Journalistik är på global reträtt. Ett bistrare arbetsklimat breder ut sig världen över, med hot, desinformation och dödligt våld. Covid-19-pandemin har därtill tvingat journalister – liksom människor i stort – att anpassa sig till nedstängningar, hälsorisker och en förflyttning från en fysisk till en digital verklighet. 

På andra sidan pandemin väntar ett förändrat journalistlandskap med nya spelregler, enligt reporterröster som Tidningen Global talat med.

Av Klas Lundström

JOURNALISTIK Covid-19-pandemin har medfört åtgärder som slutit och stängt samhällen i hopp om att minska smittspridning. Samtidigt blev tillgången till information mer utsatt och – på sina håll – indragen.

I en ödesmättad pandemi ökar allmänhetens behov av information, uppdateringar och vittnesmål om coronavirusets härjningar, sociala pris för samhällsnedstängningar och regeringars exploateringar av coronaviruspandemin för att motarbeta fri och oberoende rapportering.

– Det har helt klart blivit svårare att bedriva oberoende journalistik sedan pandemin bröt ut, berättar Filep, som egentligen heter något annat, för Tidningen Global. 

”Maktens språkrör”

Filep tillhör en liten och utsatt yrkeskår i Västpapua – oberoende och lokalt förankrade journalister. Han har varit journalist i tio år och rapporterar ”ur ett grodperspektiv” om Indonesiens upptrappade våld mot självständighetsförespråkare och arméns repression och utomrättsliga mord på politiska aktivister, religiösa ledare och studenter. 

Västpapua befinner sig sedan 60 år i öppen konflikt sedan Indonesien annekterade den tidigare holländska kolonin Västra Nya Guinea, mot den melanesiska lokalbefolkningens vilja. En konflikt som trappats upp sedan december 2018, då västpapuansk gerilla dödade ett tjugotal indonesiska byggarbetare, vilket renderade i massiva indonesiska flygräder, bruk av kemiska vapen och över 40 000 internflyktingar. 

En humanitär katastrof som Indonesiens stängda dörrar för hjälporganisationer, utomstående människorättsrapportörer och utländska journalister förblir mer eller mindre okänd för omvärlden. Och där drabbades sista chans att bli hörda står till lokala journalister.

– Det är svårt. Indonesien vill att vi bedriver journalistik enligt deras önskemål, som ett slags maktens språkrör. Eftersom våra avslöjanden sticker centralregeringen i Jakarta i ögonen anklagas vi för allt möjligt, för att stödja ”terrorister” och för att vara ”fake news”, säger Filep.

Pressfrihet på tillbakagång

Enligt Reportrar utan gränsers, RUG, pressfrihetsindex 2021 är journalistik ”totalt blockerad eller allvarligt förhindrad” i 73 länder världen över och ”ansträngd” i ytterligare 59. Inalles är alltså journalistiken på olika sätt och i olika omfattningar motarbetade i 132 av planetens nationer.

– Journalistik är det bästa vaccinet mot desinformation, säger Christophe Deloire, generalsekreterare vid RUG i ett pressmeddelande i samband med pressfrihetsindexrapportens publicering.

Topp tre, enligt RUF:s index, är Norge, Finland och Sverige. Fyra är Danmark, vilket är en tillbakagång och främst bottnad i den mediala storm som följde på programledaren Sofie Lindes avslöjanden om sexuella övergrepp hon ska ha utsatts för tidigt i sin karriär, ett avslöjande som följde ett öppet brev undertecknat av 600 kvinnliga journalister som sade sig ha upplevt liknande lagöverträdelser. 

Men det är särskilt i mitten- och bottenpartiet av pressfrihetsblocket som ”den största rörelsen skett”, enligt RUG.

”Fake news”

En indexrörelse som kontrasteras mot den tillfälligt stängda värld som många journalister tvingats anpassa sig till under covid-19. Behovet av seriös och informativ journalistik har emellertid inte minskat. 

Tvärtom står det klart att medier ses som ”villebråd” av den högsta politiska makten. Brasiliens president Jair Bolsonaro, Filippinernas dito Rodrigo Duterte och USA:s ex-president Donald Trump har aktivt utmålat journalister till direkta måltavlor och uppviglat allmänheter att mer eller mindre bli ”fake news” språkrör. 

Möjligheten att bedriva opinionsarbete i sociala medier har inte endast gett oss avlönade trollfabriker, statsinitierad cyberkrigföring och medvetet spridd desinformation. Det har ökat kraven på källkoll, källskydd och oberoende rapportering, vilket står och faller med att mediehus investerar i grävande journalistik.

”Från gatan till skärmen”

Pandemin har även tvingat reportrar att undvika gator och torg och istället uppsöka och bedriva journalistik i de digitala rum som står tillbuds och är smittsäkra. 

Journalistik via digitala samtalsplattformar har blivit ”det nya normala”, berättar Rebecca Kuku, reporter vid The National i Papua Nya Guinea. Hennes bas och hemort är huvudstaden Port Moresby – men hennes arbetsfält är landet i stort, såväl maktens korridorer som rurala byar. Rörlighet är en förutsättning för hennes rapportering och allt i en önation där intervjuer ofta utförs i djungelisolerade fickor dit det endast går att ta sig via små Cessnaplan eller flodbåtar.

– Det är en utmaning att jobba med så många restriktioner och att tvingas göra allting i princip virtuellt. Intervjuer öga mot öga är uteslutet och att ta sig in i regeringsbyggnader för att ”jaga nyheter” går inte längre, säger Rebecca Kuku till Tidningen Global. 

Informationsbrist i informationsflödets tidevarv

Filep bedriver journalistik på andra sidan gränsen om Papua Nya Guinea – i skiljelandet mellan Sydostasien och Oceanien, i skuggorna till en stolt indonesisk presstradition med oberoende röster och sprudlande samhällsdebatt. Indonesiens grundlagsskyddade press- och yttrandefrihet inkluderar emellertid inte det ockuperade Västpapua. Här råder politiskt och journalistiskt undantagstillstånd.

– Vår journalistiska produkt har blockerats av regeringen ett flertal gånger, utan närmare förklaringar. Dessutom har internetblackouts varit vanliga i samband med exempelvis manifestationer för ett självständigt Västpapua, vilket gjort det svårt för oss att söka information och sprida våra artiklar, samt för allmänheten att hålla kontakt med nära och kära, säger Filep.

Regionen han verkar i – de centrala höglandsprovinserna – är den väpnade konfliktens krutdurk, med mer eller mindre daglig eldgivning mellan indonesisk armé och västpapuanska befrielserörelser. 

Allt med en civilbefolkning, sociala rörelser, människorättsaktivister och oberoende journalister i skottlinjen, i ett krig som sällan tränger igenom det globala mediebruset.

– Genom att skriva och rapportera om det västpapuanska folkets lidande kan människor få upp ögonen för vad som verkligen händer här: politiskt, ekonomiskt och miljömässigt. Det är det som får mig att orka fortsätta verka som journalist i Västpapua, säger han. 

Latinamerika farligaste regionen

Utöver organisationens pressfrihetsindex visar Kommittén för att skydda journalisters, CPJ, data att 32 journalister miste livet under 2020. Afghanistan och Mexiko toppar den föga prestigefyllda listan med fem dödade journalister vardera under förra året. 

Med sina tio mord är Latinamerika den farligaste regionen i världen för journalister att arbeta i. Utöver journalister löper även människorättsaktivister, fackliga företrädare och ursprungsfolk stor risk för våld, förföljelse eller att dödas – en situation som pandemin knappast bidragit till att förbättra.

I Centralamerika faller stater samman inför allmän beskådan. Under trycket från politisk nepotism, organiserad brottslighet och ökad fattigdom. Covid-19-pandemin har slagit hårt mot latinamerikanska ekonomier och den här delen av världen har blivit en vedertagen ”hotspot” för oberoende journalister.

Journalistik i ”fallna stater”

CPJ noterar att hot, attacker och till och med mord på journalister i Honduras numera sker mer eller mindre riskfritt för förövare. Fyra journalister mördades under 2020 och pandemins intåg har nära nog strypt journalisters rörelsefrihet och arbetsmöjligheter, berättar Dunia Orellana, undersökande journalist, dokumentärfilmare och chef för journalistnätverket Rapportera utan rädsla.

– Utöver begränsningarna av självbestämmande och rörelsefrihet tror jag att den minskade informationstillgången har väckt folkets vrede. Att bedriva journalistik är det farligaste du kan göra, säger hon till Tidningen Global.

Samtidigt – tillägger Dunia Orellana – har honduranska journalister tvingats söka sig utanför de politiserade mediehusen för att nå ut med sin rapportering. Vilket renderat i nya allianser och alternativ – i ett parallellt medieutbud som allmänheten lätt kan ta del av via exempelvis sociala mediekanaler.

Medieoligarki och folkmångfald

Därmed inte sagt att Honduras pressfrihets framtid är säkrad – långt ifrån, visar RUG:s kartläggning. RUG anser roten till Honduras journalistiska skymning – vilken samlöper med en politisk och socioekonomisk kris – vara den USA-stödda statskupp som sommaren 2009 tvingade president Manuel Zelaya bort från posten. 

Den kokainbonanza och migrationsvåg som USA påbörjat resandet av en mur för att slippa se är resultatet av en långvarig amerikansk utrikespolitik där militärdiktaturer och korrupta regimer getts stöd och fri lejd på miljontals människors bekostnad. 

Dunia Orellana menar att journalistens framtid är en stor utmaning. Principen att söka efter sanningen förblir förvisso densamma, men tillvägagångssättet har genomgått förändringar till följd av externa omständigheter. 

– Vi måste inte bara konfrontera pandemins utmaningar, utan även korruptionen i ett land som inte tillhandahåller möjligheter till sina medborgare, säger hon.

Pyrande politisk pandemi

Ett annat latinamerikanskt land med en press i händerna på en minoritet inflytelserika medieägare är Paraguay. Likväl har omvärlden nåtts av storskaliga protester med krav på regeringens avgång för sin hantering av covid-19-pandemin. 

I Paraguay är journalister liksom i Honduras måltavlor på grund av sin rapportering. I februari 2020 mördades den brasilianske journalisten Lourenço ”Léo” Veras av en paramilitär grupp med kopplingar till landets inflytelserika organiserade brottslighet. 

Reporteryrket är vedertaget utsatt i den kustfria nationen i Sydamerikas hjärta. Ett land som i decennier kontrollerats och styrts av Coloradopartiet, vars nuvarande president Mario Abdo Benítez varit föremål för intensiva avgångskrav under stora manifestationer, främst ledda av unga paraguayaner utleda på utbredd korruption och regeringens bristfälliga pandemihantering.

”Privataktörers makt”

Kraven på social rättvisa och politiska reformer försvåras emellertid lika mycket som de ”tvättas” av landets bärande och tyngsta medieröster – alltjämt i ett fåtal medieägares händer – som åtnjuter nära band till Coloradopartiets oligarki.

Norma Flores Allende, Tidningen Globals medarbetare bosatt i Paraguays huvudstad Asunción, vittnar om en regional pressfrihet som är i fara av många skäl.

– Det är inte bara hot från regeringen eller organiserad brottslighet som är viktiga faktorer att ta hänsyn till. Vi måste även prata om privata företags makt och hur de villkorar kvaliteten på den journalistik vi gör, säger hon till Tidningen Global. 

”Teknik kan aldrig ersätta verkligheten”

Affärsmedierna, menar Norma Flores Allende, agerar inte sällan ”reklambyråer” och megafoner för mäktiga gruppers intressen samtidigt som usla arbetsvillkor och låga löner gör sitt till för att urholka journalistisk kvalitet och pressfriheten i stort. Särskilt tydligt har det blivit under en global pandemi som slår särskilt hårt mot länder med svaga demokratiska immunförsvar och korruptionsanfrätta sjukvårdssektorer.

Paraguay är inget undantag, något som bäddat för en blomstrande ”vaccinturism” till USA för kapitalstarka medborgare (se Tidningen Global #305). Kvar, i väntan på ljuset i pandemitunneln, står enskilda medborgare och bakbundna reportrar, förhindrade tillgång till ”fältet” på grund av restriktioner och pandemilagar som spelar politiska intressen i händerna.

– Verkligheten måste ses med egna ögon, det kan aldrig ersättas av någon teknik, säger Norma Flores Allende.