Alla fattiga kommer inte kunna utnyttja de förbättrade möjligheterna som skapas av en tillväxt riktad mot de fattiga. Bland faktorerna som riskerar att utesluta vissa grupper finns geografisk isolering, könsfördomar, funktionshinder, eller etnicitet. Johannesburg, Sydafrika, 2020. Foto: TT/AP/Shiraaz Mohamed

ESSÄ

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Minska klyftan 
mellan fattiga och rika länder

Ett av de viktigaste politiska redskapen riktade mot de fattiga handlar om makroekonomisk stabilitet. Det tas ofta inte tillräckligt stora hänsyn till hur sårbara fattiga är för inflation, lågkonjunktur, övervärderade växelkurser och höga räntor. Det är absolut nödvändigt att hålla dessa viktiga makroekonomiska variabler under kontroll, skriver Daud Khan och Leila Yasmine Khan. Det kommer inte att bli lätt, eftersom regeringarna är upptagna med att kämpa mot covid-19-krisen, men det måste göras.

Av Daud Khan och Leila Yasmine Khan/IPS

ESSÄ Utvecklingsländerna som grupp har vuxit snabbare än de utvecklade länderna under flera decennier. Som ett resultat av det har förhållandet mellan de genomsnittliga inkomsterna mellan de två grupperna – även om det fortfarande är mycket stort – krympt. Det är goda nyheter. En annan god nyhet är att antalet människor som lever i extrem fattigdom under samma period har minskat – från 1,9 miljarder 1990 till cirka 650 miljoner de senaste åren. Kina har nyligen uppgett  att landet inte längre har extrem fattigdom.

De dåliga nyheterna är att mycket av den ökade inkomsten och förmögenheten i många utvecklingsländer har tillfallit och koncentrerats på toppen, med relativt lite till de fattiga. Detta gäller stora och snabbt växande länder som Kina och Indien.

Till följd av det lever en majoritet av befolkningen i utvecklingsländerna i ett samhälle där inkomstskillnaderna ökar.

Två anledningar till att det spelar roll:

För det första så bidrar inte ökningen av den genomsnittliga BNP:n i utvecklingsländerna till att välbefinnandeindikatorer generellt, såsom högre utbildning, högre reallöner och förlängd livslängd och högre förväntad livslängd, ökar i den takt som kan förväntas. Detta är mycket nedslående.

För det andra är människor inte så glada som de borde vara. Till syvende och sist, beror inte lycka bara på hur mycket man tjänar och konsumerar utan också på ens plats i samhället och var man står i förhållande till andra. Det växande klyftan mellan fattiga och rika i många länder skapar en känsla av fördärv och orättvisa. Det gör länderna mer mottagliga för politisk turbulens och instabilitet, vilket innebär höga kostnader, både med avseende på ekonomiska resultat och välbefinnande.

Är ökningen av ojämlikhet en oundviklig del av utvecklingsprocessen, eller åtminstone av de tidiga tillväxtstadierna? Är det sant att man ”inte kan omfördela fattigdom”? Är det sant att rika tenderar att spara och investera mer och att en viss koncentration av inkomst och förmögenhet därför är nödvändig för att generera högre tillväxt? Är det sant att endast en rik och privilegierad företagarklass har förtroende för och aptit efter risk och innovation, vilket är en förutsättning för utveckling? Det finns starka bevis för att svaret på alla ovanstående frågor är ”Nej”. Tillväxt och utveckling kan gå hand i hand med minskad ojämlikhet och bättre levnadsvillkor för de fattiga.

Har övergett sin roll

Utvecklingsländerna är ensamma om att kartlägga en väg ut ur den aktuella situationen präglad av ojämlikhet och fattigdom. De utvecklade länderna som tidigare låg i framkant för att driva på en välbalanserad tillväxt har sedan länge övergett denna roll.

Historiska bevis kan hämtas från Västeuropa- som under början av förra seklet lyckades öka välfärdsindikatorerna i samma takt som, eller ibland till och med snabbare, än BNP-tillväxten.

Till viss del berodde det på tekniska innovationer bland annat inom förebyggande och läkande medicin, men mycket hade också att göra med förbättrad välfärdsservice inom hälsa och utbildning, uppöppnandet för handel, sociala skyddsprogram och ökade medborgerliga rättigheter, särskilt för minoriteter och utsatta grupper.

På senare tid visar erfarenhet från flera länder i Latinamerika hur mer demokrati och starka sociala välfärdsprogram kan minska ojämlikheten och förbättra de fattigas liv.

Mer angeläget under pandemin

Behovet av att ta itu med ojämlikheten har blivit än mer angeläget under covid-19-pandemin. Det senaste året har ojämlikheten dessutom förvärrats genom ökad arbetslöshet, sänkta löner, och det faktum att coronaviruset har slagit hårdast mot de fattigaste och mest utsatta i samhället.

Svaga sociala skyddsnät och dåliga offentliga hälso- och sjukvårdssystem har försatt de fattiga i en dramatisk situation. Covid-19 har särskilt drabbat kvinnor som har sämre tillgång till både vård och arbeten. Våld i hemmet mot kvinnor och flickor har också ökat kraftigt.

Mot bakgrund av den försämrade situationen, finns det något vi kan göra för att göra tillväxten mer rättvis? Absolut. Det finns faktiskt flera saker som kan göras och de kan sammanfattas i två breda kategorier – mer tillväxt med fokus på de fattiga, och väldesignade sociala välfärdsprogram.

En av de viktigaste politiska redskapen riktade mot de fattiga handlar om makroekonomisk stabilitet. Det tas ofta inte tillräckligt stora hänsyn till hur sårbara fattiga är för inflation, lågkonjunktur, övervärderade växelkurser och höga räntor. Det är absolut nödvändigt att hålla dessa viktiga makroekonomiska variabler under kontroll. Det kommer inte att bli lätt, eftersom regeringarna är upptagna med att kämpa mot covid-19-krisen, men det måste göras.

Det andra viktiga inslaget i en strategi för tillväxt riktad mot de fattiga är att öka deras tillgång till det som är väsentliga förutsättningarna för att kunna leva ett produktivt liv. Det handlar om  förbättrad infrastruktur som tillgodoser fattigas behov, såsom rent vatten och sanitet, samt förbättrad tillgång till el samt transporttjänster.

Digitala tjänster viktiga

Lika viktigt är en förbättrad tillgång till hälsoservice och utbildning – och till fysiska och finansiella tillgångar; framför allt krediter och mark både på landsbygden och i städerna. Även tillgången till digitala tjänster är av ökad betydelse, eftersom det utgör en viktig förutsättning för att få tillgång till ny teknik och produktivitetstillväxt.

Avslutningsvis är det också viktigt att utvecklingsländerna samarbetar för att upprätthålla ett öppet handelssystem som gör det möjligt för dem att producera i relation till tillgången till kapital och enligt befintliga kompetensnivåer.

Helt klart är att alla fattiga inte kommer att kunna utnyttja de förbättrade möjligheterna som skapas av en tillväxt riktad mot de fattiga. Bland faktorerna som riskerar att utesluta vissa grupper finns geografisk isolering, könsfördomar, funktionshinder, etnicitet eller ibland ren och skär otur när saker ”bara inte fungerar”.

För närvarande har endast en bråkdel av befolkningen i utvecklingsländerna tillgång till omfattande socialförsäkringar och skyddsnät. Dessa måste byggas ut avsevärt – inte som en form av välgörenhet utan som en form av socialt ansvar.

Inkomstskillnaderna i den utvecklade världen började också öka på 1980-talet. Detta hände inte bara i starkt marknadsorienterade ekonomier som USA, utan också i historiskt jämställda länder som Tyskland, Danmark och Sverige.

Riskerar att hamna i företag

Och detta är inte bara ett resultat av tekniska och marknadsdrivna förändringar som gynnar till exempel ”tech-jättarna”, utan återspeglar också politiska val som sänkta skatter för de rikaste. Tendensen att regeringar i utvecklade länder gynnar de rika förstärktes under finanskrisen 2008, där stora mängder offentliga medel tillhandahölls i form av stöd till finansinstitutionerna och storskaliga industriföretag som ansågs ”för stora för att tillåtas att misslyckas ”.

Det finns tidiga indikationer på att något liknande är på väg att hända med återhämtningsinsatserna efter covid-19. Betydande mängder offentliga medel riskerar att hamna i stora företag – snarare än komma de fattiga till del – vilket kan förvärra trenderna mot ökande ojämlikhet.

Under de kommande decennierna har utvecklingsländerna en historisk chans att inte bara minska klyftan när det gäller genomsnittliga inkomstklyftor i förhållande till de utvecklade länder, utan också förbättra kvaliteten på denna tillväxt.    

Leila Yasmine Khan är författare och redaktör, Nederländerna

Daud Khan är konsult och rådgivare för olika regeringar och internationella byråer,  Italien/Pakistan

Översättning av Christin Sandberg

Dela artikeln: 

Dela på facebook
Dela på twitter
Stäng X

Du har kommit till Tidningen Global´s arkiv med äldre artiklar.

Besök tidningenglobal.se för att läsa aktuella nyheter från hela världen.