Utan Niger stannar Frankrike. Såväl gatlyktorna i den normandiska staden Rouen som Eiffeltornets lampor tänds av uran utvunnet i Nigers ogästvänliga öken. I ett land där uranet – och inte landets invånare – dikterar över den politiska utvecklingen.

Av Klas Lundström

NIGER I februari 2010 störtades Nigers president Mamadou Tandja i en statskupp. Militären, ledd av arméofficeren Salou Djibo, tog rygg på det utbredda missnöjet med Tandjas oförmåga att dämpa hunger och skydda Nigers 20 miljoner invånare från ihållande torka.

Eller så var det Tandjas tur att bli avsatt?

Många av kuppmakarna 2010 stod Tandja nära – och Tandja hade i sin tur bidragit till att störta Nigers förste president Hamani Diori 1974, efter år av svält och torka. Och sedan 1974 har Niger varit skådeplats för en rad kupper och kuppförsök. I bakgrunden, som en indirekt politisk spelare med Nigers starkaste länk till omvärlden, finns uranet.

Öknens ”gula kakor”

Sahelbältet, den halvtorra gränszonen som separerar Saharaöknen i norr med Afrikas bördiga områden söderut, var länge franskt territorium. I början av 1960-talet stred fransk armé mot algeriska befrielserörelser samtidigt som landet genomförde kärnvapenprov i In Eker-regionen. 1962 blev Algeriet självständigt och Frankrikes dröm om herravälde över Sahara sprack. 1960 hade Niger vunnit självständighet.

Kärnvapenprogrammet och de civila kärnkraftverken var likväl i behov av uran. Prospekteringar blev till lyckosamma träffar i norra Niger, nära gränsen till Algeriet. Uranutvinning påbörjades 1971, då Niger var i behov av hårdvaluta till följd av torrslagna boskaps- och jordbruksekonomier. Men förhandlingsläget var uselt och fastän Niger är världens fjärde största uranproducent (efter Kanada, Australien och Kazakstan) har utvinningen av ”gula kakor” – som till 1 procent består av uran-235, och frammanar en kedjereaktion – inte lyft landet på hållbara ekonomiska fötter.

”Uranproduktionen kantades av konflikter mellan olika parter”, skriver historikern och Sahelkännaren Emmanuel Grégoire i en essä.

Nigeriska presidenter och kuppledare å ena sidan, det offentligägda franska energibolaget Areva (numera Orano) å den andra. Lägg därtill tuaregrebeller som genom åren attackerat uranindustrin som de menar etablerat sig på ”ockuperad mark”, som tuaregnomader vallat boskap längs i flera sekel.

”Urankuppen” 1974

Kort före statskuppen 1974 vände sig president Hamani till Frankrike med krav på bättre avkastning för Nigers ”gula kakor”. En begäran helt i linje med höjda uranpriser till följd av OPEC-ländernas upptrissade oljepriser 1973. Den franska regeringen fann dock kraven oacceptabla och läget var låst inför en sista förhandlingsrunda den 18 april 1974.

Tre dagar dessförinnan, den 15 april, störtades Hamani.

Resursen blir förbannelse

Emmanuel Grégoire anser att omständigheterna kring 1974-kuppen understryker Frankrikes fortsatta inflytande över Nigers politiska rum:

”Det är troligt att den franska underrättelsetjänsten fick nys om vad som höll på att hända i [huvudstaden] Niamey, där den franska armén höll sig ovanligt lugn under kuppen. Möjligheten att en konspiration ägde rum kan inte uteslutas”, skriver han.

Frankrike såg heller inte med blida ögon på de knutna banden mellan Hamanis Niger och Muammar Gaddafis Libyen. Libyen kom till Nigers undsättning under svältkatastrofen och lovade ekonomiskt och tekniskt bistånd till Nigers uranindustri.

”Urankuppen” 2010

Uranomständigheter fortsätter sväva i bakgrunden av nigeriska statskupper. Den naturresurs som skulle lyfta landet ur fattigdom har blivit en förbannelse och hinder på vägen till välstånd.

2010 var Areva upprört inför bolagets omförhandlingar av uranavtalet med den nigeriska staten. Det ryktades om skattehöjningar på områden som Areva och dess två dotterbolag dittills erhållit skattelättnader eller totala skattebefrielser ifrån. Däribland miljöskydd.

I en rapport 2013 skriver Danska institutet för internationella studier (DIIS) att radioaktivt skräp från Nigers urandagbrott enkelt når vattenkällor och kontaminerar jordlager som därefter utsätter allmänheten – exempelvis skolor – för hälsovådliga nivåer. Även fordon som används i uranproduktionen åker till och från samhällen.

”Farorna är tydliga”, säger ett rapportvittne. ”Radioaktivt skräp förvaras i den fria luften. Det är välkända fakta. Hälsofarliga nivåer påträffas i skolor, i luften, i vattenkällor.”

Strax före kuppen 2010 erkände dåvarande miljöminister Mohamed Akotey i en intervju med al-Jazeera att regeringen borde stärka insynen i urangruvorna. En bristande insyn som länge inneburit att Areva fått författa sina egna miljömeriter.

”Urangate” – korruption och penningtvätt

Statskuppen 2010 resulterade i ett nytt avtal mellan Areva och den nigeriska staten 2011. Ett avtal som fått öknamnet ”Urangate” efter att en fransk utredning visat på korruption, maktmissbruk och penningtvätt. Nigers befolkning tros ha gått miste om cirka 40 miljarder i uranintäkter.

60 år efter att Sahelkolonier vann självständighet och utmanade Frankrikes mineralutvinning och militära närvaro står nya aktörer på tröskeln, redo att handla med Nigers ”gula kakor”. I takt med växande krav på energiomställningar har världens två största utvecklingsekonomier – Kina och Indien – aviserat storsatsningar på kärnkraft. Även Brasilien, Kanada och USA finns på plats. En utveckling som får historikern och Sahelkännaren Emmanuel Grégoire att tala om ett paradigmskifte:

”Den ökade pressen från nya aktörer i franska domäner är en globaliseringskonsekvens där Sahariska Niger ges en ny roll i mineralkapplöpningen”, skriver han.

Tänt i Frankrike, släckt i Niger

En urankapplöpning som Nigers invånare inte deltar i annat än som ofrivilliga åskådare. Ett minerallopp som även väntas medföra konsekvenser för Nigers jordar, boskap och invånarnas egna kroppar. Oron i samhällen i anslutning till urangruvorna är utbredd och sjukdomsfall har verifierats med förmodade länkar till utvinningen. Men miljöskäl eller radioaktiva lär inte ses som skäl nog för makten i Niamey att stänga uranindustrin.

Nigers betydelse i det globala rummet bör inte underskattas, understryker Anne-Sophie Simpere vid franska Oxfam. Därför är det också omvärldens ansvar att jämna ut maktförhållandena i Sahelbältet:

”I Frankrike tänds en av tre lampor tack vare nigeriskt uran. I Niger saknar 90 procent tillgång till elektricitet. Den här situationen kan inte fortgå”, skriver hon i en rapport för Oxfam.