65 år har gått sedan Suharto påbörjade sitt språng till den absoluta makten i Indonesien. Vad som följde var en trettioårig diktaturepok präglad av massakrer, ekonomiskt uppsving och västvärldens ihållande stöd för en av 1900-talets brutalaste regimer. Trots att över 20 år gått sedan Suharto avgick lever tystnadskulturen kvar i ett Indonesien som återigen upplever auktoritära tendenser från sina ledare.

Av Klas Lundström

INDONESIEN Natten mellan den 30 september och den 1 oktober 1965 greps sju av Indonesiens högst uppsatta generaler av revolterande arméförband och fördes till en gummiplantage utanför huvudstaden Jakarta. Där avrättades de.

I den torra och varma Javanatten, på tröskeln till ännu en regnperiod och medan sömnen härskade i mångmiljonstaden, intog militären sedan centrala platser i Jakarta. Däribland huvudtorget Merdeka, kommunikationscentralsbyggnaden och radiostationer. Klockan 07.00 utbasunerades nyheten om att dagarna var räknade för Sukarno, nationalhjälten som efter den blodiga konflikten med kolonialmakten Nederländerna 1945 blev Indonesiens förste president.

Mellan öst och väst

Sukarno svävade mellan öst och väst längs kalla krigets turbulenta himmelsvalv och blev i likhet med andra postkoloniala ledare förtrollade av sin egen självbild och maktinnehav, något som historikern John Roosa beskriver i Buried Histories: The Anticommunist Massacres of 1965–1966 in Indonesia:

”Sukarno var aldrig någon anhängare av parlamentarisk demokrati – något han vanligtvis kallade ’frikampsliberalism’ – men han var oförmögen att som president i ett premiärministersystem införa ett paradigmskifte fram tills det sena 1950-talets utveckling mynnade ut i en utbredd känsla av nödläge”, skriver Roosa.

Den 5 juli 1959 utropade Sukarno således ”slutet” på Indonesiens postkoloniala parlamentariska demokrati, något han gjorde med militärens stöd och inflytelserika politikers goda minne. Hoten och fienderna blev dock fler i takt med en landsomfattande jordreform som Sukarno fann stöd för på vänsterkanten: hos Indonesiens kommunistparti (PKI), landets inflytelserika fackföreningsrörelse och småskaliga jordbrukare. Men jordreformen blev startskottet på den utveckling som landets kvarlevande aristokratfamiljer, islamiska potentater och generaler snart började motarbeta.

Den politiska månförmörkelsen var nära förestående.

”PKI var landets fjärde största parti och det dominerande partiet i flera hörn av Java där majoriteten av indoneserna levde”, skriver John Roosa. ”Nästan alla högt uppsatta militärer var antikommunister och oroliga över PKI:s framgångar i de allmänna valen 1955 och provinsvalen 1957.”

Och i kulisserna bidade en tystlåten general sin tid. En – skulle det visa sig – skrupelfri maktspelare som tyckte om att meditera med metspöet i handen, sittande i en eka ute på en stilla sjö. Suharto.

Indonesiens president Sukarno tillsammans med Kubas premiörminister Fidel Castro och president Osvaldo Dorticos. 1960. Foto: AP/TT

Suhartos ”nya ordning”

Omständigheterna kring Suhartos förehavanden vid tiden för ”30 septemberkuppen” har förblivit föremål för spekulationer, men klart är att han aldrig greps. Klart är också att han snart klev fram som en förenande kraft bakom intressen som vann på Sukarnos bortfall från den politiska tronen.

Suharto beträdde snart den ”lediga” posten, förbjöd och upplöst PKI, förvandlade Indonesien till en privat inkomstkälla och resten är – som det brukar heta – historia:

”Under de kommande decennierna förblev USA och dess allierade trogna anhängare av Suhartos ’nya ordning’, frikostiga med ekonomiskt och militärt stöd samt ett lojalt försvar trots en bottenlös statistik när det gäller de mänskliga rättigheterna”, skriver Geoffrey Robinson i The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres 1965–1966.

Myter och propaganda

Den ödesdigra natten och gryningen mellan den 30 september och den 1 oktober 1965 har i 65 år varit politiskt sprängstoff i Indonesien. En politisk jordbävning instängd i rikliga portioner myter och verklighetsförfalskningar. Under den efterföljande militärdiktaturen – som varade fram till våren 1998 – hette det officiellt att kuppen förhindrade ett förestående inbördeskrig i vilket PKI ämnade gripa makten med våld.

Något öppet krig rådde inte 1965. Däremot hade det börjat gnissla rejält mellan Indonesiens inflytelserika militär och Sukarno som i sin alltmer isolerade politiska tillvaro vände sig till PKI och dess allierade inom bonde- och fackföreningsrörelsen.

”Inom några dagar sjösattes en sofistikerad propagandakampanj som beskyllde PKI för de mördade generalerna, därtill anklagades partiet för försök av maktövertag med våld och befolkningen uppmuntrades bistå armén i oskadliggörandet av landsförrädarna ’ända ner till rötterna’”, skriver historieprofessor Geoffrey Robinson.

Mellan 500 000 och en miljon döda

Citat om att oskadliggöra utpekade fiender ”ända ner till rötterna” gick under 1900-talet igen i såväl Röda khmerernas Kampuchea som i det hutuparamilitära Rwanda. Och med samma tragiska konsekvens: folkmord.

På Bali – där Indonesiens vänsterrörelse hade ett starkt fäste och utmanade öns cementerade feodala hinduistiska maktskikt – odlas numera ris på fält som 1965 och 1966 utgjorde massgravar. Inom loppet av ett år dräptes mellan 500 000 och en miljon indoneser (ingen säker siffra har kunnat fastställas då många ”försvunna” aldrig påträffats) runtom i den indonesiska arkipelagen. På Bali, Java, Sumatra, Borneo, Flores, Ambon och Sulawesi.

Massavrättningar, massgripanden, tortyr, våldtäkter. Släktingar till misshagliga personer visades ingen nåd. Tusentals av de dödsdömdas banemän var civila indoneser som vände sina machetes, yxor och träklubbor mot vänner, grannar och närstående.

”Det fanns också tydliga mönster i identiteterna på de arresterade och dödade”, påpekar Geoffrey Robinson. ”I motsats till många andra fall av massmord och folkmord var Indonesiens offer inte utvalda på grund av deras etnicitet, nationalitet eller religion. Tvärtom, med några enstaka undantag, greps och dödades personer främst på grundval av deras verkliga eller påstådda politiska tillhörigheter.”

Presidents Suharto möter USA:s president Bill Clinton. 1993. Foto: TT/AP Photo/Greg Gibson

Tystnadens ekonomiska vinningar

För Bali har den utdragna och politiskt initierade tystnadskulturen kring skeendena 1965 och 1966 varit en förutsättning för ”paradisöns” självbild och turistnäring. Västvärlden – däribland Sverige – slöt därutöver svulstiga handelsavtal med Suhartos militärjunta och bidrog till att förvandla Bali till en tillflyktsort för västerlänningar, varav merparten förblev ovetande om öns blodiga nutidshistoria.

”Massgravar avslöjar den verkliga bilden av Bali”, skriver statsvetaren Degung Santikarma i antologin Beginning to Remember: The Past in the Indonesian Present.

Tystnaden om händelserna kring och under 1965 och 1966 har på alla sätt tjänat Indonesien väl: ekonomiskt, militärt och politiskt. För förföljelsens offer och närstående har endast stängda dörrar och utfrysning väntat. Och på 65-årsdagen av Suhartos påbörjade språng till den absoluta makten är det indonesiska samhällssamtalet omgärdat av hysch-hysch och obekväm tystnad.

Överlevande makthavare från diktaturepoken

Landets pågående ockupation av Västpapua (initierad av Sukarno under 1950-talet) och folkmord av timoreser under Suhartos dito av Östtimor (1975–1999) är kvitton på att våldskapital förblir hårdvaluta i Indonesien.

Andra och än mer talande bevis på att blod och synder går att torka bort är de politiska potentaterna och överlevarna Prabowo Subianto och Wiranto.

Prabowo Subianto är landets nuvarande försvarsminister under president Joko Widodo och har sedan 2018 haft fullt upp med att kväsa utbrett missnöje och väpnade uppror i Västpapua. Prabowo Subianto – vars var ekonom och tjänstgjorde som finansminister i Suhartos regim – har även haft siktet inställt på presidentposten.

Även Wiranto har tjänstgjort som försvarsminister och högste befälhavare (1998 och 1999) samtidigt som indonesiska trupper och pro-indonesiska timoresiska miliser begick folkmord på Östtimor. Även han har ställt upp i presidentval och har haft ett finger med i spelet i den upptrappade konflikten i Västpapua i egenskap av säkerhetsminister mellan 2016 och 2019.

Auktoritära tendenser

Landets nuvarande starke man, president Widodo, uppvisar även han auktoritära tendenser, enligt en växande skara kritiker. En forskare med mångårig erfarenhet i Indonesien och Västpapua – och som inte vill bli citerad – vittnar om en groende tilltro till militära lösningar på vad som anses vara ”hot mot den nationella säkerheten”:

– Nationalismen har alltid varit cementerad i Indonesien, säger hen till Tidningen Global. Men nu är den en politisk vinstbiljett, precis som för 65 år sedan.

Under rådande covid-19-pandemi har Widodos auktoritära böjelser blottats inför öppen ridå, skriver den välaktade tidskriften Tempo i en ledare (28/4). I våras greps en forskare av specialstyrkor, anklagad för att sprida osanningar och hat samtidigt som regeringen fick kritik för pandemins snabba spridning i landet.

Främste ansvarige för såväl säkerhetspolisens agerande som för icke-respekterade rättigheter såsom det fria ordet och informationsfrihet är – summerar Tempo – till syvende och sist president Joko Widodo:

”De mörka dagarna under [Suhartos] ’nya ordning’, med sina människorättsövergrepp, får inte upprepas.”