När kommer det västsahariska folket äntligen att få möjlighet att bestämma över sin egen framtid? Vår enda dröm är att i frihet och fred kunna återvända till vårt hemland, skriver Enguiya Mohamed Lahu. Foto: Cesar Casellas/Flickr

ESSÄ

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Tystnaden kring Västsahara måste brytas

Västsahara, den sista kvarvarande kolonin i Afrika, har ockuperats av Marocko sedan Madridavtalet undertecknades den 14 november 1975. I samband med överenskommelsen om eldupphör och bildandet av en fredsbevarande FN-styrka 1991, gav FN ett löfte till saharierna om att en folkomröstning skulle hållas, vilken skulle ge dem möjlighet att fritt och rättvist avgöra sitt öde. Årtionden senare är detta löfte fortfarande ouppfyllt och deras förtroende för det internationella samfundet urholkat, skriver Enguiya Mohamed Lahu.

Av Enguiya Mohamed Lahu.

ESSÄ Under hela mitt liv har jag glömts bort. Jag är en saharisk flykting, född och uppvuxen i den algeriska öknen, dit mitt folk fördrivits och där vi har levt de senaste 45 åren, i oupphörlig väntan på den stund då vi äntligen kan återvända till vårt hemland, Västsahara.

Medan vi väntar får vi utstå levnadsvillkor som för de flesta är omöjligt att ens föreställa sig – temperaturer som stiger över 50 grader under sommaren och sjunker under nollan på vintern. Och med ständig brist på vatten, som levereras oregelbundet med lastbilar eller via slangar i dåligt skick.

Våra familjer är beroende av mat som delas ut av humanitära organisationer för att överleva, och många av oss kämpar med hälsoproblem orsakade av näringsbrist, såsom undernäring, blodbrist och kortvuxenhet. Och ändå, känner stora delar av världen inte till att vi existerar – i själva verket anser EU att vår situation är en ”bortglömd kris”.

Sista kvarvarande kolonin

Västsahara, den sista kvarvarande kolonin i Afrika, har ockuperats av Marocko sedan Madridavtalet undertecknades den 14 november 1975. I samband med överenskommelsen om eldupphör och bildandet av en fredsbevarande FN-styrka 1991, gav FN ett löfte till det sahariska olket om att en folkomröstning skulle hållas, vilken skulle ge oss möjlighet att fritt och rättvist avgöra vårt eget öde. Årtionden senare är detta löfte fortfarande ouppfyllt och vårt förtroende för det internationella samfundet urholkat.

Under tiden som har förlöpt har en ny generation flyktingar fötts och växt upp i fördrivning, högst medvetna om att det internationella samfundet övergivit oss. Inför utsikterna att uppfostra våra egna barn hundratals mil bort från vårt hemland har frustrationen bland unga människor i flyktinglägren blivit påtaglig.

Nova, en ungdomsledd civilsamhällsorganisation från Västsahara, som jag valdes till att leda i år, arbetar i lägren med att främja icke-våld och kanalisera ungdomarnas frustration på konstruktiva och fredliga sätt. Men om inga konkreta handlingar för att underlätta fredsprocessen vidtas av det internationella samfundet försvinner vårt hopp om en fredligt lösning på konflikten.

Hur många fler decennier kommer det att ta för att utrota kolonialismen? När kommer det västsahariska folket äntligen att få möjlighet att bestämma över sin egen framtid? Vår enda dröm är att i frihet och fred kunna återvända till vårt hemland.

Vi förstår att de utmaningar som måste övervinnas för att den drömmen ska bli verklighet är enorma. Nova tror dock att det finns ett antal steg som FN och det internationella samfundet skulle kunna ta för att återskapa förtroendet hos det västsahariska folket, och särskilt hos ungdomarna.

FN måste agera

För det första måste FN:s generalsekreterare omedelbart utse ett personligt FN-sändebud för Västsahara. Det har gått 18 månader – en oförlåtligt lång tid – sedan FN:s generalsekreterares personliga sändebud för Västsahara avgick 2019. Det är sändebudets ansvar att leda den politiska processen, och under det senaste ett och ett halvt året har vi sett hur de politiska förhandlingarna stannat helt.

Vi har inte råd att förlora mer fart på vägen mot fred. Så snart det nya sändebudet utnämns bör han eller hon träffa ungdomsrepresentanter i både de sahariska flyktinglägren och på Västsaharas territorium under marockansk ockupation för att få en bättre förståelse för våra erfarenheter av den pågående konflikten.

För det andra måste FN och det internationella samfundet se till att fredsprocessen, när den väl återupptas, blir både inkluderande och representativ. Det personliga sändebudet och FN:s säkerhetsråd bör stödja och underlätta både ungdomars och kvinnors deltagande i förhandlingsprocessen. Det är vår framtid som kommer att påverkas mest av alla beslut som fattas under denna process, och därför förtjänar våra röster att vara representerade vid förhandlingsbordet.

Stödja en folkomröstning

Slutligen bör FN och regeringar över hela världen stå upp för och stödja en folkomröstning om självbestämmande för Västsaharas folk, i enlighet med internationell rätt. När Marocko ingick överenskommelsen om eldupphör för flera decennier sedan åtog landet sig att låta folket i Västsahara utöva sin rätt till självbestämmande utan begränsningar. Många av Novas medlemmar – även jag – var inte ens födda när dessa villkor avhandlades, men trots det har de fortfarande inte uppfyllts.

Det internationella samfundets tystnad kring Västsahara och situationen för mitt folk har inneburit en tyst acceptans av lidande och orättvisa under årtionden. Västsahariska flyktingar kommer inte att kunna leva ett värdigt liv förrän en rättvis och varaktig politisk lösning nås, en lösning som möjliggör självbestämmande för Västsaharas folk. Efter 45 år är det dags för globala åtgärder mot fred.

 

Enguiya Mohamed Lahu är ordförande för Nova, en västsaharisk ungdomsledd  ickevåldsorganisation.

Översättning: Christin Sandberg

Dela artikeln: 

Dela på facebook
Dela på twitter