Av Daniela Portocarrero

Det må vara färgat av mycket tragik, men jag är ändå tacksam över första halvåret av 2020 och de utmaningar världen tvingats att konfrontera. Black lives matter-rörelsen har vuxit till den mäktigaste medborgarrättsrörelsen sedan 1960-talet, bara det fyller en drömmares själ med hopp om förändring. Drömmarnas land, USA, vars populärkultur har präglat världen de senaste decennierna, möts nu av ett underliggande motstånd som har potentialen att förändra landets samhälle.

319 miljoner människor. Det är så många som ska komma överens under en president i USA. Sveriges cirka 10 miljoner, och politiska åsikter som skiljer sig bland oss alla, framstår som ett drömscenario i jämförelse, det är klart att vi lyckas ha ett mer jämställt samhälle. Vi, som under samtiden har imponerats och påverkats både medvetet och omedvetet av framgångarnas land, tittar nu på USA med förundrade ögon – vad sker i landet egentligen?

Jag minns när jag reste genom USA under 2017 – hela resan skulle kunna skildras genom landets tunnelbanor. Jag anlände till Chicago mitt i natten och tog tunnelbanan in till min vän som bodde i centrum. Jag delade denna resa med Chicagos alla hemlösa, vagnen var fullproppad med själar som hade sina ägodelar på de kundvagnar man hittar vid mataffären. Dagen efter mötte jag en man vid tunnelbanans utgång som hade en stor tumör mitt i ansiktet, något som man skulle förvänta sig på gatan i Indien, inte i USA. När jag senare under resan hamnade i New York, möttes jag av skyskrapor från en annan värld, svarta, glittrande Trump Tower med blodsdiamanter i ingångarna, och gator där hemlösa blickade ut över långa ben som tillhörde stadens glamorösa modeller. Under tunnelbaneresan tillbaka till flygplatsen åkte vi igenom ”svarta” områden, det fanns inte ett enda blont hårstrå på vagnen. Dimensionerna i detta land var så absurda att de individualistiska värderingar som drivit USA:s jakt på överflöd framstod som totalt misslyckade.

Så nu är vi alltså mitt i den starkaste medborgarrättsrörelsen sedan 1960-talets reformer, det inspirerande startskottet Rosa Parks och hennes världskända civilkurage har under åren följts upp av andra eldsjälar i USA som pushat för förändring. 2020 års medborgarrättsrörelse har lett till att flera reformer etablerats i de många delstater som påverkats av det civila upproret. Landets president har också, under ett tal i Rosenträdgården den 16 juni, bekräftat att USA ska reformera sina poliskårer. Dock genomsyras talet av en patriotisk ton av oförståelig stolthet över landet. Uttalandet följde hans signering av blygsamma reformer, menade att hindra övervåld från polisen, genom bland annat databaser för övervakning.

Mer lokala reformer var exempelvis att polisen den 5 juni i Minneapolis förbjöds att använda strypgrepp, en reform som dock kom oerhört mycket för sent. Exemplet har följts av bland annat delstaten New York. Att de poliser som var med när Floyd blev mördad har blivit åtalade är också en framgång i sig. Minneapolis har dessutom implementerat en policy som kräver att poliser ska hindra sina kolleger från att använda olämpligt våld i sitt arbete, något som polischefen i Dallas också infört. Andra reformer hittas i Los Angeles, där man har börjat att förändra polisens faktiska uppgifter. De har introducerat ett koncept där man skickar ett krislag till icke-våldsamma händelser.

Jag hoppas att Black lives matter får oss alla att tänka om och se arbetet som är kvar att göra när det gäller vit-makt-rörelsen och dess infiltrering av de system vi är vana vid. Man kan tänka på medkänsla som en cirkel som växer med medvetenhet. Först har vi medkänsla för dem som är närmast oss, sedan växer den till att så småningom inkludera alla jordens medborgare. Till slut är naturen och djuren del av denna medkänsla också. Men hur ska vi kunna skapa plats för miljön om vi inte ens har lärt oss att värdera varandra lika?