I juli meddelade den brittiska regeringen att man planerar en preskriptionstid för brott kopplade till den nordirländska konflikten The Troubles fram till 1998, vilket i praktiken skulle innebära en amnesti liksom hindra nya utredningar. Planerna har fördömts av anhöriggrupper och nordirländska partier och har kritiserats av FN-experter:

 – Den brittiska regeringens planer är ett flagrant och fullständigt svek av offren här, säger Grainne Teggart från Amnesty International till Tidningen Global.

Av Bella Frank

NORDIRLAND | Planerna på att införa preskriptionstid och sätta stopp för utredningar och åtal kopplade till de brott som begicks av olika parter under den nordirländska konflikten läcktes redan i maj i år men det var i mitten av juli som de presenterades av den brittiske premiärministern Boris Johnson och Nordirlandministern Brandon Lewis. Konservativa i Storbritannien har länge vela ge amnesti för tidigare soldater i den brittiska armén som man menar utsatts för ”häxjakt” genom utredningar kring händelser som den Blodiga söndagen i Derry 1972.

Men det här förslaget kommer om det går igenom även gälla tidigare paramilitära grupper som IRA och UVF. Det var just med hänvisning till detta – att en de facto-amnesti av nödvändighet också skulle gälla tidigare paramilitärer och inte vara begränsad till brittiska soldater som fick den tidigare premiärministern Theresa May att avstå. Enligt Sky News förklarade en källa med insyn i Mays resonemang 2019 att ”vi kan inte uppmuntra ett förslag där amnestier skulle ges till terrorister”.

Två oberoende experter som har tillsatts av FN:s råd för mänskliga rättigheter har uttryckt sin djupa oro över planerna som de menar ”utesluter strävan efter rättvisa och ansvarsutkrävande för de allvarliga människorättsbrotten som begicks under the Troubles och omintetgör offrens rätt till sanning och till en effektiv gottgörelse för skadan som åsamkats, vilket försätter Storbritannien i uppenbart brott mot dess internationella åtaganden”, skriver de bland annat i ett uttalande i augusti. Amnesty International riktar också skarp kritik mot planerna:

– Det utgör en de facto-amnesti och det kommer att stänga ner alla vägar för rättvisa som finns för offer som har tvingats kämpa i årtionden för sanning, rättvisa och det ansvarsutkrävande de har rätt till, säger Grainne Teggart, kampanjchef för Amnesty International Nordirland, till Tidningen Global.

I Nordirland motsätter sig en stor majoritet planerna på att förhindra åtal av tidigare militärer och paramilitärer, liksom utredningar och stämningar. I en undersökning av Lucid Talk som gjordes efter att planerna presenterades motsätter sig 70 procent detta. Många anhöriggrupper har riktat hård kritik mot planerna, bland annat anhöriga till de som dödades i Ballymurphy i västra Belfast i augusti 1971.

– Vi ser det här som den brittiska regeringens cyniska försök att införa en amnesti och en plan för att begrava dess krigsbrott, sade familjerna till de tio personer som sköts ihjäl under Ballymurphy-massakern mellan den 9–11 augusti 1971, rapporterade The Belfast Telegraph i samband med att planerna skulle presenteras.

Rita Bonner med ett fotografi av sin bror John Laverty som sköts i Ballymurphy, inför rättegången i Belfast, Nordirland, tisdagen den 11 maj 2021. Foto: TT/AP Photo/Peter Morrison

Femtio år har gått sedan Ballymurphy-massakern som också har kallats Belfasts blodiga söndag. Massakern skedde i samband med att den unionistiska nordirländska regeringen införde internering utan rättegång i syfte att krossa den republikanska väpnade gruppen IRA – Operation Demetrius. Under kort tid greps hundratals katoliker med nationalistisk bakgrund – det vill säga som vill se ett återförenat Irland – men många som greps och internerades hade ingen koppling till IRA.

I samband med gripandena dödades under några dagars tid 20 personer runt om i Nordirland. Hälften av dessa dödsfall orsakades av fallskärmsjägarna i Parachute regiment när de sattes in i stadsdelen Ballymurphy i västra Belfast. Under två dygn dödades elva personer, varav tio sköts ihjäl, alla civila och oskyldiga. Det förödande resultatet att sätta in förband av fallskärmsjägare i syfte att kontrollera en civilbefolkning blev kända världen över ett halvår senare då fallskärmsjägare sköt ihjäl tretton demonstranter i staden Derry den 30 januari 1972. Men redan i Belfast i augusti året innan hade det stått klart vilka dödliga konsekvenser som kunde väntas av att sätta in sådana förband.

Bland de elva som dödades i Ballymurphy mellan den 9 och 11 augusti 1972 fanns Hugh Mullan, en katolsk präst, åttabarnsmamman Joan Connolly och Paddy McCarthy. Paddy McCarthy dog efter att en fallskärmsjägare hade fört in en pistol i hans mun och tryckt av. Pistolen var inte laddad men Paddy McCarthy dog av en hjärtattack, rapporterar The Pat Finucane Center i boken The Impact of the Parachute Regiment in Belfast 1970–1973.

I årtionden kämpade anhöriga för att få fram sanningen kring händelseförloppet och 1998 upprättades en gemensam kampanj för att rentvå de dödade. Efter elva års kampanjande beordrades en ny rättsmedicinsk undersökning 2011. För tre år sedan inleddes den och i maj i våras var den klar. Resultatet: De tio som skjutits ihjäl var ”helt oskyldiga” och den brittiska arméns användning av dödligt våld var ”oförsvarligt”.

Det var ungefär samtidigt som utredningen blev klar som information läckte om att den brittiska regeringen ville sätta stopp för ytterligare utredningar och åtal av brott begångna under den långa konflikten på Nordirland. När uppgifterna bekräftades i juli argumenterade Johnson och Lewis att planerna kommer att ”stärka försoningen” och föra ”samhället framåt”. Det är en argumentation som varken anhöriggrupper eller Amnesty International ger så mycket för:

– Jag accepterar inte argumentet från den brittiska regeringen om att det här handlar om försoning, jag tycker att om något så underminerar detta rättssäkerheten, det underminerar grundläggande garantier som finns i Långfredagsavtalet. Och det innebär naturligtvis att offren försätts i en position där de återtraumatiseras. Den nordirländska allmänheten har varit väldigt tydlig – de vill inte ha en amnesti. Och det är ett faktum att det är det den brittiska regeringen föreslår, säger hon.

Grainne Teggart pekar på att den brittiska regeringen med planerna också har frångått det avtal som arbetades fram 2014 som bland annat skulle möjliggöra tillsättandet av olika mekanismer och organ för att hantera offrens rättigheter. Stormont House Agreement skrevs under av både den irländska och brittiska regeringen liksom av nordirländska partier. Men istället för att lagstifta i enlighet med avtalet valde den brittiska regeringen i mars 2020 att gå i en helt annan riktning.

– Det som den brittiska regeringens förslag har uppnått är att det har förenat varje politiskt parti, oavsett om det är nationalistiskt, republikanskt, annat, eller unionistiskt, mot dessa förslag, säger Grainne Teggart som uppmanar premiärministern och Nordirlandministern att byta kurs och återgå till de byggstenar som Stormont House Agreement stakar ut.

– Det har stått helt klart utifrån det omedelbara och entydiga avvisandet av de här förslagen, av oss, av offren och anhöriggrupper, och av våra politiska partier att det här inte är vägen framåt, säger hon.

– Min högsta prioritet nu är att ta den här kampen till Westminster, liksom att försöka få internationella krafter att sätta press på den brittiska regeringen kring detta. Vi står bestämt på offrens sida, och vi kommer att kämpa emot de här förslagen.