Gripandet i helgen av en man som eftersökts i 26 år, anklagad för att ha finansierat folkmordet i Rwanda, gläder överlevande. Men gripandet väcker också frågor hur det var möjligt för den nu 84-årige Félicien Kabuga att hålla sig undan rättvisan så länge.

Av Bella Frank

FRANKRIKE-RWANDA ”Gripandet av Félicien Kabuga i dag är en påminnelse om att ansvariga för folkmord kan ställas inför rätta även om det gått 26 år sedan deras brott begicks”, sade Serge Brammertz, åklagare vid Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (MICT) efter gripandet i lördags. MICT tog över de kvarstående fallen efter att den internationella tribunalen för Rwanda stängdes 2015, och det är i Haag som hans fall ska prövas.

Kabuga greps av fransk polis i helgen i Asnieres-Sur-Seine i norra Paris efter att ha varit efterlyst i årtionden. Hans roll i folkmordet var avgörande: Han anklagas för att ha finansierat bland annat extremnationalistiska hutumiliser som utförde massakrer på tutsiminoriteten. Han finansierade också radiostationen RTLM från vilken uppvigling till folkmordet sändes en tid innan det bröt ut. Hans pengar gick dessutom både till träning av miliser och för att köpa in machetes.

800 000 uppskattas ha dödats i folkmordet. Den 6 april 1994 dödades Rwandas president Juvenal Habyarimana när flygplanet i vilket han färdades sköts ner. Det blev startskottet för en ursinnig slakt av landets minoritet, men folkmordets förberedelser hade pågått länge.
– RTLM hade sänt från 1992 eller 1993 och uppviglat människor att döda tutsierna, de kallade oss kackerlackor.
– Men nerskjutningen av planet var då dödandet blev allvarligare, berättar överlevaren Theodora Umurorwa i BBC:s Newshour.

Theodora Umurorwa och hennes familj hade tagit sig till en skola i huvudstaden Kigali för att söka skydd av FN-styrkor från Belgien, sammanlagt befann sig omkring 2 000 tutsier där. Men de belgiska trupperna fick order att lämna skolan efter att tio belgiska soldater dödats och tutsierna lämnades skyddslösa.
– Och det var slutet för oss, säger hon.

Hon var då mamma till tre barn under fyra år. Två av dem dödades, liksom hennes man. Hennes treåriga son och hon klarade sig och bor nu i Storbritannien, men ärren finns kvar. Bokstavligt och bildligt.
– Min son som överlevde var tre år, han kommer att fylla 30 år i december, så du kan förstå vad 26 år betyder för oss, det är en lång tid. Men ändå känns minnena som om det hände igår.

Hon undrar också hur det har varit möjligt för Kabuga att gömma sig under så lång tid, och vill att de som skyddat honom under alla år ställs till svars.
– Det är ett folkmord vi talar om, ett brott mot mänskligheten.