Ett spädbarns dödsfall i oktober kan sammanfatta Västpapuas 20 år av ”särskild autonomi” under Indonesiens översyn. Vid årsskiftet löper rådande autonomistatus ut och en folkmajoritet kräver självständighet samtidigt som indonesisk militär och polis trappar upp sitt dödliga våld mot varje form av missnöjesyttringar. Benny Wenda, politisk ledare i exil, konstaterar att Västpapua förfallit i undantagstillstånd.

Av Klas Lundström

VÄSTPAPUA Kistan är inte längre än en meter på höjden och en halv på tvären. Händer täcker delar av korset som pryder kistlocket. Vuxna står i ring runtom och åser ungdomen – den kommande generationen – förpassas under jord.

I kistan ligger Hiskia Arambo, en pojke som fortfarande växte i sin mors svällande mage när hela familjen – tillsammans med hundratals andra familjer – undflydde den indonesiska militärens bombräder mot Nduga i Västpapuas centrala högländer. Han föddes under flykt den 14 februari tidigare i år. På Alla hjärtans dag. En knapp vecka efter sin åttamånadersdag dog han efter att ha insjuknat efter att inte haft tillgång till varken mediciner eller adekvat sjukvård.

Nu sluts hans livscykel i jorden utanför Wamena i Baliemdalen i hjärtat av Västpapua.

Spädbarnet Hiskia Arambo läggs till sin sista vila utanför staden Wamena. Den åtta månader gamla pojken föddes i internflykt och avled till följd av sjukdom, utan tillgång till sjukvård eller mediciner. Foto erhållet av källor i Västpapua.

Skilda världar

Hiskia Arambo är inte den första av de cirka 40 000 civila som dukat under medan de sökt en fristad i de centrala högländernas djungler och snötäckta bergskedjor efter att konflikten mellan den västpapuanska gerillarörelsen Organisasi Papua Merdeka (”Rörelsen för ett fritt Papua”, OPM) och indonesisk militär trappades upp i december 2018 efter att ett tjugotal indonesiska vägarbetare avrättades av gerillan.

Hiskia Arambo tillhör den växande skaran av förlorade liv som enligt människorättsorganisationer som Global talat med överstiger 300 dödsoffer.

Den indonesiska regeringen – där försvarsminister Prabowo Subianto, anklagad för människorättsbrott i såväl Indonesien som Östtimor, ansvarar för landets Västpapuapolitik – erkänner emellertid inte ens den pågående konflikten. Än mindre att antalet internflyktingar skulle överstiga 30 000.

”Statistik från det indonesiska socialministeriet har fastställt att 2 000 personer drabbades av situationen i Nduga”, sade Yohanes Kristiarto Soeryo Legowo – indonesisk ambassadör i Australien – till tv-kanalen ABC i samband med ett reportage om flyktingkatastrofen.

Vitt skilda verkligheter där vissa människor, med andra ord, inte existerar. Pojken Hiskia Arambo hann förmodligen inte ens mantalsskrivas före sin död.

”Specialautonomi” – löften som grusades

I slutet av 2001 godtog det indonesiska parlamentet Lag 21/2001 som gav provinsen ”Papua” ”specialautonomi”, vilket på pappret försåg provinsregeringen med ett större mandat och utökat självstyre. Framför allt stod det svart på vitt att inkomster från gruvnäringen skulle tillfalla lokalbefolkningen och inte – som dittills – centralregeringen i Jakarta.

”Autonomilagen specificerade att provinsen skulle erhålla 80 procent av inkomster från sitt skogsbruk, fiske och gruvsektor, samt 70 procent av inkomsterna från olje- och gassektorn fram till 2026 och 50 procent därefter”, skrev fyra ekonomer i en rapport från 2014.

Men – tillade rapportförfattarna – Indonesien var ”saktfärdiga” med att implementera Lag 21/2001 och strax innan den var på plats 2003 hade regionen dessutom styckats upp i två separata provinser. Indonesiens utlovade autonomi har därutöver inte bidragit till förbättringar av mänskliga rättigheter eller lyckats punktera den systematiska rasism som stänger ute västpapuaner från en arbetsmarknad kontrollerad av indonesiska bolag och transmigranter.

Uppstyckningen till flera provinser har bidragit till förvirring när det gäller statistik över exempelvis fattigdomsbekämpning, arbetstillfällen och social rättvisa, slutsatser och underlag till syvende och sist kontrollerade av indonesiska myndigheter då varken oberoende organisationer, journalister eller FN beivras tillträde till västra Nya Guinea. Västpapua – som vi fortsättningsvis benämner båda provinser – förblir också Indonesiens fattigaste hörn: 27,53 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket, att jämföra med den indonesiska huvudstaden Jakartas dito på 3,47 procent. Och det alltså trots utlovad autonomi, större intäkter från näringsverksamheter och fastän Västpapua är hemvist för oljerika havsbäddar, några av planetens rikligaste fiskevatten och tillhåll för världens största guld- och koppargruva (Grasberg, även kallad Freeportgruvan).

Orsakerna till de akuta och systematiska orättvisorna är – menar Benny Wenda, ordförande för den politiska befrielserörelsen ULMWP – tvehövdade, i ett uttalande:

– Det pågår en dubbelpandemi i Västpapua: den ena pandemin är covid-19 och den andra är rasism. En väg leder mot coronaviruset – den andra till den indonesiska militären. Den medicinska katastrofen har förvärrats av hunger, nöd och flykt.

Den 27 oktober dödades ännu en religiös ledare – den katolske predikanten Rafinus Tigau – nära sitt hem i Nabire, enligt vittnesmål av indonesiska säkerhetsstyrkor.

”Undantagstillstånd råder – förutom på pappret”

De senaste dagarna har sociala medier översvämmats av bilder, vittnesmål och uppgifter som stärker bilden av en indonesisk centralregering som tum för tum förlorar kontrollen över utvecklingen. Med covid-19-pandemin som förevändning patrullerar militär och polis längs rurala stigar och urbana avenyer för att hålla människor inomhus.

Studenter har trotsat laddade vapen, tårgasburkar och massarresteringar utfört sittdemonstrationer i städer som Jayapura och Nabire. Och den 27 oktober dödades ännu en religiös ledare – den katolske predikanten Rafinus Tigau – nära sitt hem i Nabire, enligt vittnesmål av indonesiska säkerhetsstyrkor. Rafinus Tigau anklagades för samröre med den väpnade västpapuanska befrielsearmén.

– Det är inte sant. Rafinus har länge varit en ledare för den katolska kyrkan i Jalae, berättar den katolske prästen och kollegan Marthen för den lokala nättidningen Jubi.

Rafinus Tigaus döda kropp påträffades nära hans hem, nerstuvad i ett hål täckt med bananlöv. Från Jayapura inhämtades såväl vittnesmål som bilder på misshandlade och skjutna studenter.

– Det råder undantagstillstånd överallt förutom på pappret. Du kan inte promenera längs gatan i någon västpapuansk stad utan att stoppas av polis eller att stöta på militära kontrollstationer. Varje demonstration, oavsett hur fredlig den är, bemöts av massarresteringar och polisbrutalitet, säger Benny Wenda.

Socratez Yoman, pastor och människorättsaktivist, fördömer den indonesiska militärens och polisens våldskapital och beklagar att centralregeringen Jakarta i fem decennier konsekvent låtit bli att begrunda situationen och strävat efter att förbättra människors liv i Västpapua. I ett det läget, menar han, blir orden från en av få fristäder för det fria ordet – kyrkorna – en måltavla:

– Morden på våra kyrkoledare är barbariska och kriminella illdåd. Det våra kyrkoledare talar om är sanning, rättvisa, fred, jämlikhet och mänsklig värdighet, helt enkelt om människans frihet, säger Socratez Yoman till Global.

Förlängd autonomi förkastas

I den autonomistudie som gjordes 2014 konstaterar ekonomerna, bland annat tjänstgörande vid australiska universitet och tankesmedjor, att lokalbefolkningen bättre måste involveras i utvecklingssektorer ifall den exkluderande och direkt miljöskadliga utveckling som rått under ”specialautonomin” fortsätter.

”Större och bättre anpassade program för att framhäva utveckling av rural infrastruktur, utbildning och handel med varor och service mellan rurala och urbana delar borde etableras”, summerar ekonomerna.

Morgondagen stavas enligt många västpapuaners önskemål ändå ett uppbrott med indonesiskt styre och en folkomröstning med självständighet som alternativ (liknande den som 1999 gav Östtimors befolkning valet att stanna kvar som autonom del av Indonesien eller bli en självständig nation). Stillahavsnationer kräver numera öppet och högljutt en FN-initierad process där den västpapuanska befolkningen efter decennier av förtryck och inskränkta rättigheter fritt tillåts bestämma sin egen framtids öde.

När år 2021 tar vid når Västpapuas rådande ”specialautonomi” vägs ände. Indonesien är måna om att så fort som möjligt få till stånd en ny lag som legaliserar fortsatt överhöghet över västra Nya Guinea. Klart är att en förlängd autonomistatus skulle innebära fortsatt väpnad konflikt:

– Vi varnar er, sluta genast, sade Sebby Sambon, OPM:s talesperson, i ett öppet brev till guvernören Lukas Enembe med anledning av autonomifrågan.

Andra röster, som den civila ungdomsledaren Samuel Tabuni, menar att regeringen i Jakarta måste lösa problemen med mänskliga rättigheter innan någon progressiv autonomi kan bli verklighet:

– Annars är det lönlöst och konflikter komma fortsätta att blossa ut, sade Samuel Tabuni till nyhetsbyrån AA.

Framför allt – tillägger Tabuni – borde representanter från det civila västpapuanska samhället aktivt få delta och lägga upp riktlinjerna för en fortsatt framtid under indonesisk flagg: något som varken skedde under den kritiserade FN-omröstningen 1969 eller då Lag 21/2001 klubbades igenom för 20 år sedan.

”FN har en skyldighet”

Benny Wenda, ordförande för ULMWP, anar emellertid något helt annat, något som han menar att den indonesiska militärmaktens övervåld och mord på kyrkoföreträdare och civila är ett kvitto på: rädsla. Rädsla för att det oupphörliga motståndet mot den indonesiska närvaron och exploateringen av Västpapuas naturresurser snart träder in i sitt tredje intensiva år.

Hiskia Arambo är en av många västpapuaner som aldrig fick chansen att växa upp, leva sitt liv och åse andra sidan av den rådande konflikten och humanitära katastrofen. Allt våld och alla civila dödsoffer som skördas mittför omvärldens passiva ögon kommer fortsätta att staplas, konflikten att eskalera och studenter att återvända till torgen till dess att processen görs om och görs rätt, menar Benny Wenda:

– Dessa modiga studenter kämpar liksom hela det västpapuanska folket för att rätta till det här historiska misstaget. FN har en skyldighet gentemot vårt folk att hjälpa till och befria oss från den indonesiska kolonialismen, säger han till Global.