USA:s uttåg ur Afghanistan har krattat vägen för talibanerna som efter 20 års väntan återtar den politiska makten. Förra gången rörelsen nådde Kabuls maktkorridorer var efter en annan stormakts uttåg: Sovjetunionen.
    Nu ser talibanerna ut att tvingas bekämpa den islamistiska terrorrörelsen IS för att behålla makten om Afghanistan. Yttre fiender har afghanska centralregeringar bekämpat i decennier – långt före Sovjetunionens invasion 1979.

Av Klas Lundström

AFGHANISTAN | Innan de amerikanska soldaterna och Natoförbanden, innan störtandet av den afghanska monarkin och moderniseringsförsök av feodala klanstrukturer, innan de eviga krigen invaderades Afghanistan av hippier.

Den centralasiatiska nationen var en knutpunkt längs Sidenvägen och kallas ofta ”imperiernas kyrkogård”. Det mongoliska, brittiska och Alexander den stores imperium lyckades aldrig etablera långsiktiga brohuvuden i de nomaddominerade dalgångarna.

En aningen friserad historiebeskrivning, anser Sohrob Aslamy, afghan-amerikansk geolog vid Syracuse University med mångårig erfarenhet av arbete i regionen:

– Det är sant att afghaner alltid behövt förlika sig med utländska intressen och att de historiskt har varit tvungna att kämpa för sina rättigheter, men det är för enkelt att säga att Afghanistan är ”imperiernas kyrkogård”, säger han till Tidningen Global.

Då negligeras stormakternas brott, som att britterna förstörde skogar och medeltida städer och att Kabul fick sin form under brittiskt överinseende och knöts till den monarki som de lät installera för att säkra sitt inflytande:

– Politiska traditioner och kvarlevande konflikter planterade av västvärlden, menar Sohrob Aslamy som befinner sig i Tadjikistan, i väntan på inträde till Kabul och ett forskningsprojekt om huvudstadens geografiska strukturer.

Uråldriga seder

Arkeologiska fynd talar för att människor bebodde dagens Afghanistan så tidigt som 50 000 år f.Kr. som småskaliga jordbrukare och herdar. Då, liksom nu, knutna till stamförbund.

På 1920-talet grundlades nära band mellan Moskva och monarkin i Kabul. Modernisering av rurala regioner hade hög prioritet. Sovjetunionen initierade ekonomiska infrastrukturprojekt som kraftverk, vattenledningar och transportleder samt välkomnade afghanska studenter till ryska högskolor. På 1960-talet stödde sovjetiskt bistånd bygget av Kabuls polytekniska institut, landets främsta lärosäte för ingenjörer, geologer och andra specialistområden.

Med nära band till både väst- och östblocket sällade sig Afghanistan till Alliansfria rörelsen.

– Afghanistan var alliansfritt och fann inspiration från andra rörelser i Latinamerika och tredje världen, säger Sohrob Aslamy.

CIA och islamisterna …

Störtandet av kung Mohammad Zahir Shah 1973 skedde i ett geopolitiskt känsligt läge. USA förlorade momentum i Sydostasien efter nederlag i Vietnam. I Afrika och Latinamerika ämnade befrielserörelser störta regimer uppbackade av västvärlden och framför allt av USA.

I Afghanistan klev USA tidigt in på de statsfientliga rörelsernas sida.

1972, före monarkins fall, började USA:s underrättelsetjänst CIA via målvaktsorganisationen Asia Foundation aktivt stödja en islamiströrelse knuten till Kabuls universitet. Mottagare av medlen var Gulbuddin Hekmatyar och Rabbani Sayyaf, två islamister som ingick i mujahedinrörelsen ledd av Usama bin Laden i kriget mot Sovjetunionen på 1980-talet.

Islamisterna – och indirekt CIA – motsade sig projekt för att stärka afghaners sociala rättigheter som sjösattes under kung Zahir Shan och fördjupades under kuppmakaren och presidenten Mohammed Daoud Khans ämbete.

Rysk T-55-stridsvagn som övertagits av mujahedin-gerillan. 1987. Foto: AP/TT

… mot moderniseringsförsök

Det afghanska samhället började röra på sig: kvinnor fick tillträde till arbetsmarknaden och lärosäten, flickor befriades från barnäktenskap och slaveri och debatter om landreformer och rättvisare fördelningar av sociala och ekonomiska resurser gick varma i parlamentet i Kabul.

Afghanistans cementerade feodalsystem var i fara. Under kolonialtidenen hade de uråldriga klassamhällena och patriarkala strukturerna försvarats av det brittiska imperiet. Nu blev istället USA regionala makthavares och krigsherrars nye bäste vän och tillsammans med CIA och Pakistans säkerhetstjänst började en ny motståndsrörelse ta form och var vid två tillfällen – december 1973 och juni 1974 – nära att störta Daoud Khan.

Pressad av både inre och yttre fiender hårdnade det politiska klimatet i Afghanistan. Daoud Khan påbörjade utrensningar av oppositionella, däribland kommunister, i ett försök att balansera relationerna med Sovjetunionen och USA.

Den 15 mars 1978 skrev USA:s president Jimmy Carter till Daoud Khan och bad denne skjuta upp sitt planerade statsbesök i Washington. Under ett statsbesök i Moskva i april lät Daoud Khan meddela sovjetledaren Leonid Brezjnev att Afghanistan förblev alliansfritt.

Men den 28 april 1978 störtades Daoud Khan av potentater ur Det afghanska folkets demokratiska parti (PDPA). Daoud Khan och flera familjemedlemmar avrättades i presidentpalatset Arg, tidigare högborg för landets monarki.

Hemligt dekret

Den 3 juli 1979 undertecknade Jimmy Carter ett hemligt dekret som ger CIA rätten att beväpna, träna och understödja mujahedinrörelsen – fyra månader före Sovjetunionens invasion av Afghanistan.

Det är ingen slump att det historiska narrativet kring utvecklingen i Afghanistan 1979 så starkt fokuserar på Sovjetunionens intressen i landet, snarare än amerikanska, menar Sohrob Aslamy:

– Att avfärda de progressiva sociala försöken i Afghanistan gynnar bara de ideologer som under de senaste 30 åren inte gjort annat än avfärda varje socialistiskt försök som misslyckat, säger han.

 USA:s president Ronald Reagan i möte med  mujahedin i Vita huset 1983  för att diskutera sovjetiska invasionen av Afghanistan. Foto: Michael Evans/Wikimedia

Tidsinställd bomb

En som står fast vid att den afghanska vänstern var en splittrad tidsinställd bomb redan från och med mitten av 1960-talet är Bruce Riedel, chef för Brookings Intelligence Project och före detta CIA-officer. PDPA:s två dominerande fraktioner – Khalq (”Folket”) och Parcham (”Flaggan”) – hade olika prioriteringar och syner på hur landet snabbast kunde bli ett demokratiskt och rättvist samhälle:

”Parcham-fraktioner hade stort stöd bland urbana afghaner och från landets etniska grupper, Khalq-fraktionen var bättre orienterade på landsbygden och fann störst stöd bland pashtuner, Afghanistans största folkgrupp”, skriver han i What We Won: America’s Secret War in Afghanistan, 1979–1989.

Nya vägval, nya fiender

År 2021, 20 år sedan USA störtades av Mulla Omars al-Qaidastödda talibanregim står Afghanistan ånyo på tröskeln till en oviss framtid. Ännu en gång dominerad av den av CIA stödda och beväpnade mujahedinrörelse som störtade Afghanistans sovjetstödda regim 1992.

USA:s uttåg 2021 har besvarats av positiva uttalanden från Kina som inte har för avsikt att stänga några dörrar till samarbete med talibanerna. När det gäller ryska planer är mycket oklart.

Afghanistans naturtillgångar och strategiska läge kommer alltid vara av intresse för politiska jättar och därför har omvärlden en viktig roll att spela, menar Sohrob Aslamy:

– Afghanerna behöver solidaritet och att få vara en del av ett större sammanhang och där ansvaret för deras lands sönderfall diskuteras på ett ärligt och konstruktivt sätt, säger han.