Två större händelser under årets första månader tvingar, kanske, äntligen fram helt nya tag när det
gäller Palestinafrågan. Det menar Per Gahrton efter att ha lyssnat på ett föredrag med den israeliska historikern Ilan Pappé i Köpenhamn nyligen.

Av Per Gahrton

Den ena är Trumps ”fredsplan”, som enligt praktiskt taget alla bedömare utanför Vita Huset i all väsentlighet utgör en fredsplans motsats. Ändå är det viktigt och ”spelförändrande” att USA nu officiellt och formellt överger folkrätt och FN-resolutioner och erkänner större delen av Israels krigserövringar. Istället ställer sig USA helhjärtat bakom premiärminister Benjamin Netanyahus extremsionistiska modell. Därmed borde de sista illusionerna om en tvåstatslösning vara krossade.

Den andra händelsen är det israeliska valet (det tredje på mindre än ett år) vars bestående resultat kanske inte är kohandeln mellan Netanyahu och Gantz  utan de så kallade israeliska arabernas valframgång och, inte minst, deras beslut att officiellt stödja Netanyahus utmanare, Benny Gantz, som premiärminister. Det betyder att den arabisk-palestinska femtedelen av Israels medborgare, med lång egen erfarenhet av att leva i samma stat som Israels judar, för första gången agerar samlat, realpolitiskt och därför kanske kan spela en roll i det israeliska maktspelet.

En av de första Palestinavänner i världen att ifrågasätta förställningen om en tvåstatslösning är den israeliske antisionistiske historikern Ilan Pappé. Han upprepade denna uppfattning vid en föreläsning i Köpenhamn för en tid sedan inför 200 Palestina-aktivister. Det har visserligen aldrig varit frågan om en palestinsk stat på mer än en bråkdel av Palestinas ursprungliga territorium. Och den staten har aldrig skisserats som suverän i normal mening, utan alltid som en mer eller mindre Israel-underställd ”autonom” enklav. Men för de flesta utanför Israel, också i arabvärlden, har det varit underförstått att det så kallade självstyret efterhand skulle utvecklas till en suverän palestinsk stat.

Därför var det klargörande när Ilan Pappé, utan förskönande omskrivning, betecknade de ockuperade palestinska områdena som ”världens största fängelse”. I Västbankens fall tillkommer att den Palestinska myndigheten (PA) har ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete med Israel, samtidigt som dess befogenheter stadigt inskränks, bland annat genom den oavbrutet pågående judiskisraeliska etableringen av nya bosättningar.

Dödsdomen mot tvåstatsmodellen är solklar och övertygande. Men vad är alternativet? Jag frågade Pappé: ”Var det fel av den svenska rödgröna regeringen att erkänna den palestinska staten?” Pappé slirade lite på svaret, han uttryckte inget jubel, hyllade inte den rödgröna regeringens beslut, men kritiserade det inte heller. Han antydde att det kanske trots allt kan fylla ett gott syfte att stater genom formellt erkännande uttrycker sympati för palestiniernas folkrättsliga rättigheter. Ja, kanske. Trots allt är det kanske bättre att erkänna en illusorisk palestinsk stat än att inte göra det.

Men det seriösa alternativet bör rimligen vara den modell som Fatah och PLO förespråkade fram till 1980-talet. Då utmålades modellen av kritiker som en folkmordsstrategi eftersom där inte fanns plats för en specifikt judisk stat. Palestinierna pressades att ställa sig bakom FN-dogmen om en tvåstatslösning. Efterhand har praktiskt taget hela den palestinska befrielserörelsen och de flesta arabstater följt efter. Till och med de militantaste palestinierna, Hamas, Islamiska Jihad, har öppet eller dolt accepterat tvåstatsmodellen.

Likafullt förklarade Pappé i Köpenhamn att han är medlem i en ”kampanj för enstatslösning”. Så har alla andra koloniala konflikter lösts. Det mest slående exemplet är Sydafrika.

Hur anser då Pappé att enstatslösning ska genomföras? Genom en ny intifada eller kanske till och med väpnad frihetskamp modell Algeriet eller Vietnam? Det är inget Pappé föreslår. Han menar att en effektiv bojkott mot Israel Boycott, enligt modell från BDS-kampanjen (Boycot, Divestment, Sanctions), skulle kunna påverka både världsopinionen och en del av israelerna till att inse att nuvarande process utgör en återvändsgränd.

Det måste helt enkelt bli da capo på Syd-
afrika. Men det förutsätter att den faktor som till slut fick världen att vända sig mot vit-rasismen blir synlig – det vill säga apartheid. Att det redan råder apartheid i Israel/Palestina har sedan årtionden flera observatörer hävdat. Men detta tycks inte synas för världens regeringar och FN. Palestinierna har ju en egen regering! En regering som mängder med stater, däribland Sverige, har erkänt. Då kan det väl inte vara apartheid som i Sydafrika före 1990?

Men om Palestinska myndigheten avvecklades, om hela ansvaret för administrationen för ockupationens vardag överläts åt israelerna – nog skulle apartheidens bistra verklighet då synas?

Frågan är om palestiniernas president Mahmoud Abbas eller hans efterträdare i PLO/PA är beredda att ta de påfrestande steg som skulle krävas för att Israels apartheid skulle bli tillräckligt synlig för att mobilisera den demokratiska världen. Men i början av maj kommer uppgifter om att Netayahu kanske gör jobbet, genom att, med USA-stöd, formellt annektera stora delar av Västbanken.

Det lär inte handla om steg mot en demokratisk stat där de annekterade palestinierna får medborgerliga rättigheter, utan tvärtom ett synliggörande av apartheiden – så synligt att EU:s utrikesansvarige hotat EU-sanktioner mot Israel.

Det är nästan så att en gammal Palestinavän hoppas att Netanjahu/Trump förverkligar sina illvilliga planer. Det skulle äntligen kunna väcka världen till insikt om verkligheten – att Israel är en fullfjädrad apartheidstat.

Per Gahrton
Ordförande i Palestina-grupperna 2004–2011.
Författare till bland annat ”Kampen om Palestina” (1970) och ”Palestinas frihetskamp” (2008)