Efter att i flera år skrutit om ”århundradets avtal” presenterade Donald Trump i tisdags sin så kallade fredsplan för Israel och Palestina.

Planen ger grönt kort till annektering av ockuperad palestinsk mark, är ett hån mot internationell rätt, och skulle innebära en dödsstöt mot tvåstatslösningen som redan varit nere för räkning i många år.

Av Bella Frank

ANALYS Det var en president inför riksrätt och en premiärminister som väntar på rättegång för bedrägeri och korruption som i tisdags höll presskonferens i östra rummet i Vita huset. Donald Trump och Benjamin Netanyahu kunde båda glädja sig åt en respit från sina respektive inhemska rättsprocesser, liksom sätta sin tillit till att denna plan ska hjälpa dem till förlängda mandat.

Netanyahu är mitt uppe i den tredje valkampanjen på ett år och hoppas få fortsatt förtroende i valet i mars och Trump räknar med än starkare stöd från evangelikanska och proisraeliska väljare inför presidentvalet i november genom sin deal. Netanyahu har aviserat att han kommer att ta första steget i processen att annektera ockuperad mark på söndag.

Ingen palestinsk representant var närvarande på presskonferensen i tisdags. Ingen var inbjuden, och ingen hade sannolikt valt att delta även om möjligheten givits. Varför skänka legitimitet till en plan som går ut på att palestinierna ska ge upp alla sina rättigheter i utbyte mot några geografiskt splittrade bantustans med begränsat självstyre, fortsatt utelämnade till Israels vapenmakt?

Enligt det 80-sidiga dokumentet, Peace to prosperity, som utgör Trumps plan får Israel grönt ljust att annektera både stora och små bosättningar som alla är illegala enligt internationell rätt, liksom Jordandalen, som utgör omkring en fjärdedel av Västbanken och som innebär att kvarvarande palestinska öar skulle vara helt omslutna av israeliskt territorium. Eller som den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem sammanfattar det – planen är som en schweizerost där själva osten ges till israelerna och det enda som ges till palestinierna är hålen. 

Jerusalem, som Trump redan erkänt som Israels huvudstad och också flyttat den amerikanska ambassaden till, ska vara Israels ”odelbara huvudstad”, medan Palestina enligt planen ska upprätta en huvudstad i delar av utkanten av Jerusalem som befinner sig på den andra sidan av den så kallade separationsmuren. Inga palestinska flyktingar ska få återvända.

­Husam Zomlot, Palestinas ambassadör i Storbritannien, sammanfattar Trumps ”deal of the century” som en bluff:

– Det har inget att göra med avtal eller fred heller för den delen. Det var en politisk cirkus, säger han i en intervju med BBC och pekar på att parametrarna för fred sedan länge lagts fast av det internationella samfundet. Trump, menar Zomlot, har med sin plan haft ihjäl tre flugor med en smäll.

– Den första var möjligheten av en förhandlad tvåstatslösning eftersom ingen israelisk premiärminister i framtiden kommer att förhandla fram en verklig fred om Netanyahu just har fått Jerusalem, flyktingar, gränserna, alla bosättningar och Jordandalen, säger han och fortsätter med att den andra dödsstöten var mot den internationella rätten i sig:

– Som etablerades exakt för att förhindra förvärvandet och annekteringen av territorium med våld.

Slutligen, menar Zomlot, har Trump gett grönt ljust till ”fullskalig apartheid på de ockuperade områdena”.

Donald Trump sade under tisdagen att hans erbjudande är den sista chansen för palestinierna att få en egen stat. Förutom det uppenbara hotet mot palestinierna att underkasta sig ockupation och apartheid i evighet pekar det också i en helt annan riktning. Länge har aktivister i både Israel och Palestina pekat på att tvåstatslösningen inte är möjlig och att den enda vägen framåt är en enstatslösning, men de har varit i en liten minoritet. Motståndet är särskilt stort på den israeliska sidan eftersom det skulle hota Israels judiska karaktär.

Samtidigt har motståndet mot en palestinsk stat vuxit bland israelerna, stödet för annektering i olika former låg enligt en undersökning av tidningen Haaretz förra året på 42 procent. Bland palestinierna som sett de så kallade fakta på marken – i form av bosättningar och infrastrukturen kopplad till dem – växa fram i allt snabbare takt sedan 1990-talets Osloavtal ter sig en tvåstatslösning allt mer ogörlig. Trumps plan kan driva på den utvecklingen ytterligare. Genom att tvinga fram en tvåstatslösning som inte är värd namnet kan Trump i förlängningen ha gjort en enstatslösning mer sannolik.

Hugh Lovatt, forskare vid European Council on Foreign Relations Mellanöstern- och Nordafrikaprogram varnar för detta i en kommentar. ”Men trots approprieringen av tvåstatsetiketten erbjuder inte USA israelerna och palestinierna en livskraftig och fredlig framtid i sina egna stater. Istället skulle dess förslag cementera en enstatsverklighet med en icke-tidsbegränsad ockupation och ojämlika rättigheter för palestinierna.”, skriver han och menar att om EU verkligen vill se en tvåstatslösning så har tiden för att erkänna Palestina enligt 1967 års gränser kommit. Lovatt understryker också att: ”EU bör göra det klart, att om det kommer till ett val mellan apartheid och lika rättigheter inom en binationell stat, så kommer det välja det senare.”

Palestinas president Mahmoud Abbas säger ”tusen nej till Trumps plan”. Palestinier har protesterat till slagordet ”Palestina är inte till salu”, med hänvisning till de utlovade pengarna som utgör en del av Trump-planen. Dessa pengar, som till stor del ska komma från andra arabländer, är det enda palestinierna skulle få ut av planen, förutom ett par landområden i Negevöken som Trump vill göra till en industriell zon. Pengarna kan köpa Trump lite tid, skriver Al Jazeeras seniora analytiker Marwan Bishara, men i slutänden kommer denna plan landa på ”historiens soptipp”.