President Joko Widodo. Foto: TT/AP Photo/Dita Alangkara

Reportage

Dela artikeln:

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter

Tystnaden bryts kring diktaturens Indonesien

65 Är har gÄtt sedan Suharto pÄbörjade sitt sprÄng till den absoluta makten i Indonesien. Vad som följde var en trettioÄrig diktaturepok prÀglad av massakrer, ekonomiskt uppsving och vÀstvÀrldens ihÄllande stöd för en av 1900-talets brutalaste regimer. Trots att över 20 Är gÄtt sedan Suharto avgick lever tystnadskulturen kvar i ett Indonesien som Äterigen upplever auktoritÀra tendenser frÄn sina ledare.

Av Klas Lundström

INDONESIEN Natten mellan den 30 september och den 1 oktober 1965 greps sju av Indonesiens högst uppsatta generaler av revolterande arméförband och fördes till en gummiplantage utanför huvudstaden Jakarta. DÀr avrÀttades de.

I den torra och varma Javanatten, pÄ tröskeln till Ànnu en regnperiod och medan sömnen hÀrskade i mÄngmiljonstaden, intog militÀren sedan centrala platser i Jakarta. DÀribland huvudtorget Merdeka, kommunikationscentralsbyggnaden och radiostationer. Klockan 07.00 utbasunerades nyheten om att dagarna var rÀknade för Sukarno, nationalhjÀlten som efter den blodiga konflikten med kolonialmakten NederlÀnderna 1945 blev Indonesiens förste president.

Mellan öst och vÀst

Sukarno svĂ€vade mellan öst och vĂ€st lĂ€ngs kalla krigets turbulenta himmelsvalv och blev i likhet med andra postkoloniala ledare förtrollade av sin egen sjĂ€lvbild och maktinnehav, nĂ„got som historikern John Roosa beskriver i Buried Histories: The Anticommunist Massacres of 1965–1966 in Indonesia:

”Sukarno var aldrig nĂ„gon anhĂ€ngare av parlamentarisk demokrati – nĂ„got han vanligtvis kallade ’frikampsliberalism’ – men han var oförmögen att som president i ett premiĂ€rministersystem införa ett paradigmskifte fram tills det sena 1950-talets utveckling mynnade ut i en utbredd kĂ€nsla av nödlĂ€ge”, skriver Roosa.

Den 5 juli 1959 utropade Sukarno sĂ„ledes ”slutet” pĂ„ Indonesiens postkoloniala parlamentariska demokrati, nĂ„got han gjorde med militĂ€rens stöd och inflytelserika politikers goda minne. Hoten och fienderna blev dock fler i takt med en landsomfattande jordreform som Sukarno fann stöd för pĂ„ vĂ€nsterkanten: hos Indonesiens kommunistparti (PKI), landets inflytelserika fackföreningsrörelse och smĂ„skaliga jordbrukare. Men jordreformen blev startskottet pĂ„ den utveckling som landets kvarlevande aristokratfamiljer, islamiska potentater och generaler snart började motarbeta.

Den politiska mÄnförmörkelsen var nÀra förestÄende.

”PKI var landets fjĂ€rde största parti och det dominerande partiet i flera hörn av Java dĂ€r majoriteten av indoneserna levde”, skriver John Roosa. ”NĂ€stan alla högt uppsatta militĂ€rer var antikommunister och oroliga över PKI:s framgĂ„ngar i de allmĂ€nna valen 1955 och provinsvalen 1957.”

Och i kulisserna bidade en tystlĂ„ten general sin tid. En – skulle det visa sig – skrupelfri maktspelare som tyckte om att meditera med metspöet i handen, sittande i en eka ute pĂ„ en stilla sjö. Suharto.


Indonesiens president Sukarno tillsammans med Kubas premiörminister Fidel Castro och president Osvaldo Dorticos. 1960. Foto: AP/TT


Suhartos ”nya ordning”

OmstĂ€ndigheterna kring Suhartos förehavanden vid tiden för ”30 septemberkuppen” har förblivit föremĂ„l för spekulationer, men klart Ă€r att han aldrig greps. Klart Ă€r ocksĂ„ att han snart klev fram som en förenande kraft bakom intressen som vann pĂ„ Sukarnos bortfall frĂ„n den politiska tronen.

Suharto betrĂ€dde snart den ”lediga” posten, förbjöd och upplöst PKI, förvandlade Indonesien till en privat inkomstkĂ€lla och resten Ă€r – som det brukar heta – historia:

”Under de kommande decennierna förblev USA och dess allierade trogna anhĂ€ngare av Suhartos ’nya ordning’, frikostiga med ekonomiskt och militĂ€rt stöd samt ett lojalt försvar trots en bottenlös statistik nĂ€r det gĂ€ller de mĂ€nskliga rĂ€ttigheterna”, skriver Geoffrey Robinson i The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres 1965–1966.

 

Myter och propaganda

Den ödesdigra natten och gryningen mellan den 30 september och den 1 oktober 1965 har i 65 Ă„r varit politiskt sprĂ€ngstoff i Indonesien. En politisk jordbĂ€vning instĂ€ngd i rikliga portioner myter och verklighetsförfalskningar. Under den efterföljande militĂ€rdiktaturen – som varade fram till vĂ„ren 1998 – hette det officiellt att kuppen förhindrade ett förestĂ„ende inbördeskrig i vilket PKI Ă€mnade gripa makten med vĂ„ld.

NÄgot öppet krig rÄdde inte 1965. DÀremot hade det börjat gnissla rejÀlt mellan Indonesiens inflytelserika militÀr och Sukarno som i sin alltmer isolerade politiska tillvaro vÀnde sig till PKI och dess allierade inom bonde- och fackföreningsrörelsen.

”Inom nĂ„gra dagar sjösattes en sofistikerad propagandakampanj som beskyllde PKI för de mördade generalerna, dĂ€rtill anklagades partiet för försök av maktövertag med vĂ„ld och befolkningen uppmuntrades bistĂ„ armĂ©n i oskadliggörandet av landsförrĂ€darna ’Ànda ner till rötterna’”, skriver historieprofessor Geoffrey Robinson.

Mellan 500 000 och en miljon döda

Citat om att oskadliggöra utpekade fiender â€Ă€nda ner till rötterna” gick under 1900-talet igen i sĂ„vĂ€l Röda khmerernas Kampuchea som i det hutuparamilitĂ€ra Rwanda. Och med samma tragiska konsekvens: folkmord.

PĂ„ Bali – dĂ€r Indonesiens vĂ€nsterrörelse hade ett starkt fĂ€ste och utmanade öns cementerade feodala hinduistiska maktskikt – odlas numera ris pĂ„ fĂ€lt som 1965 och 1966 utgjorde massgravar. Inom loppet av ett Ă„r drĂ€ptes mellan 500 000 och en miljon indoneser (ingen sĂ€ker siffra har kunnat faststĂ€llas dĂ„ mĂ„nga ”försvunna” aldrig pĂ„trĂ€ffats) runtom i den indonesiska arkipelagen. PĂ„ Bali, Java, Sumatra, Borneo, Flores, Ambon och Sulawesi.

MassavrÀttningar, massgripanden, tortyr, vÄldtÀkter. SlÀktingar till misshagliga personer visades ingen nÄd. Tusentals av de dödsdömdas banemÀn var civila indoneser som vÀnde sina machetes, yxor och trÀklubbor mot vÀnner, grannar och nÀrstÄende.

”Det fanns ocksĂ„ tydliga mönster i identiteterna pĂ„ de arresterade och dödade”, pĂ„pekar Geoffrey Robinson. ”I motsats till mĂ„nga andra fall av massmord och folkmord var Indonesiens offer inte utvalda pĂ„ grund av deras etnicitet, nationalitet eller religion. TvĂ€rtom, med nĂ„gra enstaka undantag, greps och dödades personer frĂ€mst pĂ„ grundval av deras verkliga eller pĂ„stĂ„dda politiska tillhörigheter.”


Presidents Suharto möter USA:s president Bill Clinton. 1993. Foto: TT/AP Photo/Greg Gibson

Tystnadens ekonomiska vinningar

För Bali har den utdragna och politiskt initierade tystnadskulturen kring skeendena 1965 och 1966 varit en förutsĂ€ttning för ”paradisöns” sjĂ€lvbild och turistnĂ€ring. VĂ€stvĂ€rlden – dĂ€ribland Sverige – slöt dĂ€rutöver svulstiga handelsavtal med Suhartos militĂ€rjunta och bidrog till att förvandla Bali till en tillflyktsort för vĂ€sterlĂ€nningar, varav merparten förblev ovetande om öns blodiga nutidshistoria.

”Massgravar avslöjar den verkliga bilden av Bali”, skriver statsvetaren Degung Santikarma i antologin Beginning to Remember: The Past in the Indonesian Present.

Tystnaden om hÀndelserna kring och under 1965 och 1966 har pÄ alla sÀtt tjÀnat Indonesien vÀl: ekonomiskt, militÀrt och politiskt. För förföljelsens offer och nÀrstÄende har endast stÀngda dörrar och utfrysning vÀntat. Och pÄ 65-Ärsdagen av Suhartos pÄbörjade sprÄng till den absoluta makten Àr det indonesiska samhÀllssamtalet omgÀrdat av hysch-hysch och obekvÀm tystnad.

Överlevande makthavare frĂ„n diktaturepoken

Landets pĂ„gĂ„ende ockupation av VĂ€stpapua (initierad av Sukarno under 1950-talet) och folkmord av timoreser under Suhartos dito av Östtimor (1975–1999) Ă€r kvitton pĂ„ att vĂ„ldskapital förblir hĂ„rdvaluta i Indonesien.

Andra och Àn mer talande bevis pÄ att blod och synder gÄr att torka bort Àr de politiska potentaterna och överlevarna Prabowo Subianto och Wiranto.

Prabowo Subianto Ă€r landets nuvarande försvarsminister under president Joko Widodo och har sedan 2018 haft fullt upp med att kvĂ€sa utbrett missnöje och vĂ€pnade uppror i VĂ€stpapua. Prabowo Subianto – vars var ekonom och tjĂ€nstgjorde som finansminister i Suhartos regim – har Ă€ven haft siktet instĂ€llt pĂ„ presidentposten.

Även Wiranto har tjĂ€nstgjort som försvarsminister och högste befĂ€lhavare (1998 och 1999) samtidigt som indonesiska trupper och pro-indonesiska timoresiska miliser begick folkmord pĂ„ Östtimor. Även han har stĂ€llt upp i presidentval och har haft ett finger med i spelet i den upptrappade konflikten i VĂ€stpapua i egenskap av sĂ€kerhetsminister mellan 2016 och 2019.

AuktoritÀra tendenser

Landets nuvarande starke man, president Widodo, uppvisar Ă€ven han auktoritĂ€ra tendenser, enligt en vĂ€xande skara kritiker. En forskare med mĂ„ngĂ„rig erfarenhet i Indonesien och VĂ€stpapua – och som inte vill bli citerad – vittnar om en groende tilltro till militĂ€ra lösningar pĂ„ vad som anses vara ”hot mot den nationella sĂ€kerheten”:

– Nationalismen har alltid varit cementerad i Indonesien, sĂ€ger hen till Tidningen Global. Men nu Ă€r den en politisk vinstbiljett, precis som för 65 Ă„r sedan.

Under rÄdande covid-19-pandemi har Widodos auktoritÀra böjelser blottats inför öppen ridÄ, skriver den vÀlaktade tidskriften Tempo i en ledare (28/4). I vÄras greps en forskare av specialstyrkor, anklagad för att sprida osanningar och hat samtidigt som regeringen fick kritik för pandemins snabba spridning i landet.

FrĂ€mste ansvarige för sĂ„vĂ€l sĂ€kerhetspolisens agerande som för icke-respekterade rĂ€ttigheter sĂ„som det fria ordet och informationsfrihet Ă€r – summerar Tempo – till syvende och sist president Joko Widodo:

”De mörka dagarna under [Suhartos] ’nya ordning’, med sina mĂ€nniskorĂ€ttsövergrepp, fĂ„r inte upprepas.”

Dela artikeln:

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter