När Abrahamavtalen om normaliserade relationer mellan Israel å ena sidan och Förenade arabemiraten och Bahrain å andra sidan undertecknades i mitten av september hyllades de av USA:s president Donald Trump som historiska fredsavtal. Avtalen förflyttar fokus från den israeliska ockupationen till förmån för en fördjupad konfliktlinje mellan Israel och flera arabstater gentemot Iran.

Av Bella Frank

ISRAEL När Förenade arabemiraten i mitten av augusti, och Bahrain några veckor senare, tog steget att normalisera sina diplomatiska relationer med Israel utan något som helst i utbyte vad gäller palestinsk självständighet fördömdes det som ett förräderi av den Palestinska myndigheten. Förenade arabemiratens förevändning för normaliserade relationer med Israel var att man hindrat annekteringsplanerna som den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu lanserade under sin valkampanj i våras – Netanyahu lät dock snabb meddela att planerna endast var uppskjutna på obestämd tid.

Att normaliseringen ytterligare minskar möjligheten för ett ansvarsutkrävande av Israel var tillräckligt oproblematiskt för Förenade arabemiratens de facto-ledare Mohammed bin Zayed och Bahrains kung Hamid bin Isa Al Khalifa för att sätta sina nationella intressen före den åtminstone retoriska solidariteten med palestinierna. För USA:s president Donald Trump är Abrahamavtalen en stor framgång, och en logisk följd av hans så kallade fredsplan som presenterades i januari i år.

– Det handlar om att avlägsna frågan om Palestina från den internationella agendan, och så långt det är möjligt också från den regionala, för att avsluta den arabisk-israeliska konflikten, säger den holländsk-palestinska analytikern Mouin Rabbani under ett seminarium arrangerat av Center of Pakistan and international relations. På det sättet kan fokus förskjutas ytterligare mot en arabisk-iransk konflikt, menar Rabbani, och samtidigt ersätta internationell rätt som mått för en lösning på Palestinafrågan med ”en princip om den starkes rätt”.

Hindra inflytande från Sovjet

Rabbani drar en parallell mellan vad Trump och hans svärson Jared Kushner vill åstadkomma, och vad Reaganadministrationen försökte uppnå i början av 1980-talet. Då lanserade Reagans utrikesminister Alexander Haig den så kallade ”konsensus-strategin” som gick ut på att få arabländer och Israel att enas kring en minsta gemensamma nämnare – att hindra Sovjetunionens inflytande i regionen. Strategin misslyckades av flera skäl. Ett var att Sovjets påverkan på länder som Syrien och dåvarande Sydjemen inte ansågs utgöra ett tillräcklig allvarligt hot för att motivera ett närmande till dåvarande ärkefienden Israel.

Läget i dag är annorlunda utifrån såväl Israels som flera arabländers synpunkt. Ett inofficiellt samarbete mellan Förenade Arabemiraten och Israel har pågått länge, och Iran uppfattas som ett allvarligare hot och befinner sig mitt i regionen. Samtidigt har det senaste årtiondet med arabiska våren och folkliga resningar runt om i regionen skapat en större grund för allianser mellan Israel och konservativa arabiska stater – på båda håll finns ett intresse att bevara status quo. 

Dessutom har de arabiska staterna samarbete försvagats sedan Kuwaitkrisen i början på 1990-talet och ovanpå det har även den palestinska nationella rörelsen splittrats. Det faktum att även Bahrain undertecknat Abrahamavtalen säger också något om de nära kopplingarna emellan Kushner och Saudiarabiens de facto-ledare Mohammed bin Salman – MBS – eftersom Bahrain inte anses ha kunnat ingå ett sådant avtal utan klartecken från just honom.

En äldre man i en sittprotest i närheten av staden Salfrit på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT

Vill konfrontera Iran

Medan MBS pappa, kung Salman bin Abdul Aziz, fortfarande står bakom palestinierna, i ord om inte i handling, är hans son betydligt mer intresserad av att konfrontera Iran. Detta intresse har påverkat MBS i en riktning från vissa ”historiska regionala allierade och mot tidigare fiender, som Israel” skriver Ben Hubbard i sin bok MBS: the rise to power of Mohammed bin Salman.

Redan innan Abrahamavtalen skrevs under den 15 september i Vita huset spekulerades det vitt och brett om vilka arabländer som kan stå näst på tur att normalisera relationerna med Israel, inte minst då detta skulle vara viktiga inslag i Trumps omvalskampanj. Länder som Sudan, Oman och Marocko har nämnts. Men den stora frågan är hur Saudiarabien agerar, och där har budskapen varit motstridiga.

I augusti, en knapp vecka efter att Förenade Arabemiratens och Israels överenskommelse blev känd, sade Saudiarabiens utrikesminister Faisal bin Farhan Al-Saud att landet står fast vid det arabiska fredsinitiativet från 2002. Initiativet har vid upprepade tillfällen fått stöd av Arabförbundet, och inte minst av palestinierna själva, och går ut på att arabländerna ger Israel normaliserade relationer i utbyte mot ett israeliskt tillbakadragande från mark de ockuperat sedan 1967 bland annat.

Hårda ord från Saudiarabien

Men efter en serie intervjuer i teve-kanalen al-Arabiya där Saudiarabiens tidigare chef för landets underrättelsetjänst och en tidigare ambassadör i Washington, prins Bandar bin Sultan al-Saud, gick till hård kritik mot den palestinska ledningen har det av vissa tolkats som ett sätt att förbereda normaliserade relationer med Israel. Ambassadörens skarpa ord mot palestiniernas ledarskap lär också ha getts grönt ljus från högsta ort, det vill säga MBS, uppger en saudisk källa med insyn till BBC.

Normaliseringsprocessen som satts igång går inte bara tvärs emot tanken på det arabiska fredsinitiativet om ”land för fred”. Israel belönas för att man i teorin avhåller sig ifrån att genomföra det flagranta brottet mot internationell rätt som att annektera ockuperad mark utgör – medan processen i praktiken fortsätter genom expanderande bosättningar och militärmakt.

Ingen handlingsplan mot Israel

Enligt Rabbani är det inte bara palestiniernas rättigheter som sätts ur spel utan hela det internationella systemet för konfliktlösning i och med utvecklingen. Trots att aktörer som FN, EU, Kanada, Ryssland och Arabförbundet under våren och sommaren fördömde Israels planer saknades en tydlig handlingsplan för ansvarsutkrävande om Israel gjorde verklighet av sina annekteringsplaner:

– Ingen av dem pekade ut vilket pris Israel skulle få betala för detta uppenbara brott mot inte bara internationell rätt utan det internationella konsensuset kring lösning på konflikten, säger Mouin Rabbani. Han fortsätter:

– Jag anser att det är viktigt att se på dessa frågor som ett lackmustest för integriteten och i vissa avseenden – framför allt om Trump vinner valet – överlevnaden av det internationella systemet, dess normer och värderingar som etablerades i efterdyningarna av andra världskriget.