Den 1 oktober markerade årsdagen av startskottet på Rwandas inbördeskrig som mynnade ut i det folkmord som kostade närmare en miljon människor livet. Omvärldens ansvar i det urartade och hejdlösa våld som det afrikanska landet drunknade i har länge varit föremål för debatt – och framför allt Frankrike fortsätter att mörka sina ageranden.

ANALYS Klas Lundström 

RWANDA 1959 flammade en social revolution upp i Rwanda som ledde fram till den långlivade tutsimonarkins fall 1961. Missnöjet i samhället bottnade i etniska spänningar och konflikter mellan tutsier och hutuer där England, Tyskland, Belgien och Frankrike alltsedan 1800-talet hade stöttat och beväpnat olika falanger.

Från 1960-talet var maktförhållandena de omvända och det extremhögra hutunationalistiska partiet MRND – lett av Juvénal Habyarimana – kontrollerade Rwanda med hjälp av våldskapital och repression. Tutsier flydde i tusental och levde under svåra förhållanden i flyktingläger i grannländer.

Från krig till folkmord

När tutsigerillaarmén RPF – grundad 1979 – äntrade Rwanda från Uganda och på bred front påbörjade väpnat motstånd mot huturepublikens styre var hutunationalisters svar omedelbart och grymt – och främst riktat mot landets tutsiminoritet. Frankrike skickade omedelbart soldater för att bistå Habyarimanas regim och under 1991 och 1992 bedrev RPF ett gerillakrig som långsamt och trots fredssamtal och demilitariserade zoner gjorde hutustyret alltmer desperata och till slut föll in i totalt kaos efter att Habyarimana och Burundis president Cyprien Ntaryamira dog i en missilattack mot flygplanet de färdades i över huvudstaden Kigali.

Andra politiska mord – som på den utsedda premiärministern Agathe Uwilingiyimana 1994 – bidrog till att kasta ytterligare fotogen på den politiska härdsmälta som från och med april 1994 och hundra dagar framåt skulle kosta uppemot en miljon rwandier livet. Då hade tutsigerillan RPF gripit makten i landet och läget var, precis som i början av 1960-talet, det omvända: civila hutuer – vara många hade deltagit i folkmordet av tutsier – flydde Rwanda för en tillvaro i grannländers flyktingläger.

Rwanda har alltsedan dess levt med såväl öppna sår efter folkmordet som med en auktoritär politisk utveckling under president Paul Kagame. Högt uppsatta militära ledare har dömts för långa fängelsestraff i den särskilda folkmordsdomstol i Haag som – däribland en belgisk-italiensk radiopratare som uppmanade till folkmord – och i början av september åtalades en 49-årig man i Mellansverige, misstänkt för deltagande i folkmordet, vilket är tredje gången en svensk medborgare åtalas.

Frankrike mörkar

Frankrike har alltsedan skyddslingen Juvénal Habyarimanas död och huturepublikens fall vidhållit sin censur av statliga dokument som kan kasta ljus på dåvarande presidenten François Mitterrands och den franska regeringens agerande.

Rwandas president Paul Kagame har genom åren slungat anklagelser mot Frankrike, bland annat då landet ansvarade för en säkerhetszon (”Den turkosa zonen”)  som visade sig ineffektiv och till och med anklagades för att utgöra flyktväg för folkmordsdeltagare och rentav skådeplats för mord, enligt en serie åtal väckta i Frankrike 2006.

– Det är uppenbarligen en mörkläggning med politiska motiv, sade utredaren François Graner till BBC 2015, då han trots löften om att få ta del av topphemliga dokument ändå nekades tillträde.

Utlovad kommission

Rwandafrågan har blivit ett ok för varje fransk president och den nuvarande hyresgästen i Elyséepalatset – Emmanuel Macron – har tillsatt en utredning bestående av historiker och forskare för att utreda Frankrikes inblandning i folkmordet efter att föregångaren Nicolas Sarkozy tillstod att landet begått en rad ”misstag” i Rwanda.

Huruvida en sådan rätar ut rwandiernas frågetecken om landets agerande är oklart, desto klarare lyser Frankrikes segdragna ovilja att besvara känsliga frågor i ämnet. Ingen fransk president har heller tagit ordet ”ursäkt” i munnen i samband med folkmordet, trots starka misstankar om den franska insatsens tveksamma bistånd till hutuarméer, redan då kända för sin grymhet mot civila.

Alltjämt återstår många frågetecken om den europeiska stormaktens agerande mitt under det brinnande inferno som i 1990-talets mitt och med omvärlden som vittne kom att kosta en miljon människor livet och flera kommande generationer stora trauman och politisk osämja.

”Frankrike hjälpte vissa”

Journalisten Chris McGreal var på plats i Rwanda 1994 och bevakade folkmordet. Sedan dess har han återvänt såväl till landet som vittnat om det franska (icke)-agerandet.

Den franska ambassaden, skriver McGreal i The Guardian, ”vände ryggen mot många, inklusive ambassadens tutsianställda som lämnades kvar till en säker död trots desperata vädjanden från diplomater som hade jobbat med dem i flera år”. Rwandas tutsier, skriver han vidare, fick betala priset för ”Paris unika självbild i det postkoloniala Afrika”, en roll som dess kritiker menar är formad kring en besatthet från såväl språk som kultur och som fick den franska staten att bistå en blodig regim ”eftersom deras motståndare talade engelska”.

”Men franska soldater räddade vissa rwandier”, medger Chris McGreal. ”De tog den mördade presidenten Habyarimanas fru (en ökänd antitutsiextremist) och olika hutupolitiker som hjälpte till att organisera folkmordet. De kom också ihåg den franska ambassadhunden, som var försiktigt lastad på en lastbil med armén, medan en tutsiman som sprang fram och vädjade om hjälp avvisades.”