Det dagliga livet för de angolanska medborgarna som bor i diamantområden i Lunda Norte, i östra Angola, är hårt. Infödda hävdar rätten att utnyttja diamant i sitt moderland. Men offentliga företag förbjöd dem att göra det. Foto: José Paulo

Reportage

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Vart är Angola på väg?

2017 tillträdde João Lourenço som Angolas president och satte punkt för José Eduardo dos Santos 38 år långa presidentskap. Den tidigare försvarsministern Lourenço utlovade reformer – men framför allt en storstädning av Angolas korruptionsbesudlade maktkorridorer.

Men i kampen mot en superrik elit i ett land med en av världens lägsta medellivslängder inser Lourenço att inhemska potentaters maktmissbruk och rovdrift suttit i samma båt som externa aktörer, vars intressen och gräddfiler också utmanas när maktens spelregler ändras.

Av Klas Lundström

ANGOLA President João Lourenço klev över tröskeln till Angolas krutdurk till politiska sfär redan som 20-åring. Året var 1974 och Angola alltjämt en portugisisk koloni. Rivaliserande politiska grenar bistådda och finansierade av olika externa intressen flyttade fram sina positioner, men det var folkrörelsen MPLA – stödd av Sovjetunionen och Kuba – som tillskansade sig makten efter självständigheten den 11 november 1975.

Ett maktinnehav som MPLA bibehållit tack vare ett vunnet inbördeskrig, rättvisa allmänna val och andra mindre rättvist genomförda.

João Lourenços resa till presidentposten i huvudstaden Luanda började i provinsen Moxico längs med gränsen till Demokratiska republiken Kongo och Zambia – och ett av inbördeskrigets mest blodbesudlade slagfält. Efter att ha tjänstgjort som guvernör kom han via en rad partiposter att väljas till MPLA:s generalsekreterare 1998.

Utmanar eliten

2002 utmanade João Lourenço öppet den sittande presidenten José Eduardo dos Santos sedan den USA-stödda gerillan Unita hade besegrats och inbördeskriget tagit slut. Men hans gest uppskattades inte och Lourenço miste sin MPLA-post på kuppen. Trots en rad tunga politiska poster sedan dess var det ändå många som uttryckte förvåning 2017:

”Valet av Lourenço till MPLA:s presidentkandidat var oväntat och långt ifrån förutsägbart”, skriver Rui Verde i Angola e Futuro (”Angola och framtiden”).

Rui Verde – juridikprofessor vid University of Oxford och rådgivare till det angolanska antikorruptionsnätverket Maka Angola – resonerar att den avgående presidenten José Eduardo dos Santos torde ha haft åtminstone någon av sina familjemedlemmar i åtanke. Antingen sonen José Filomenos dos Santos, även kallad ”Zenú”, eller dottern Isabel dos Santos. Båda framtida huvudrollsinnehavare i det nya Angola som tog vid efter att fader dos Santos lämnade presidentpalatset.

Förvånande var nämligen inte de facto att Lourenço gick segrande ur valet, utan vad som hände efter tillträdet som ny president:

”Inom loppet av några månader blev Luandas politiska liv oigenkännlig”, menar Mathias Alencastro, historiker med fokus på samtidspolitiska utvecklingar i Angola och Moçambique, i en rapport för den franska tankesmedjan Ifri.

Anledningen – som Alencastro och många med honom såg det – var João Lourenços infriade vallöfte: att bekämpa Angolas utbredda korruption. På kort tid gjorde han sig hemmastadd och skakade om cementerade maktstrukturer med utredningar om nepotism, korruption och maktmissbruk.

Något som Mathias de Alencastro förvisso såg som helt nödvändiga initiativ om João Lourenço ville framstå som ”en oberoende makthavare” i ett nytt och föränderligt politiskt landskap. Men även nödvändigt om han ville bryta ny mark i internationella relationer.

”Viktigast av allt”, underströk Alencastro, ”måste han överse relationen mellan stat och oljesektor.”

Tömda bankkonton, miljardärer och hungrande befolkning

Inom loppet av några timmar den 16 november 2017, nio dagar före Lourenços tillträde och i det politiska vakuum där en avgående administration gör sig redo för att lämna över till en ny, tömdes ett bankkonto knutet till det statliga angolanska oljebolaget Sonangol. När bankdagen inleddes innehöll kontot 57 miljoner dollar (cirka 570 miljoner kronor). Vid bankdagens slut återstod endast 309 dollar (cirka 3 090 kronor) på kontot.

Vad hade hänt?

Dollarsedlarna – den obestridliga globala oljevalutan – hade flyttats från Sonangol (och i förlängningen de angolanska skattebetalarna) till ett konsultbolag med nära band till expresidentens dotter Isabel dos Santos.

2013 utropades Isabel dos Santos till Afrikas första kvinnliga miljardär av tidskriften Forbes. Hennes förmögenhet bestod av 30 miljarder kronor i privatkapital och en chefsposition vid statliga Sonangol. Hennes nätverk av kontakter, affärsuppgörelser och intressen hade global spännvidd och markkänning i bland annat Portugal, Hong Kong, Indonesien, Singapore, Kina och USA.

En imponerande förmögenhet i ett land där 48 procent lever under fattigdomsgränsen och 74 av 1 000 barn dör före sin femårsdag – men med en av samtidens mest korrupta regimer. Ett ofattbart klassamhälle i vilket invånare tvingats lära sig att ”följa systemet i ett system som inte fungerar”.

”Allt fler angolaner är utleda på diskursen om fred som påtvingas dem som ett vapen av regeringen för att tysta kritiker”, skriver antropologen Jon Schubert i etnografistudien Working the System.

Freden efter inbördeskrigets slut blev det slags ”borgfred” som till sist vacklade i samband med João Lourenços tillträde. Och slutligen rasade samman i samband med ”Luanda Leaks”.

João Lourenço valdes till Angolas tredje president den 23 augusti 2017

Omvänd kolonialism

I januari 2020 avslöjade International Consortium of Investigative Journalists (ICIJ) bland annat 700 000 mejl och dokument som visade hur Isabel dos Santos och hennes make, den nyligen bortgångne konsthandlaren Sindika Dokolo, byggt upp sitt affärsimperium med intäkter från Angolas diamant- och oljeintäkter med hjälp av ett invecklat nätverk bestående av 400 bolag och dotterbolag i 41 länder. Bland dem var 94 stycken synnerligen juridiskt svåråtkomna entiteter skyddade bakom lagar i Malta, Mauritius och Hong Kong.

”Har någon som är presidentens dotter inte rätt att bygga upp framgångsrika företag och tjäna pengar? Angola har påbörjat en häxjakt som är synnerligen beklaglig, eftersom den riktar in sig på ett fåtal personer kopplade till president dos Santos. Jag beklagar att Angola väljer den här vägen och jag tror landet har mycket att förlora på det”, kommenterade Isabel dos Santos den påbörjade utredningen av hennes rikedomar och affärsverksamhet i en intervju med BBC.

Men att just Isabel dos Santos var dotter till just Angolas president José Eduardo dos Santos just som landets naturrikedomar blev föremål för lukrativa handelskontakt var mer än bara följden av rättstående stjärnor.

Istället har Isabel dos Santos stigande stjärna och efterföljande fall förblivit sammantvinnat med sin fars presidentskap och medgörliga samarbetspartners. Däribland europeiska stater som tidigare kolonialmakten Portugal som i Angola efter finanskrisen 2008 fann en oumbärlig långivare och jobbskapare inom den angolanska byggsektorn.

– Vi måste utnyttja den ekonomiska krisen för att stärka våra bilaterala relationer, sade Portugals dåvarande premiärminister Pedro Passos Coelho efter ett möte med José Eduardo dos Santos i samband med ett statsbesök i Luanda 2011.

Angolanskt kapital från Sonangol blev en viktig stege i Portugals klättring upp ur finanskrisens avgrund. Kapital investerades bland annat i skadeskjutna portugisiska banker som opererar i en rad EU-länder. I Portugal talades det på allvar om ”omvänd kolonialism”.

– Portugal, som var kolonialmakten, har blivit koloniserat av angolanska investeringar, sade Celso Filipe, knuten till affärstidningen Jornal de Negócios, till Politico.

Korruptionssnaran dras åt

Ur expresident dos Santos synvinkel kan Portugals agerande efter ”Luanda Leaks” således ses som ett svek efter mångmiljardbelopp investerade i den eurofallerade ekonomin. I februari 2020 fryste portugisiska myndigheter Isabel dos Santos tillgångar i landet till följd av ”en begäran för internationellt juridiskt samarbete från angolanska myndigheter”. För sonen ”Zenú” har domen emellertid redan fallit: fem år för penningtvätt och bedrägeri i en dom som har överklagats och som inkluderar en rad angolanska potentater med nära band till expresidentens innersta krets.

Vidden av Angolas ”privatisering av sin egen suveränitet” under José Eduardo dos Santos presidentskap har varit ”absurd”, menar Rui Verde:

– Isabel dos Santos har blivit den mest välkända och förmögna kvinnan i Afrika, men kan inte rättfärdiga rötterna till sin förmögenhet. Sanningen är att alla utredningar enkelt visar länkar mellan Sonangols räkenskaper och hennes egna, säger Rui Verde till Global.

Men president Lourenços sjösatta antikorruptionskorståg har inte bara kastat nät över medlemmar av familjen dos Santos. Intrasslade i den växande härvan återfinns även politiker, oljechefer och högt uppsatta militärer. Andra, nära allierade till den nuvarande presidenten, har emellertid hittills undsluppit påhälsning från rättsapparaten – vilket ger bränsle åt Isabel dos Santos kritik mot utredningar, frusna tillgångar och potentiella rättsprocesser som ”politiskt motiverade”.

Vad vi nu bevittnar mellan presidenten i Luanda och mångmiljardären i Lissabon är en ”titanernas maktkamp” som ”båda måste vinna”, enligt Rui Verde.

– Men bara en av dem kan vinna den. Och det är anledningen till att varje försening eller återvändsgränd som processen når alltid kommer att ses som en förlust för João Lourenço, säger han.

 

Isabel dos Santos är äldsta dotter till Angolas tidigare president José Eduardo dos Santos och en angolansk investerare. Hon anses av Forbes som den rikaste kvinnan i Afrika. Här tillsammans med sin man Sindika Dokolo. Foto: Paulo Duarte/AP/TT

Mycket förblir sig likt

Liksom övriga länder tampas Angola med en pågående covid-19-pandemi. Fallna oljepriser, en icke-förberedd och generellt undermålig sjukvård och frågetecken inför framtiden skapar oro. Nyligen greps åtta journalister av polis i Luanda under en demonstration för bättre levnadsvillkor och fler jobb.

Bland de drabbade fanns såväl frilansreportrar knutna till nyhetsbyrån AFP som inhemska reportrar verksamma för dagstidningar och tv-kanaler.

Ett exempel på att João Lourenço och dennes administration alltjämt styr i ett diktatoriskt klimat som José Eduardo dos Santos lämnade efter sig. Lourenços antikorruptionsfront har dessutom drabbats av ”bumerangeffekt” då hans egen stabschef Edeltrudes Costa påkommits med intressekonflikter och erhållna smörjmedel vid offentliga upphandlingar, rapporterar The Africa Report.

240 miljarder ut – 240 miljarder in

Mångmiljarder i försvunna skatteintäkter, svulstiga upphandlingsavtal, en samhällselit som festar på yachter i Cannes och New York, omgivna av globala makthavare inom kultur och finansvärlden. Kontrasten kunde inte vara större för merparten av Angolas invånare, särskilt de som lever i Luanda (2017 återigen utropad till planetens dyraste stad att leva i), varav nära 70 procent lever i slumförhållanden, utan tillgång till rent dricksvatten eller näringsrik mat.

João Lourenço och den sittande MPLA-regeringen har sålunda mycket att vinna på att kräva tillbaka ”stulna tillgångar” som i omgångar och via krokiga vägar försvunnit ut ur landet. Enligt den officiella utredningen är summan på ”plundringen” hisnande 240 miljarder kronor och den angolanska åklagarmyndigheten gräver sig allt djupare ner i ett korruptionsträsk som på sikt kan undergräva relationerna till två av landets viktigaste samarbetspartners: EU och Kina.

– I makroekonomiska termer är det högst otroligt att Angola skulle kunna återkräva något som kommer i närheten av 240 miljarder kronor från den globala ekonomin, säger Ricardo Soares de Oliveira, professor i Afrikastudier vid Oxford University, till Financial Times.

240 miljarder kronor råkar även vara summan på det lån som Angola slutit med Internationella valutafonden, ett lånepaket med kinesiska borgenärer som inslagspapper.

EU förlorar – på förändring

Angola står på tröskeln till 2000-talets tredje decennium. Kriget är över, men nationen förblir ärrat av den 30-åriga konflikten. Landet har blivit en ekonomisk stormakt, men folkmajoriteten lever alltjämt i svår nöd. I den långvariga politiska stiltjen där ett lands ekonomi förblir knuten kring en ensam naturresurs – oljan – infann sig känslan av förändring aldrig skulle komma. En känsla – eller önskan – som nu skakas om i sina grundvalar.

Klart är att det vid sidan om familjen dos Santos egna inhemska nätverk har funnits utländska banker, advokater, konsulter och andra tekniska assistenter som tjänat stora och grova pengar på den långlivade plundringen av statskassan, påminner Rui Verde.

– Det finns ett stort lager av förmånstagare till denna plundring att finna längs norra jordklotet, vilka ivrigt har deltagit i uppgifter utan någon vidare aktsamhet eller moraliska dilemman, säger han till Global.

Ett fenomen som vid sidan av den i de närmaste direktsända processerna mot Isabel och ”Zenú” dos Santos förblir illa studerat och kartlagt – men icke desto mindre komplexa och umbärande komponenter i försöket att förstå vilka horisonter Angola har att segla sin framtid mot.

– Begränsningar av detta utländska ”samarbete” skulle med största sannolikhet begränsa korrupta aktiviteter mer effektivt. Med viss ironi kan man därför säga att Europa är en av de största mottagarna av korruption i Angola. Och förmodligen även Kina, säger Rui Verde.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter