Det mäktiga djuret har en given plats i människans bild av vildmark och en lika självklar symbol för den europeiska kolonialismen av den afrikanska kontinenten på 1800-talet. I modern tid har elefanters elfenben fortsatt att göda krig på hemmaplan – och illegal handel i fjärran kontinenter.

Nu verkar beteslösa elefanter ha anpassat sig, men priset för artfamiljens evolutionära anpassning till människans värld – tror forskare – kan bli dyrt.

Av Klas Lundström

ANGOLA/DJURLIV | Landsbygd, södra Angola. Inbördeskriget tog slut 2002 och långsamt har människor börjat återvända till sina marker, byar och sammanhang efter decennier som internflyktingar.

Men i jorden pågår kriget ännu. Åtminstone i mån av ständigt närvarande faror. Angolaner i provinsen Kuando Kubango pekar ut stigen ner till den magra bäcken där de hämtar dricksvatten.

En passage genom solfrätta, till synes livlösa buskage. Över mark som inte tycks ha sett regn på en livstid.

– Det var där de placerade ut minorna. Antingen regeringsstyrkor eller rebeller, kanske sydafrikaner, berättar de forna internflyktingarna för Tidningen Globals utsända, under en tidigare reportageresa.

Elefanten – ett av krigets offer

Det spelade ingen roll i slutändan. Landminorna, tillverkade i alltifrån Östtyskland, USA och Sverige, drog sitt strå till krigets blodiga stack och samtidshistoriker benämner Angola som skådeplats för en var världens blodigaste konflikter 1975–2002 i modern tid.

Uppemot en miljon människor miste livet. Fyra miljoner blev internflyktingar.

Samtliga parter – regeringen ledd av MPLA och stödd av Kuba och Sovjetunionen och rebeller ledda av Unita och uppbackade av USA, Kina och den sydafrikanska apartheidstaten – var beväpnade till tänderna. För alla var Angola ett dödens fält som genererade i en blomstrande handel.

Naturresurser, diamanter, värdefull skog och inte minst elfenben – gjorde kriget till en lukrativ investering.

Nära utrotning

I det illegala elfenbenskretsloppet behövdes en exitpunkt varifrån de skövlade kroppsdelarna kunde nå världsmarknaden. Länge var det Sydafrika, vars säkerhetstjänst ordnade säkra smuggelrutter åt angolanska Unita via huvudstaden Pretoria.

Mot den bakgrunden förefaller det inte särskilt konstigt att Angolas elefantpopulation pressades till utrotningsgränsen.

Svält nödgade människor att jaga dem för kött och rebeller bytte elfenben mot vapen. En inte helt ovan roll som elefanten har spelat i väpnade konflikter historiskt sett.

Chris Darimont och Fanie Pelletier, båda bevarandeforskare, kastar också nytt ljus på just detta i en litteraturstudie i Science:

”Elefanter har länge blivit indragna i krig”, skriver de. ”Till en början sägs elefanter använts som riddjur i en form av väldigt ’elefanteri’.”

Överlevare – på flera sätt

Elefanten är trots alla tröstlösa rapporter om tjuvjakt, utrotningsrisker och blodiga krig en överlevare. I Moçambique och nationalparken Gorongosa har ett forskarteam nyligen kartlagt en ny trend: många honor som överlevde det moçambikiska inbördeskriget miste sina betar på kuppen.

Och nu för de vidare just den detaljen i sina gener till sina avkommor.

En förändring som är ett resultat av naturligt urval och ingen slump, menar forskarteamet i sin studie publicerad i Science.

Kolonial hörnpelare

Sakta men säkert har elefantens plats i människans ekonomiska, koloniala och ekologiska erövringshistoria förändrats. Från verktyg till krigsbyte. Från vördad till utrotningshotad.

Under 1800-talet blev elfenbenet ett sätt att finansiera ett helt kolonialt maskineri, vilket den belgiske kungen Leopold II gjorde med sin privata koloni: Fristaten Kongo.

I slavhandeln som hela det koloniala företaget i Afrikas hjärta var beroende av ålades varje afrikansk slav ett visst antal insamlat knyte av elfenben, annars utdelades bestraffningar.

Avhuggna händer eller ben. Piskrapp. Död.

”En social statussymbol”

Elfenbenshandeln i centrala Afrika blev – och har förblivit – en laddad symbol för eftervärldens bild av den europeiska kolonialismen.

En kvarleva in i det moderna Afrika där inbördeskrig och blodiga konflikter i exempelvis Angola, Kongo och Moçambique alla förlängdes och understöddes av illegal elfenbenshandel, till stora umbäranden för elefantpopulationer.

”Som statussymbol signalerade elfenben en höjning i social rang, särskilt för dem vars tillhörighet till europeisk kultur eller till och med vithet var tveksam”, skriver ekologantropologen Marianna Szczygielska i en essä publicerad av Max Planckinstitutet.

Enligt Szczygielska blev elfenben i Östeuropa en sorts smärtsam påminnelse om ländernas ”besuttna chanser” att säkra egna afrikanska eller asiatiska kolonier – vilket lett till koloniala uttryck bland konsumenter.

”Det avslöjar nära samband mellan sociala raskonstruktioner, kolonial handel och djurkroppar”, skriver Marianna Szczygielska.

Lukrativ handel

Elefantens långsiktiga överlevnad står inte och faller med fler fridlysta reservat, utan bra reservat, skrev den framlidne historikern Stephen Ellis i studien ”Of Elephants and Men” från 1994.

En inställning som också ekar i aktuell forskning. Tjuvjägares rikliga kunskaper om terräng och elefantarternas särarter gjorde exempelvis att den elfenbensprydda arten ”Loxodonta africana” var nära utrotning när Moçambiques inbördeskrig rasade som värst mellan 1976 och 1992.

I en studie publicerad i Science framhålls en komplexare bild av tjuvjakt på elefanter för deras betar och horn. I takt med teknologins utveckling och växande mänskliga populationer har vildmarker tagits i anspråk av allt fler.

”Den selektiva avlivningen av arter som bär anatomiska särdrag som tänder och horn är grunden för en olaglig handel med vilda djur värd flera miljarder dollar och som utgör ett omedelbart hot mot överlevnaden av ekologiskt viktiga megafauna världen över”, skriver studieförfattarna.

Elefanter utan betar har också anpassat sig i en ny tid där de förvisso undviker tjuvjägares kikarsikten, men kan mycket väl stå inför nya evolutionära utmaningar, visar studieförfattarnas forskning gjord i Moçambique:

– Det är lätt att tänka: ”Nu är allt bra, [elefanterna] har utvecklats och nu mår de bättre och kan hantera situationen. Men urvalsprocessen har alltid ett pris – och det priset är liv, säger studiens huvudförfattare Shane Campbell-Staton, assisterande professor vid Princeton University och huvudförfattare till studien om Moçambiques evolutionsanpassningsbara elefanter, till New York Times.

Igår Europa – idag Asien

Elefanten, kriget och profiten som en till synes tidlös lukrativ affärsmodell. Och liksom under kolonialismens dagar återfinns efterfrågan på elfenben främst bortom den afrikanska kontinenten. Igår i Europa, i dag primärt i Asien.

En till synes evigt växande turistsektor i Sydostasien – däribland Singapore, Thailand och Vietnam – har fått handeln med vildmarkstroféer att skjuta i höjden.

Förutom illegala elfenben handlar det om handel med tigerskinn och sköldpaddsskal, enligt icke-statliga organisationen Traffic.

Förbud i Kina, rekordtillslag i Kamerun

Länge stod Kina för den största marknaden – men 2017 förbjöd landet inrikeshandel med elfenben, vilket såg handeln sjunka. Men trots det förblir den illegala handeln lukrativ, något de senaste årens rekordbeslag av elfenben är ett tecken på.

I oktober 2020 beslag tog tulltjänsten i Kamerun 626 kilo elfenben och trots att tillslaget var det största i en viktig smugglingsled av elfenben – där Kamerun möter Gabon och Ekvatorialguinea – tros den årliga handeln uppnå 200 miljarder kronor.

Även de otaliga inbördeskrigens kvarliggande landminor spelar en roll. Och precis som forna internflyktingar som återvänt till sina marker i södra Angola tvingas även djur lära sig att orientera sig över minerade terränger.

Nya vägar

Några som gör det särskilt bra visar sig vara elefanter. Elefanter har i kölvattnet av många afrikanska inbördeskrig aktivt använts som minletare. Och mycket kunskap påträffades i Angola.

Elefanter avvek från vissa stigar och undvek helt och hållet hela fält, visade en amerikansk-sydafrikansk studie 2015. Men minnena efter kriget och de lemlästade elefanterna dröjde kvar som värkande sår hos många.

– Liken efter alla elefanter som låg överallt … det var svårt att ta in. Det var ett så extremt kvitto på all grymhet, för allt vi var beredda att göra mot varandra under kriget, sa Dona Rosa, en äldre kvinna i Kuando Kubango, till Tidningen Global.