Som att välja mellan pest och kolera. Det är så många libyer ser på valet mellan den internationellt erkända regeringen och premiärministern Fayez al-Sarraj å ena sidan och krigsherren Khalifa Haftar å andra sidan. Med ett växande antal utländska aktörer i landet är risken för att konflikten ska utvecklas till en omfattande regional kris överhängande.

Av Bella Frank

KONFLIKT/LIBYEN På Berlinkonferensen i januari i år fanns de båda på plats – utan att mötas – Libyens premiärminister Fayez al-Sarraj och krigsherren Khalifa Haftar som i grova drag kontrollerar västra respektive östra delen av landet. Några veckor senare meddelade FN:s särskilda sändebud Ghassan Salame – som nu har avgått av hälsoskäl – att de båda stridande sidorna var beredda att försöka få tillstånd ett längre eldupphör. Det blev aldrig mer än korta uppehåll.

Haftars försök att inta huvudstaden Tripoli har fortsatt under våren, men i mitten av april tvingades hans styrkor retirera från flera städer. Miliser som stödjer den svaga men internationellt erkända regeringen, Government of national accord (GNA), i Tripoli kunde med en hjälpande hand från Turkiet återta sju städer i västra Libyen och verkade ta tillbaka initiativet.

Trots detta dröjde det bara två veckor innan Khalifa Haftar förklarade i en tv-sändning att han ”accepterat folkets vilja och dess mandat” att leda det splittrade landet. GNA var snabba med att avfärda Haftars uttalande som ”ännu ett kuppförsök”.

Haftar har vid upprepade tillfällen uppmanat regeringen eller folkvalda församlingar att upplösas. I en annan tv-sändning 2014 manade Haftar den dåvarande generalförsamlingen (GNC) att låta upplösa sig. Hans uttalande sågs som ett misslyckat kuppförsök som lite nedsättande fick epitetet Valentinkuppen eftersom Haftars utspel sammanföll med alla hjärtans dag.

Det var många som inte tog Haftar seriöst vid den tidpunkten. Under många år var han och Libyens tidigare diktator Muammar Gaddafi vapenbröder – Haftar deltog i den kupp 1969 som förde Gaddafi till makten. Haftar föll i onåd på 1980-talet under Tchadkriget och tog då ställning mot Gadaffi. Han figurerade länge bland oppositionen från sin exil i USA, och när Gaddafi störtades 2011 försökte han nå maktpositioner i hemlandet utan framgång.

Då, efter Gaddafis fall, fanns hopp. Ett valdeltagande i valet 2012 på 62 procent var imponerande för ett land som inte haft några fria val på 50 år, och valet hyllades av FN:s sändebud Ian Martin som kallade det en ”enastående prestation”. Den libyske författaren Hisham Matar skriver i den Pulitzerprisade boken The Return om känslan av ett land som balanserade på en knivsegg, som hyste stora möjligheter men också risker:

”Vi visste det inte då, men detta var ett dyrbart fönster då rättvisa, demokrati och rättssäkerhet fanns inom räckhåll. Inom kort, i avsaknaden av en stark armé och polis, skulle beväpnade grupper styra vardagen, vars enda mål var att stärka sin makt. Politiska grupperingar skulle gräva ner sig i skyttegravar och mitt bland detta käbbel skulle utländska miliser och regeringar våldsamt ta sig in.”

Urholkad armé

Libyens armé var 2011 inte starkare än någon av de många miliserna i landet. Eftersom Gaddafi kommit till makten genom en militärkupp var han skräckslagen för att han skulle gå samma öde till mötes och urholkade därför armén till fördel för styrkor som leddes av hans söner.

Efter att Gaddafi störtats gavs miliserna i landet dessutom enorm makt genom ett katastrofalt beslut att avlöna dem via landets centralbank, pengar som stärkte miliserna, skänkte dem legitimitet och fungerade som rekrytering av långt fler unga män. ”Det var ett ödesdigert misstag, som man kan hävda var det mest förödande beslutet taget av libyer efter Gaddafis fall”, skriver Frederic Wehrey i boken The Burning shores. 

Haftar försvann från offentligheten under en tid efter Valentinkuppen 2014 bara för att några månader senare dyka upp med offensiven Karama, eller ”värdighet”. Haftar beskrev sin offensiv som ett sätt att bekämpa extremister och islamister, en effektiv strategi för att få vänner som såväl Frankrike som Förenade arabemiraten, Egypten och Saudiarabien att stötta honom.

Men i hans egna samling av miliser, tidigare militärer och legosoldater, som går under namnet Libyan national army (LNA) ingår även salafister, och han stöttas av madkhalister, salafister som ser det som kätteri att ifrågasätta den politiska ledningen. Dessutom menar han att Libyen inte är redo för demokrati.

– Med tiden stod det klart att det inte bara handlade om att agera mot terrorism eller extremism. Libyer som först hade stött operationen för att sedan kritisera den utsattes för attacker i Benghazi, säger den libysk-brittiska journalisten Nadine Dahan i podden Arab tyrant manual i ett program om Libyens framtid som sändes i april förra året.

Lanserade sin offensiv

Då, för ett drygt år sedan hystes hopp att det splittrade landet var på väg mot att mötas i en nationell konferens, under medling av FN. FN:s generalsekreterare António Guterres var på plats i Tripoli veckan innan konferensen var planerad att äga rum. Haftar, som redan kontrollerade de östra delarna av Libyen, inklusive oljefält och terminaler, valde just den tidpunkten för att initiera en ny offensiv, denna gång för att inta Tripoli i västra Libyen.

Den 4 april gick han och hans LNA till attack mot Tripoli i hopp om att flera miliser i staden snabbt skulle välja att stötta honom, och att huvudstaden skulle kunna intas relativt smärtfritt. Så blev inte fallet, de flesta miliserna där valde att fortsätta stötta den internationellt erkända regeringen.

– Det faktum att han valde att lansera sin offensiv då säger mycket om hans fräckhet, säger journalisten och Libyenkännaren Mary Fitzgerald i podden Global dispatch, som i slutet av förra året påtalade det faktum att konflikten i Libyen riskerar att bli en av de värsta internationella kriserna under 2020.

 Trots uppbackning av beväpnade drönare från UAE gick offensiven i stå, men sköt däremot den FN-ledda fredsprocessen i sank. Under året har stridigheterna intensifierats med allt större inblandning från länder i regionen liksom Frankrike och Ryssland på Haftars sida. I och med Turkiets allt aktivare roll på regeringssidan, har UAE och Egypten också än större intresse att kontrollera konflikten genom att stärka Haftar:

– Sedan Turkiet blandade sig i har det blivit en större fråga för dem, det har antagit existentiella drag av regional kris, säger Tarek Magerisi från European Council on foreign relations i podden Arab digest som också menar att det för den omvärld som inte har egenintressen i Libyen är det dags att agera för att förhindra att landet inte följer i Syriens fotspår.