte fallit i god jord hos alla britter.
”Den ultimata kränkningen”, har mödrar till stupade brittiska soldater som tjänstgjorde i Afghanistan och Irak kallat Blairs kommande förädlande och upptagande i det adelskap som anses representera Storbritanniens främsta tjänare.
Tony Blair kallas av sina kritiker – och bland annat av Harold Pinter, brittisk nobelpristagare i litteratur 2005 – för en krigsförbrytare som borde ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag för invasionen av Irak 2003.
Hundratusentals namnunderskrifter i protest
En invasion och efterföljande ockupation utförd av USA och Storbritannien i strid mot folkrätten, och baserad på felaktiga premisser om att dåvarande diktatorn Saddam Hussein var lierad med terrororganisationen al-Qaida samt huserade över massförstörelsevapen.
”Det förakt som Storbritanniens elit hyser gentemot allmänheten har aldrig uttryckts mer vältaligt än i form av beslutet att tilldela Tony Blair den högsta riddarordningen. En miljon irakier döda, tre miljoner fördrivna, ett spår av blod. Res er, Sir Tony!” skriver den australiensiske journalisten och författaren John Pilger i en tweet.
I sociala medier har namninsamlingar mot drottningens beslut att adla Tony Blair hittills renderat i över 250 000 namnunderskrifter och en kritikstorm, främst anförd av anhöriga till brittiska soldater som stupade i krig som den dåvarande premiärministern stödde fullt ut.
Andra har emellertid kommit till Tony Blairs undsättning och ser ett adlande av Labours senaste premiärminister som en politisk triumf:
– Mina gratulationer till Tony Blair för detta erkännande för hans tjänstgörande för vårt land, säger nuvarande Labourledaren Keir Starmer och pekar på sin föregångares lyckade insatser för höjda minimilöner och den slutna freden på Nordirland 1998.
”Olika måttstockar för ledare i Afrika och Väst”
Samtidigt som Tony Blair mottog beskedet från den brittiska monarkin att han kan räkna med att bli adlad under 2022 vajade flaggorna på halvstång i Sydafrika efter ärkebiskopen Desmond Tutus bortgång nyligen.
Desmond Tutu var en av de mest prominenta förespråkarna för att faktiskt verka för en rättsprocess mot Tony Blair gällande dennes eventuella krigsrättsbrott i samband med Irakinvasionen 2003 (något som den amerikanske ex-presidenten George W Bush inte kan bli föremål för då USA inte erkänt Internationella brottmålsdomstolen i Haag).
”De som är ansvariga för detta lidande och förlust av liv borde gå samma väg som några av sina afrikanska och asiatiska jämnåriga som har fått stå till svars för sina handlingar i Haag”, skrev den framlidne sydafrikanske ärkebiskopen i The Observer i september 2012.
”Olika måttstockar” gäller – var Desmond Tutus poäng i artikeln – för ledare i afrikanska än i västerländska länder, fastän antalet döda, skadade och på flykt till följd av invasioner och krig, samt uppenbara politiska lögner som förevändningar, varit desamma i båda fallen.
”Samma gamla anka”
Tony Blair har, bör understrykas, inte mött kritiken med enkom tystnad – bland annat Desmond Tutus artikel i The Observer bemöttes med stark kritik från den förre premiärministern som ansåg att Irak efter Saddam Hussein var ett mycket bättre exempel på framtidstro än under diktatorn Saddam Hussein.
”Jag har all respekt för ärkebiskop Tutus kamp mot apartheid, där vi stod på samma sida i argumentsfållan, men att upprepa samma gamla anka att vi skulle ha ljugit om underrättelseinformationen är helt felaktig som varje enskild och oberoende analys har visat oss”, skrev Tony Blair i ett uttalade som publicerades i The Guardian.
Tony Blairs påståenden om legalitet och underlag inför den amerikansk-brittiska Irakinvasionen i mars 2003 kan emellertid ställas mot samtida slutsatser bland annat dragna av FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan som ett drygt år efter invasionen och störtandet av Saddam Husseins regim påminde allmänheten om att invasionen saknade sanktionering från FN:s säkerhetsråd.
På frågan i en intervju med BBC ifall invasionen var ”olaglig” svarade Kofi Annan: ”Ja, om du så vill.”
Kofi Annan fick mothugg för sin slutsats, men klart är att FN inte godkände någon invasion av Irak i mars 2003 baserat på de data som fanns på världssamfundets bord då. FN hade tidigare godkänt våld mot Saddam Hussein vid två tillfällen – i november 1990 då Irak invaderat Kuwait samt ifall den irakiske diktatorn skulle upprepa sin invasion av grannationen.
Åtgärder vidtogs – vid händelse av åtal
Snart tjugo år efter invasionen av Irak och i ett läge då USA dragit tillbaka trupperna ur Afghanistan – ett annat land som George W Bush och Tony Blair lade grunden för regimskifte i – ser det ändå ut som om Blair kan falla på knä framför drottning Elizabeth II i visshet om att slippa släpas vidare till Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
I egenskap av permanent medlem av FN:s säkerhetsråd och knuten till Internationella brottsmålsdomstolen i Haag vidtogs juridiska åtgärder efter det att USA och Storbritanniens resolution om sanktionerad invasion av Irak röstades ner av säkerhetsrådet:
”Kort sagt, det finns ett antal sätt på vilka motståndarna till militära insatser kan försöka väcka ett rättsligt mål, internationellt eller nationellt, mot Storbritannien, medlemmar av regeringen eller brittisk militär personal. Vissa av dessa tycks vara ganska avlägsna möjligheter, men med tanke på styrkan i motståndet mot militära aktioner mot Irak skulle det inte vara förvånande om några försök gjordes för att få igång ett fall av något slag”, skrev den dåvarande brittiske riksåklagaren Lord Goldsmith den 7 mars 2003 till Tony Blair i vad som fick namnet ”Iraq Legal Advice”.
Lord Goldsmith tillade, kanske för säkerhets skull: ”Vi kan inte vara säkra på att de inte kommer att lyckas.”
Historiens dom
I takt med att samma talibaner som brittiska och amerikanska soldater störtade 2001–2002 har återvänt till makten har USA:s – och i stor utsträckning även Storbritanniens – ”kriget mot terrorismen” nått slutet på sitt geopolitiska kretslopp och kan börja benas ut av historiker.
Historiens dom över Tony Blair när det gäller hans roll som arkitekt, utövare och försvarare av invasionen av Irak 2003 och dess geopolitiska konsekvenser (ISIS framväxt och lyckade värvningar av ex-ledare inom Saddam Husseins regim) och mänskliga offer (minst en halv miljoner mellan 2003 och 2011) är splittrad.
Och i tider då ex-premiärministern och Labourreformatorn står på tröskeln till att bli adlad och förevigad i brittiskt mannaminne har Tony Blairs inblandning i trauman, sår och tragiska minnen hos hundratusentals krigsveteraner och anhöriga till stupade fläckat ner ett redan nedsölat politiskt CV:
– Tony Blair trodde på sin egen propaganda, beklagar Clare Short, biståndsminister under Blair 1997–2003, i den aktuella BBC-dokumentären ”Blair and Brown”.