I juni slöt USA och Mexiko ett avtal som tillfälligt häller olja på den politiska tsunami som migrationspolitiken kommit att bli inte bara i Donald Trumps USA, utan minst lika mycket – om inte mer – i kaosets Centralamerika. Mexiko har mot hot om höjda handelstullar gått sin mäktiga granne i norr till mötes och utlovat hårdare tag mot passerande migranter på väg norrut och har lovat att sätta nationalgardet att patrullera den vidspända mexikansk-amerikanska gränsen. En gräns som fortsätter att skörda offer – däribland ett uppmärksammat drunkningsfall där en 23 månader gammal flicka dog invirad i sin döde fars t-shirt.

På hemmaplan jobbar president Trump vidare med en ny lag som bland annat ska göra det enklare att juridiskt möjligt att förvara och deportera centralamerikanska minderåriga. Från näringslivet hörs emellertid inte främst kritik mot de humana frågetecknen i både det förestående lagförslaget och tragiska av barn som dött i förvar långt ifrån sina föräldrar: istället är det de upprättade handelstullarna mot Kina som bekymrar särskilt USA:s republikanskt lojala jordbruksindustri.

Tullpolitiken har redan slagit hårt mot jordbruket vars välgödda lobby därför arbetat intensivt i det tysta för att mejsla fram ett migrationsavtal med Mexiko som så långt det är möjligt undviker handelshinder med den viktiga partnern söder om Rio Grande.

Politiska beslut i Vita huset i Washington DC påverkar hela världen, sägs det. Sant är att USA:s inrikespolitik under lång tid även varit inofficiell dito i Centralamerika, världens mest ojämlika region.

Blodigt förflutet …

Under kalla krigets senare hälft – under 1970, -80 och 90-talen – rasade inbördeskrigen i Centralamerika. Revolutioner triumferade i Nicaragua och var snubblande nära på andra håll om det inte vore för USA-stödda diktaturers brutala förföljelse av oppositionella.

Dessa årtionden sammanfattas ofta som ”den centralamerikanska krisen” och lämnade hundratusentals döda, tvingade miljontals på flykt och planterade permanent hunger i en hel världsdel.

– 1980-talets destabilisering, vilken var en stor del av USA:s kalla kriget-strategi, var oerhört viktig i skapandet av de politiska och ekonomiska omständigheter som existerar i [Centralamerika] i dag, säger Christy Thornton, sociolog vid John Hopkins University med fokus på Latinamerika, till The Guardian.

… blodig nutid

År 2019 – 40 år efter den folkliga revolutionen i Nicaragua, 30 år sedan Berlinmurens fall och tio år sedan den USA-stödda statskuppen i Honduras – börjar Centralamerika återigen att falla samman framför omvärldens ögon.

De otaliga centralamerikanska lycksökare som nu ska sopas undan av mexikanska myndigheter längs med vägen istället för att behandlas med respekt och få sina asylskäl prövade enligt internationella konventioner är inte bara offer för upptrappat politiskt våld (Guatemala, Honduras och Nicaragua), de är även chanslösa civila som flyr undan fallerade staters (El Salvador och Honduras) walk-over till den organiserade brottsligheten och deras företrädares växande politiska aspirationer.
”Regionen förblir hemsökt av korruption, droghandel och gängrelaterat våld trots tuffa polisiära och juridiska reformer”, skriver Rocio Cara Labrador och Danielle Renwick i ett initierat reportage för Council on Foreign Relations.

Svaga stater, mäktiga kriminella

Nicaragua har på sistone rönt stor massmedial uppmärksamhet från den centralamerikanska kontinenten. Landets alltmer isolerade ledare Daniel Ortega klamrar sig fast vid makten samtidigt som stora delar av hans egen sandiniströrelse vänder honom ryggen. Människor fängslas och dör i kölvattnet av protester, arresteringar och okontrollerade milisers framfart.
Läget har skapat en perfekt storm för den organiserade brottsligheten att flytta fram sina positioner i ett läge då studenter kräver en hållbar framtid för sig själva och sitt samhälle.

Honduras och El Salvador har redan fallit ner i den organiserade brottslighetens brunn och har svårt att komma upp. Enligt USA:s utrikesdepartement är grannländerna rentav livsfarliga länder att leva i – med 59 respektive 81,2 mord per 100 000 invånare. Siffrorna utropar de centralamerikanska staterna till världens mest våldsamma – och helt i händerna på organiserad brottslighet, enligt den honduranska dagstidningen La Prensas kartläggning.

Utpressningens offer

Utpressning har blivit en av de snabbast växande industrierna i El Salvador och Honduras med uppskattningsvis fyra respektive två miljarder årligen i utpressningssummor som rent krasst blir vita, tvättade pengar via drabbade småskaliga näringar och privatpersoners konton. De enklaste offren är socio­ekonomiskt svaga samhällsgrupper bosatta på landsbygden, inte sällan ursprungsbefolkningar; grupper som tidigare förföljdes av brutala regeringar och som nu hemsöks av den nya tidens inofficiella makthavare.
Den organiserade brottslighetens framflyttade positionering och fokus på utpressning av lokala invånare och offentliga näringar är i slutändan ett kvitto på att decennierna mellan den första centralamerikanska krisen och dagens pågående valfritt bortkastade, menar Rocio Cara Labrador och Danielle Renwick i sitt reportage för Council on Foreign Relations:

”Svaga och underfinansierade institutioner kombinerat med korruption har underminerat försöken med att tackla gängvåld och utpressning.”
Reporterteamet visar även att El Salvadors, Guatemalas och Honduras skatteintäkters procent av ländernas respektive BNP hör till de lägsta i Latinamerika, omständigheter som fungerat som grogrund för fortsatt ojämlikhet och åtstramade offentliga sektorer.

Omvärldens ansvar

Den amerikanska tankesmedjan Wilson Centers sammanställning av ovan nämnda länders brottsutredningar landar visar att nio av tio brott aldrig klaras upp, statistik som knappast ger centralamerikanska regeringar skäl att slå sig själva för bröstet.
Detsamma gäller USA, menar Wilson Center. Primärt politiskt fokus i Centralamerika – och i förlängningen Latinamerika i stort – har i många decennier stannat vid bekämpning av narkotikaproduktion och smuggling. Svulstiga militära biståndspaket till bland annat Colombia, Honduras och Mexiko har haft förödande politiska och sociala konsekvenser.

Kritiker till USA:s cementerade politik i Centralamerika menar att ”jätten i norr” i praktiken blåst upp tsunamin som spolar upp människor på sin egen tröskel, medan analytiker på den politiska högerkanten fortsätter att mena att den rakaste och bästa vägen framåt för det fattiga och våldsdrabbade Centralamerika är via marknadssatsningar, avregleringar och goda relationer till Washington.
– Ända sedan kalla krigets början har USA haft en avgörande roll för det utbredda statsvåldets evolution, säger Cynthia Arnson, chef för Wilson Centers Latinamerikaprogram, till The Guardian.

Svartvitt narrativ

Trots sin komplexa struktur förblir det centralamerikanska narrativet fastsurrat vid en svartvit världsanalys (vilket också kan sägas om Latinamerika i stort). Politiska kriser som härjar i vissa länder (Nicaragua och Venezuela) ges stort medialt utrymme samtidigt som dokumenterade demokratiska underskott och statsinitierade våldsspiraler på andra håll (Honduras, vars farsartade presidentval 2017 knappt nämndes i västerländsk press, och Paraguay) sällan anses bevakningsvärdiga.

Det snedvridna narrativet är ett problem, menar den nederländska biståndsorganisationen Hivos som sedan 1968 arbetat med demokrati- och utvecklingsfrågor inte bara i Latinamerika utan även i Afrika och Asien. Och framför allt bidrar det knappast till att den flyktingkris som alla – flyktingar, de centralamerikanska staterna och USA – säger sig vilja lösa.
”Människorättsorganisationer, alternativa medier och sociala rörelser ger allt, och riskerar sina liv, för att försäkra regionens framtid”, skriver Hivos i en debattartikel. ”Nu är det alla andras tur att bidra.”

Källor: Amnesty International, CFR, Foreign Affairs, Hivos, The Guardian, La Prensa, Law Fare, New York Times, US State Department, Wilson Center