På fredagen meddelade FN att ett avtal om ”omedelbar permanent vapenvila” nåtts mellan de stridande sidorna i Libyen – en konflikt som länge har präglats av inblandning av en rad regionala länder. Flera tidigare vapenvilor har misslyckats men enligt FN:s tidigare sändebud till Libyen, Ghassan Salamé, är läget bättre än på länge för att nå en överenskommelse.

Av Bella Frank

LIBYEN De två sidorna, den av FN erkända regeringen Government of national accord (GNA) under premiärminister Fayez al-Sarraj i Tripoli i väst, och Libyan national army (LNA) ledd av Khalifa Haftar i öst, kom på fredagen överens om en ”omedelbar permanent vapenvila”. FN kallar överenskommelsen ”historisk”, och betonar att detta är en libysk process.

Enligt överenskommelsen ska alla väpnade grupper och militära förband dra sig tillbaka till sina förläggningar och utländska stridande ska ha lämnat landet inom tre månader. Nu ska en process av demilitarisering inledas, en gemensam poliskår byggas upp och individer som ingått i väpnade grupper återintegreras i samhället.

– Det kan antingen bli en språngbräda eller en eskalering, säger Emadeddin Badi, vid Atlantic councils Rafik Hariri center & Middle East initiatives till Al Jazeera, och hänvisar till att många frågor utgör minerad mark.

De två libyska sidorna är långt ifrån de enda stridande i konflikten som ända sedan Natos inblandning 2011 har präglats av utländska intressenter, från Italien och Frankrike i EU till Ryssland, Turkiet och Förenade arabemiraten, bland andra. Men sedan i somras har det i praktiken rått något av en inofficiell vapenvila, en mycket skör sådan, men som nu konsoliderats i och med fredagens tillkännagivande. Dessutom har libyer protesterat i både öst och väst mot försämrade ekonomiska villkor och korruption under sommaren och hösten.

Ghassan Salamé, som från 2017 och fram till i mars i år var FN:s särskilda sändebud till Libyen, sade nyligen i ett webbsänt seminarium arrangerat av Carnegie endowment att det sedan dess att general Haftars offensiv mot Tripoli gick i stå i våras har rått något av en terrorbalans:
– Det är därför som det är rätt tidpunkt nu för att få en politisk överenskommelse, säger Salamé i seminariet och pekar på att inbördeskriget i Libyen som pågått sedan 2014 inte är en inhemsk affär, men att det inte heller är unikt för Libyen:
– Jag känner inte till ett enda inbördeskrig i världen i dag som ryms inom gränserna av det egna landet. Libyen är inget undantag, jag kan nämna Libanon, Irak, Syrien, Jemen och Kongo. Vi lever i en tid då ett inbördeskrig inte innebär ett inhemskt krig.

Vägen till att sluta ett avtal har kantats av hinder, och vapenvilans framgång kommer att bero på en rad faktorer, bland annat de regionala aktörerna, varav flera har skickat ett stort antal legosoldater, men även vapen, ammunition, flygunderstöd eller drönare. Libyenkonflikten har beskrivits som ett proxykrig men Salamé menar att det i Libyen snarare bör beskrivas som ett krig med fjärrkontroll:
– Det är ett krig där du är inblandad direkt genom dina egna privata militära företag, eller legosoldater som du tagit dit, och du låter dem dö i Libyen. Ibland skickar du dina egna plan men du behöver inte vara vara beroende av lokala grupper, säger Salamé och pekar på att drönarattackerna blivit vanligare i takt med att produktionen av dessa blivit billigare och tillgängligare.

– Drönare är nu nästan lika vanliga som kalashnikovs och därför kan de användas. Om du förlorar en är förlusten inte så stor. De går att användas på avstånd, drönare är det som skiljer ett krig genom ombud och ett krig genom fjärrkontroll. Drönaren är det typiska medlet för ett fjärrkontrollskrig. Du behöver inte ens något ombud.

En av första punkterna i den nya vapenvilan som de båda sidorna kommit överens om handlar om just legosoldater och utländska stridande – alla dessa ska vara ute ur landet inom tre månader från vapenvilans undertecknande. Men det kan bli en svår strid. Både Turkiet och Ryssland har skickat legosoldater, och att dra tillbaka dem innebär att länderna förlorar inflytande över landet. Ankara har fört över tusentals syriska stridande, och det ryska privata militära företaget Wagner group har försett Libyen med stridande på Haftars sida. Enligt en FN-rapport i maj i år uppskattades att Wagner group har omkring 1 200 stridande i Libyen, främst från Ryssland men även från Belarus, Ukraina och Serbien. Utländska stridande har också kommit från Tchad och Sudan.

– I jämförelse med andra konflikter är icke-libyska stridandes roll högre än någon annan konflikt jag känner till. Libyen är ett enormt land. Befolkningen är bara sex miljoner och andelen som är villiga att kriga är än mer begränsad så därför har det funnits ett naturligt behov av utländska stridande. De kommer för pengar, de blir mycket bättre betalade i Tripoli än i Idlib, och i Bengazi än i Sudan, säger Salamé.

Libyen är av stort geopolitiskt intresse av flera skäl. Turkiet undertecknade två avtal med GNA för snart ett år sedan. Genom det ena avtalet har de båda länderna försökt att, ensidigt, dra om sina sjögränser i Medelhavet. Avtalet ger Turkiet bland annat rätt att borra efter olja och gas i närheten av Kreta, något Grekland, Cypern och andra länder i regionen motsätter sig. Den libyska oljan är eftertraktad inte minst för sin höga kvalitet och för sin närhet till viktiga marknader.

Det turkiska intresset för Libyens olja har också stegrats av att Egypten, Israel och Cypern gemensamt planerat att utvinna naturgas från sina territorialvatten. Men det är inte bara naturresurser som Libyen kan bjuda på, landets långa kustlinje längs medelhavet har flera militärbaser som både Ryssland och Turkiet vill kontrollera.

Haftar backas inte bara upp av Ryssland utan även av Förenade Arabemiraten och Egypten bland annat. Förenade Arabemiraten har framhållit Haftar och hans styrkor i LNA som den kraft som står för ett mer sekulariserat Libyen gentemot islamister som Muslimska brödraskapet som anses ha inflytande på GNA. Den förklaringsmodellen är långt ifrån självklar, Haftar har bland annat haft salafister som stridit för honom:

– Förenade Arabemiraten tror att man befinner sig i en ideologisk, regional strid mot politisk islam nästan överallt, inklusive i Libyen. Men det finns också en annan dimension. Saudiarabien och Libyen har varit instrumentella i etableringen av den nuvarande regimen i Egypten och de tror att hjälper Egypten genom sin inblandning i Libyen, säger Salamé.

När FN:s tillförordnade sändebud till Libyen, Stephanie Williams, presenterade avtalet i fredags betonade hon att detta var ett libyskt avtal, som endast hade biståtts av FN. I sitt seminarium förklarade Salamé att FN länge varit en av få aktörer som verkligen varit intresserat av och brytt sig om libyerna. Men han förklarade också den dubbla roll som FN haft visavi Libyenkonflikten. För medan FN har erkänt regeringen i Tripoli under ledning av al-Sarraj, som snart väntas avgå, har flera medlemmar i FN:s säkerhetsråd istället stött Haftar:
– Säkerhetsrådet hade erkänt en regering men i praktiken stöttade flera medlemmar i säkerhetsrådet, inklusive några av de permanenta medlemmarna, den andra sidan. Det var ett allvarligt problem, säger Salamé som också beskriver konflikten i Libyen som ”våldets avreglering”, en process som inleddes runt 2000-talet genom USA:s krig i Afghanistan och än mer under kriget i Irak.

– Nu har flera av normerna och krigslagarna som reglerade användandet av våld för 2000-talet gått förlorade.