Medan många afghaner, både inom landets gränser och bland de som har lyckats fly, fortfarande lider av den smärta som självmordsbombare har orsakat under många år har talibanerna i Kabul firat desamma. För en vecka sedan samlades familjerna till självmordsbombare på ett centralt hotell av den av FBI efterlyste Sirajuddin Haqqani, nu tillförordnad inrikesminister, för att dela ut mark och pengar till dem. Det här är del 19 av Yasmeen Afghans dagbok.

Av Yasmeen Afghan

DAGBOK | KABUL Måndagen den 18 oktober fick det kända hotellet Kabul Intercontinental – som är majestätiskt placerat på en kulle ovanför de omkringliggande bostadsområdena. – några av världens mest ovanliga gäster. Familjer till personer som utfört självmordsbombningar genom att explodera sina självmordsbälten.

Ironiskt nog har hotellet själv varit en måltavla för självmordsuppdrag vid flera tillfällen. Varje attack mot hotellet har krävt afghanska liv. Dussintals har skadats. De ovanliga gästerna hade också en lika ovanlig värd: Sirajuddin Haqqani. Talibanernas tillförordnade inrikesminister, Sirajuddin Haqqani, är efterlyst av FBI. Belöningen för honom ligger på tio miljoner dollar. Han anses vara hjärnan bakom många självmordsattacker.

Den tillförordnade inrikesministern har gett en belöning på 10 000 Afghani (cirka hundra dollar) och en bit mark till familjerna som samlades. Under sitt tal på den surrealistiska tilldragelsen sade han att talibanerna lyckades besegra de otrogna genom dessa självmordsattacker. Han talade om talibanernas strategi att rekrytera tonåriga barn från koranskolor, även om föräldrar i vissa fall försökte hindra sina barn från att begå attackerna. Han sade att talibanska befälhavare drömt om profeten Mohammad och att profeten i drömmen guidade dem om hur man skulle ta sig in på Kabul Intercontinental.

Haqqani hävdade att enbart Badristyrkan (Haqqaninätverket) utfört 1 050 självmordsattacker.
– Föreställ er hur många som utfördes av andra regementen, lade han till.

Han refererade dödstalen i de här fallen som ”otrogna” men gav ingen uppskattning om hur många afghanska liv som har förlorats i självmordsattackerna. Men faktum är att under de senaste 20 åren har afghaner varit de huvudsakliga offren för dessa självmordsbombare.

Efter evenemanget har afghaner från alla delar av samhället uttryckt ilska och ursinne. För självmordsbombarna var varenda plats en måltavla: från gator och bröllopslokaler till förlossningskliniker, och skolor, till marknader och moskéer. Till och med begravningsceremonier attackerades.

– Jag är avtrubbad. Jag vet inte hur jag ska reagera. Vi överlevde trots självmordsattackerna för att bevittna hur våra mördare firar sin seger och sina attacker på oss, säger Zarmina (inte hennes riktiga namn).

– Jag håller på att förlora förståndet. Jag undkom med nöd och näppe självmordsattacken i närheten av tyska ambassaden. Jag har fortfarande mardrömmar. Hur kan världen vara tyst om allt detta?, säger hennes bror som inte heller vill bli identifierad.

Zarifa Ghafari är den tidigare borgmästaren av Maidan Shahar (huvudstad i Maidan Wardak-provinsen). Hon flydde till Tyskland efter att Afghanistan föll till talibanerna. Hon twittrade om mötet på Kabul Intercontinental: ”Mitt hjärta blöder, kanske kommer min pappas mördare också vara en av dem som sitter i rummet och prisar för vad de har gjort mot mig, min familj och våra liv. Smärtan jag bär på, jag är säker på att den är densamma för alla de som har dödats, sårats och blivit rörelsehindrade av dessa terroristers terror”, skriver hon på Twitter.

Noor Kabuli kommenterar på Facebook: ”De delar ut mark till självmordsbombare – vad de delar ut till de tusentals oskyldiga som de dödade och vars familjer som lämnades med smärtan är salt som strös i deras sår.”

Razeeia Roman Mirzayee, en annan Facebookanvändare kommenterar: ”Vi är ett sådant olycksaligt folk, våra mördare prisas i vårt egna land.”

I en av självmordsattackerna, den på Dubai Shahars bröllopslokal i Kabul den 17 augusti 2019, dödades mer än 80 afghaner och mer än 200 skadades.

– Vi förlorade vår frihet, våra rättigheter, våra röster och nu firar ett gäng terrorister sina självmordsbombare. Afghaner var de som föll offer för självmordsbombarna. De attackerade varje plats och dödade afghaner skoningslöst, säger Kabulbon Nadir (inte det riktiga namnet) till mig.

En annan boende i Kabul som inte heller vill ha med sitt namn säger till mig:
– Kabul var den farligaste staden inte bara i Afghanistan utan i hela världen. Vi levde i konstant rädsla för självmordsattacker och nu måste vi inte bara se dem dagligen på våra gator, på våra kontor och allt annat utan måste dessutom se deras firande.

För afghaner som arbetar i statliga institutioner eller internationella organisationer var det vanligt att ha säkerhetsövningar om hur man ska agera om man blir utsatt för en självmordsattack. Anställda, framför allt kvinnor, uppmanades använda platta och slitstarka skor eftersom det är lättare att fly från en attack i sådana skor.

– Vi arbetade under stor press eftersom varje morgon när vi åkte hemifrån brukade vi tänka på att när vi sade hejdå vid dörren skulle det kunna vara för sista gången och att vi inte skulle komma hem levande, säger en anställd vid en internationell organisation som vill vara anonym till mig.

– Att upptäcka efter varje självmordsattack att du mår bra och sedan drabbas av panik över vem du ska ringa först och höra om de klarat sig eller inte. Ingen kan föreställa sig rädslan under de minuter som gick ifall telefonsamtalet inte svarades, säger en kvinna som jobbade för den förra regeringen.

– Vem är ansvarig för afghaner, för offrens familjer och för oss alla, smärtan, rädslan som vi alla har genomlevt under de senaste 20 åren. Det som gör mest ont är att världen redan har tappat intresset för Afghanistan, säger Farmia bor i Mazar City till mig.

Personligen känner jag många afghaner som nu är utomlands och som bor i säkra länder men rädslan för självmordsattacker hemsöker dem fortfarande. Traumat och den psykologiska effekten drabbar många ännu. Under de många samtal jag har haft med dem har många berättat om hur de är rädda för fullpackade platser, hur de är rädda för att gå på ett tåg eller en buss, hur de är oroliga för att gå till marknaden eftersom det utlöser minnen från självmordsattacker.

Till och med sirenerna från en ambulans kan ta dem tillbaka till de mörka dagar i Kabul när barnen till Intercontinental-hotellets ovanliga gäster gjorde Kabul till ett helvete i sitt sökande efter paradiset.

Yasmeen Afghan är av säkerhetsskäl ett fingerat namn. Dagbok | Kabul publiceras på tre språk, på urdu i Daily Jeddojehad i Pakistan, på engelska i Green Left i Australien och på svenska i Tidningen Global.

Översättning: Bella Frank