Salomonöarnas utrikesminister Jeremiah Manele och Kinas utrikesminister Wang Yi vid en ceremoni för att uppmärksamma etableringen av diplomatiska relationer länderna emellan i Peking för ett år sedan. Foto: AP Photo/Mark Schiefelbein
Reportage

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Salomonöarnas kinesiska kärleksrelation

Oceanien är i förändring. Stillahavsnationer byter ut gamla allierade mot nya, enskilda provinser och regioner vill bli självständiga stater och den snabbaste länken till omvärlden är inte längre alltid gamla kolonialmakter i väst. Kina flyttar fram sina positioner och särskilt komplex ser framtiden ut att bli på Salomonöarna.

Av Klas Lundström

SALOMONÖARNA Det var i Oceanien som Kinas geopolitiska världsomsegling gick av stapeln. En seglats som senare fortsatt till den afrikanska kontinenten och Arktis via krigssniffande territorialanspråk i Sydkinesiska sjön.

Relationen mellan Salomonöarna och Kina tog rejäl fart efter sekelskiftet och en resa runt i den salomonska arkipelagen vittnade om kinesiska timmerstationer, markjägare och ett cementerat handelsnätverk tack vare kinesiska migranter bosatta i huvudstaden Honiaras ”Chinatown”.

Andra världskriget förvandlade huvudön Guadalcanal till slagfält mellan amerikaner och japaner. Japan drevs därifrån, amerikaner lämnade efter sig ett flygfält och en malariahemsökt hamnstad i Honiara och hälsade till Australien att hålla ett öga på ett örike som blev självständigt 1978 men alltjämt tillhör det brittiska samväldet.

Först Taiwan, sedan Kina

Liksom andra Stillahavsnationer – som Marshallöarna, Nauru, Palau och Tuvalu – erkände Salomonöarna 1983 Taiwan. Något som försåg den geografiskt och ekonomiskt isolerade önationen med välkomna dollar, vilket erbjöd ett avstamp från en ekonomisk struktur som främst byggde på bistånd och missionsallmosor.

Salomonöarnas ekonomi har alltid varit utsatt och sårbar för externa faktorer – såsom klimatförändringar och fallande fiske- och timmerpriser – samtidigt som enda länken till omvärlden var en veckoavgång till australiska Brisbane. Därför föll Kinas intensiva flirtande med Oceanien under 1990-talet i god jord hos salomonska politiker.

Fullfjädrade relationer med den växande stormakten blev till slut så lockande för regeringen ledd av premiärminister Mansseh Sogvare som nytillträdd på posten förra året tog tillbaka sitt erkännande av Taiwan till förmån för Kina. Så desperat efter kinesiskt samarbete var regeringen att ett statligt kinesiskt bolag tilläts lägga beslag på – officiellt ”hyra” – en hel ö.

Eftergifter utan synligt slut

Ön ifråga – Tulagi i Salomonöarnas östra hörn – ska rensas på palmer och lokala fiskesamhällen för att bereda plats åt en fiskehamn, flygplats och ledningscentral, avslöjade tidningen New York Times.

Uppgifterna vädrade genast farhågor om ett militärt brohuvud långt fjärran Kinas egna suveräna gränser och utöver utleasade öar och ökade timmerproduktioner på bekostnad av bräckliga ekosystem har Salomonöarna även lånat stora summor från Kina.

Den 3 september flög ett Solomon Airlinesplan 104 passagerare från Kina till Honiara i vad som regeringen kallade en ”repatrieringsresa” för lokalbor strandsatta i karantän i Kina till följd av covid-19-pandemin. Radio New Zealand avslöjade emellertid snart att endast 21 av passagerarna var salomonier, resten kineser knutna till landets stundande ambassad i Honiara.

”Kina framför lokalbefolkningens hälsa”

Att den salomonska regeringen tillät planet med 82 kinesiska diplomater att äntra Salomonöarna trots rådande pandemi och i ett skede då önationens hittills varit förskonade från ett enda covid-19-fall blev en eftergift till Kina för mycket.

För Daniel Suidani, ledare för provinsregeringen på ön Malaita, ser den salomonska regeringens agerande som ett tveklöst bevis på att kinesiska relationer står högre i prioritet än salomoniers hälsa.

– Den här administrationen har blivit så undfallande och skuldsatt till Kina att den inte längre finner det nödvändigt att skydda sina medborgares hälsa. Det är hög tid för Malaitas invånare att fråga sig om de vill vara en del av ett land vars ledarskikt blir alltmer diktatoriskt, säger Suidani till CNN.

Malaita har därefter snabbt blivit en osäker plats för Salomonöarnas kinesiska minoritet. I provinshuvudstaden Auki rasade protester mot såväl den kinesiska folkminoriteten som mot Kinas ökade inflytande över önationen. Kinesiska butiksägare angreps och tvingades stänga av rädsla för våld och plundring, såsom blev fallet efter att Snyder Rini tillträdde som premiärminister 2006, en kandidat som många anklagade för att ”gå Kinas ärenden”.

”Självständighetsanspråk utan bärkraft”

Processen inför – och tanken på – ett eventuellt självständigt Malaita är inledd, lokala organisationer driver separatistfrågan samtidigt och politiker märker att lokalpatriotism och Kinafientlighet är vinnande kortsiktiga kort att spela. En självständighetsomröstning väntas hållas ”inom kort”, meddelar också Daniel Suidani.

Ett självständigt Malaita skulle å andra sidan ha svårt att klara sig, menar Clive Moore, professor emeritus vid University of Queensland, i en intervju med The Guardian:

– Malaitas stora problem är bristen på modern ekonomisk utveckling. Merparten av ekonomin är subsistensjordbruk, säger han.

Malaita har – liksom andra delar av Salomonöarna – fått se ekonomisk utveckling stryka på foten för väpnade konflikter (1998, 2003 och 2006) samtidigt som landets viktigaste näringar – fiske, timmer och i viss mån även turism – främst dirigeras av utländska aktörer.

Centralregeringen i Honiara har en svårbalanserad politisk vandring framför sig, oavsett hur Malaitas öde än ser ut. Arbetstillfällen utlovas i samband med inflödet av kinesiskt kapital, något som emellertid motsägs av kritiker som pekar på de tekniskt avancerade jobb som merparten av projekten som gått av stapeln runtom i Salomonöarna kräver.

Svår balansgång i tider av separatism

Stilla havet år 2020 är allt annat än en slumrande geopolitisk ocean. Franska territoriet Nya Kaledonien väntas hålla sin andra självständighetsomröstning i oktober senare år, i Västpapua på västra halvan av Nya Guinea bedriver väpnade separatister sedan 1963 ett krig mot den indonesiska ockupationsmakten och i Papua Nya Guineas östra ände röstade den mineralrika provinsen Bougainville 2019 för självständighet. En folklig vilja som centralmakten i Port Moresby inte lär gå till mötes.

Efter Bougainville tar Salomonöarna vid. Både när det gäller geografiskt och regionens väckta separatism. Allt inför Kinas vakande ögon. Förutom Australien är varken EU och USA på plats i form av någon ambassad. Salomonöarna förblir således isolerade i sin jakt efter en plats i en föränderlig värld präglad av klimatförändringar, skiftande maktpositioner och separatism. Och enligt egen utsago nödgade att fatta den hand som säger sig vara villig att hjälpa den på fötter.

”Dominans och okunskap”

Men en bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och bilden av Tang Songgens – Kinas ambassadör i Stillahavsnationen Kiribati – promenad över trettio liggande lokalbors ryggar har i snabbfotade virala tider fungerat som en illustration över Pekings position i Oceanien.

”För somliga, särskilt amerikaner och australier som hjälpte till att sprida bilden viralt, var bilden en symbol för Pekings dominanta, koloniala approach. För andra, däribland Kiribatis befolkning, var kritiken ett tecken på okunskap. Ambassadören deltog helt enkelt i en lokal välkomstceremoni, typisk för bröllop”, skriver New York Times asienkorrespondent Damien Cave.

Olämpligt eller inte av Kinas ambassadör att delta i promenaden över de liggande ryggarna och opassande eller inte av västmakter att sprida vidare okunskap om seder och traditioner så är debatten ändå ett tecken på att Stilla havet är en region med geopolitisk tyngd:

”Kina och USA utkämpar ett inflytelsekrig om en enorm region”, rapporterar Damien Cave.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Stäng X

Du har kommit till Tidningen Global´s arkiv med äldre artiklar.

Besök tidningenglobal.se för att läsa aktuella nyheter från hela världen.