Det har gått 40 år sedan Bobby Sands och ytterligare nio republikaner dog i en hungerstrejk med krav på att bli behandlade som politiska fångar i Mazefängelset i Nordirland. Den brittiska regeringen föreföll oförsonlig, men kort efter att strejken blåstes av i oktober 1981 gick man med på fyra av fem krav. 

Hungerstrejken blev för den republikanska rörelsen en långsiktig framgång som innebar att man gav upp sitt motstånd mot att ställa upp i parlamentariska val. Men fyra årtionden senare kvarstår frågetecken kring vem som bär skulden för flera av de hungerstrejkandes död och vem som egentligen styrde fångarnas kamp.

Av Bella Frank

NORDIRLAND 1991. Det är en solig dag i västra Belfast, och Falls Road med omnejd håller på att fyllas. Banderoller med budskap till minne av fallna stridande, hjältar, åtminstone i ögonen på de som samlats här. Ett ansikte återkommer – den leende IRA-medlemmen och fången Bobby Sands. Här finns republikaner från hela den irländska ön, på plats i massan är den långe Gerry Adams, vice ordförande för IRA:s politiska gren, Sinn Féin. 

Det är den tionde årsdagen av Sands död. Han dog efter 66 dagars hungerstrejk i H-Blocks i fängelset the Maze/Long Kesh, och Belfast är belägrat av utkommenderade poliser och brittiska trupper, som kör långsamt i bepansrade bilar, eller posterade på gatan med maskingevär riktade mot förbipasserande.

1981. Bara en dryg timme efter midnatt sker det. Efter att ha legat i koma sedan söndagen den 3 maj slutar Bobby Sands hjärta att slå 01.17 på tisdag morgon. En dryg halvtimme senare offentliggörs hans död. I västra Belfast slår kvinnor med soptunnelock mot asfalten för att sprida nyheten om Bobby Sands död. 

Att han i ett fyllnadsval valts in som ledamot av det brittiska parlamentet en månad tidigare hade inte rubbat den brittiska regeringen under ledning av Margaret Thatcher, men inte heller oppositionen i Labour bjöd på annat än oförsonlighet visavi den republikanska fångkampen vars mål var att återfå sin status som politiska fångar.

En beprövad metod

Bobby Sands inledde sin hungerstrejk den 1 mars 1981. Dagen innan, på kvällen den 28 februari fick fångarna veckans fruktranson. En besk apelsin blev Bobby Sands sista måltid. Men den republikanska kampen för politiska rättigheter gick längre tillbaka än så och redskapet – hungerstrejken – var också en beprövad metod, ett arv från 1920 då Corks borgmästare och IRA-mannen Terence MacSwiney hungerstrejkade till döds i ett engelskt fängelse. 

William McKee, en av grundarna av 1969 års IRA (Provisional IRA), som själv hungerstrejkande med krav på politisk status 1972 ska ha sagt: ”Det här kriget kommer att vinnas i fängelserna”, ord som långt senare skulle visa sig vara något av en profetia. Den dåvarande brittiska regeringen gick med på att ge fångarna en egen kategori för att undvika McKees död. Det var inte politisk status, men ett erkännande att de inte var vanliga brottslingar. 

Denna speciella kategori fråntogs paramilitära fångar på nytt 1976. Beslutet att dra tillbaka fångarnas särskilda status hängde samman med en omgörning av den brittiska strategin på Nordirland, som ofta också kallades Ulster. Orden ”ulsterisering, normalisering och kriminalisering” sammanfattade detta nya upplägg som syftade till att i allmänhetens ögon förvandla det krig McKee talade om att vinna till en fråga om lag och ordning som endast rörde Nordirland självt. 

På kriminaliseringsstrategin följde att skillnaden som hade erkänts mellan paramilitära fångar och fångar dömda för vanliga brott raderades. Detta utlöste en flerårig kamp för politiskt erkännande. En kamp som började med en vägran att klä sig i fånguniformer, fångar bar filtar istället för kläder under den så kallade ”blanket protest” som övergick till ”no wash protest” som i sin tur accelererades till ”the dirty protest”.

Den yttersta protesten 

Flera års fruktlösa protester ledde till slitningar inom IRA och dess politiska gren Sinn Féin samtidigt som den brittiska kriminaliseringsstrategin skördade framgång. Journalisten David Beresford skriver i boken Ten Men Dead från 1987 att: ”Fängelser hade varit symboler i det irländska republikanska psyket genom hela 1900-talet, och en kollaps av protesten skulle för många symbolisera en kollaps av Rörelsen inför kriminaliseringen”. 

Samtidigt handlade det om var IRA skulle lägga sitt fokus och sina resurser. Sedan en tid tillbaka hade fångar börjat lägga fram förslag på den yttersta protesten: hungerstrejk. Men upptrappade protester i fängelset skulle samtidigt ta energi från den väpnade kampen som IRA såg som den enda vägen att få till stånd ett förenat Irland. Om hungerstrejken misslyckades skulle den långa fångkampen vara över med allvarliga konsekvenser för hela den republikanska rörelsen. Och kritikerna verkade få rätt. En hungerstrejk i slutet av 1980 slutade utan att nå sitt mål. Trots det ville man genomföra ytterligare en hungerstrejk, bättre planerad och till döden.

Fångarna under ledning av Bobby Sands var fast beslutna. Bobby Sands var övertygad om att han skulle dö men hoppades att hans död skulle innebära eftergifter från den brittiska regeringen. När hungerstrejken inleddes lästes ett uttalande från fångarna upp inför omkring 3 500 demonstranter i västra Belfast som betonade att ”vi är politiska fångar och att allt om vårt land, våra förhör, rättegångar och fängelsevillkor visar att vi är politiskt motiverade och inte drivna av själviska motiv för själviska mål”, och att de skulle ”hungerstrejka till döds om inte den brittiska regeringen överger sin kriminaliseringspolitik och möter våra krav”.

”Ett brott är ett brott”

En månad efter att Sands inledde sin hungerstrejk hade han i ett fyllnadsval blivit vald till parlamentsledamot  i det brittiska parlamentet med drygt tusen röster fler än motståndaren Harry West från the Ulster Unionist Party. Även moderata nationalister valde att lägga sin röst på Sands. Enligt kampanjen ”lånade” väljarna ut sin röst till Sands för att rädda hans liv. Valframgången ledde inte till någon kursändring från den brittiska regeringen. Margaret Thatcher, då på resa i Saudiarabien, kommenterade valresultatet med orden:

– Ett brott är ett brott är ett brott. Det är inte politiskt, det är ett brott. 

Men det faktum att 30 000 katoliker i valkretsen Fermanagh–South Tyrone lagt sin röst på Sands visade att en betydande del av nationalisterna i Nordirland var av en annan uppfattning. För Sinn Féin och den republikanska rörelsen – för vilken det var oerhört kontroversiellt att ta steget in i den parlamentariska politiken – var det ett bevis för att man hade brett stöd bland allmänheten. Med hänvisning till valresultatet kunde det brittiska narrativet – om att den utdragna konflikt som hade fått namnet the Troubles var något opolitiskt som drevs av en liten grupp terrorister isolerade från samhället i stort – plockas isär.

Gerry Adams, som inledningsvis hade motsatt sig hungerstrejken som en alltför riskabel strategi gynnades av den, och även den republikanska rörelsen i stort stärktes. Den katolska och nationalistiska delen av befolkningen radikaliserades, liksom den stora och ofta inflytelserika irländska diasporan. Hungerstrejken stärkte Adams linje om att Sinn Féin borde ställa upp i val, och blev också en enorm möjlighet att nå ut med den republikanska rörelsens budskap och mål. I backspegeln skulle det också visa sig att hungerstrejken blev ett viktigt led i den utveckling som senare ledde till 1990-talets fredsprocess. 

Dagen efter Sands död fördes hans kropp till föräldrarnas hus i Twinbrook Estate i västra Belfast för att familj, grannar och den republikanska rörelsen skulle ta ett sista farväl. På torsdagen, två dagar efter hans död, begravdes han. Omkring 100 000 personer uppskattas ha kantat gatorna mellan kyrkan och begravningsplatsen på Milltown Cemetery. 

Mot Sands vilja

Detta var i strid med Sands uttalade vilja. Innan han inledde hungerstrejken hade han i ett utsmugglat meddelande förklarat att han ogillade Milltown Cemetery, att han ville begravas i republiken, och i en filt snarare än en svepning. Hans familj fick aldrig ta del av meddelandet. Enligt kritiker gick Sinn Féin emot Sands önskan för att det fanns en större politisk vinst i att hålla begravningen i Belfast, rapporterar the Belfast Telegraph, på dagen 40 år efter Sands död.

Det dröjde bara en vecka efter Sands död innan näste man, Francis Hughes, föll i koma och dog den 12 maj. Raymond McCreesh och Patsy O’Hara dog båda den 21 maj, Joe McDonnell den 8 juli, Martin Hurson den 13 juli, Kevin Lynch den 1 augusti, Kieran Doherty den 2 augusti, och Thomas McElwee den 8 augusti. 

Hungerstrejken avblåstes först efter att familjer till flera av de hungerstrejkande fångarna intervenerade när de hamnade i koma. Sinn Féin och IRA pressades också allt hårdare av anhöriga i samarbete med katolska kyrkan, och Gerry Adams ifrågasattes för att inte göra mer för att avbryta hungerstrejken. 

Den 3 oktober var hungerstrejken till ända. Mickey Devine från Irish National Liberation Army (INLA) blev den siste att dö, den 20 augusti. Hans dotter Louise Devine som bara var fem år då pappan dog, berättade nyligen i en intervju i the Belfast Telegraph om det sista mötet med pappan. Om stanken av en ruttnande kropp och kollapsade organ. I intervjun berättar hon att hon är stolt över sin pappa men att hon anser att han dog förgäves. 

Hon är också övertygad om att det funnits ett erbjudande från den brittiska regeringen om att gå med på den största delen av fångarnas krav redan i juli det året, och hon hyser därför stor bitterhet mot Sinn Féins ledning. ”

– Fråga mig inte vad jag tycker om dem för jag kommer bara att börja förbanna och svära, säger hon till the Belfast Telegraphs Suzanne Breen.

Hade kunnat rädda liv

Att Thatcher faktiskt hade erbjudit en lösning knappt halvvägs in i hungerstrejken är något som har framförts av Richard O’Rawe, själv tidigare republikansk fånge och pr-ansvarig för hungerstrejken inifrån fängelset. 2005 kom han ut med boken Blanketmen: An Untold Story of the H-Block Hunger Strike 2005 enligt vilken ett erbjudande från den brittiska regeringen lades fram redan i början av juli av en mellanhand under täcknamnet Mountain Climber, ett erbjudande som ska ha accepterats av fångledningen, men avfärdats av Gerry Adams och rörelsens ledning utanför fängelsemurarna. 

Att erbjudandet inte accepterades av den republikanska ledningen kan enligt O’Rawe ha berott på att man till fullo insett hungerstrejkens stora mobiliseringsmöjligheter, samt att ytterligare ett fyllnadsval var på gång. Den plats som Sands hade vunnit i april skulle i augusti stå på spel på nytt och Sinn Féin planerade att ställa upp med kandidaten Owen Carron.

Utan en fortsatt hungerstrejk hade man sannolikt inte vunnit det valet. Det hade också kunnat sätta ett effektivt stopp för Gerry Adams plan att styra in Sinn Féin på parlamentarisk kamp i allt högre utsträckning. Carron vann valet den 20 augusti, samma dag som Mickey Devine avled.

Ett okänt val

Sinn Féin har kategoriskt nekat till att ett brittiskt erbjudande lagts fram i juli. Men enligt journalisten Ed Moloney – som i sin bok The Secret History of the IRA visar att Sinn Féin-ledaren Gerry Adams inte bara var medlem i IRA utan satt i dess högsta ledning under lång tid något han förnekat konsekvent – anser att O’Rawes berättelse är trovärdig och också stöds av offentliggjorda brittiska dokument från perioden i fråga. 

Stämmer det var Thatcher-regeringens oförsonlighet endast ansvarig för de fyra första hungerstrejkandes öden, den republikanska ledningen för övriga sex. Men Moloney skriver också i förordet till O’Rawes uppföljande bok, Afterlives, att hade inte erbjudandet i juli 1981 förkastats hade kanske Sinn Féins övergång till den politiska och parlamentariska arenan inte skett, och därmed inte heller den efterföljande fredsprocessen som slutligen ledde till konfliktens slut. 

Kanske var det ett offer de sex kvarvarande hungerstrejkarna hade varit villiga att göra. Men frågan är om de ens kände till att ett sådant val existerade.