I Marockos huvudstad Rabat har USA:s ambassad överlämnat en karta där Västsahara har upphört att existera. Istället breder ett ”Stormarocko” ut sig i linje med de politiska och ekonomiska drömmar som den marockanska regimen närt ända sedan Spanska Sahara avkoloniserades efter diktator Francisco Francos död.

USA:s agerande intensifierar en redan pyrande konflikt och sviker det amerikanska löftet om en FN-lösning på den utdragna ockupationen av en nation som hittills erkänts av 84 länder världen över.

Av Klas Lundström

VÄSTSAHARA David Fischer, USA:s ambassadör i Marocko, överlämnade tidigare i december en karta till sin marockanska värdnation. På kartan har Västsahara upphört att existera och istället breder Marocko ut sig som en raklång regional stormakt utmed Atlantkusten.

Kartan, eller snarare USA:s politiska erkännande av Marockos totala anspråk på Västsahara – en ockupation som FN:s generalförsamling menar bryter mot folkrätten – är en eftergift till kung Mohammed VI efter dennes öppnade förbindelser med Israel.

USA:s kohandel ses som ett svek inte bara mot de 170 000 västsahariska flyktingar  som sedan 1970-talet uppehållit sig i flyktingläger i sydöstra Algeriets stekande ökenlandskap – Trumps omfamning av Marocko är även ett indirekt stöd till landets systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter, utomrättsliga gripanden och tortyr av självständighetsförespråkare bosatta i det ockuperade Västsahara.

– USA:s agerande kastar olja på konflikten och är ett flagrant brott mot internationell rätt och principen om människors rätt till självbestämmande, vilket också var principen som gav USA dess självständighet på 1770-talet, säger Hiba Abdalla, representant för den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario i Norge och Sverige, till Tidningen Global.

Erkänd av 84 nationer

Första gången FN manade Spanien att avkolonisera sin afrikanska koloni var 1965. Det skulle dock dröja ytterligare tio år innan Internationella brottsmålsdomstolen i Haag framhöll åsikten att Västsahara borde beviljas självständighet, efter en förfrågan från FN:s generalförsamling. En hållning som föll i onåd hos Marockos monark och de facto-diktator Hassan II.

Och för att stärka Marockos anspråk på den naturresursrika före detta spanska kolonin lät Hassan II cirka 300 000 marockaner bosätta sig på västsahariskt territorium inför en potentiell folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko, en process kallad ”Den gröna marschen”.

Hittills har 84 nationer världen över erkänt Västsahara, dock ännu inget europeiskt land – trots att både Danmark och Sverige håller dörren öppen för ett erkännande. Klart är dock att USA:s erkännande av Marockos annektion av Västsahara helt låser upp den politiska stiltje som rått sedan eldupphöret 1991 mellan den marockanska armén och Polisario.

Utlovad – men saboterad – folkomröstning

Den FN-initierade vapenvilan utlovade västsaharierna en snar folkomröstning om självständighet, en process som emellertid i snart 20 år framgångsrikt saboterats av Marocko samtidigt som ytterligare västsahariskt territorium ockuperats, naturresurser som fosfor och fiskevatten sålts ut och desperationen bland unga västsaharier i såväl ockuperade som ”befriade” Västsahara ökat.

Trots att FN:s nuvarande generalsekreterare António Guterres förblir ”trogen” 1991 års vapenvilas mål har situationen endast förvärrats. 2019 tände en ung man, Ahmed Salem Lemgheimeth, eld på sig själv i protest mot den marockanska ockupationen och inte ser USA:s erkännande av Marockos annektering ut att bädda för ökad demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Tvärtom, rapporterar Human Rights Watch som dokumenterat en rad brutala ingripanden av den marockanska regimen sedan USA:s erkännande.

Konflikt med potentiell spridning

En militär annektering av ”de befriade zonerna” i Västsahara, sedan 1970-talet kontrollerade av Polisario, skulle även öka spänningarna mellan de båda regionala rivalerna: Marocko och Algeriet. Den senare har i form av politiskt stöd och utlånande av territorium varit en garant för Polisarios fortsatta existens.

FN understryker även, trots USA:s senaste agerande, att Marocko inte sitter på ”den administrerande makten” i regionen och att 1979 års rekommendation av Internationella brottsmålsdomstolen alltjämt gäller.

– Det råder konsensus om att inget enskilt land, oavsett storlek, kan ändra konfliktens status på FN:s lista över icke-autonoma territorium, säger Hiba Abdalla, Polisarios representant i Norge och Sverige, till Tidningen Global.